Saturday, June 30, 2007

Abortmotståndarna är galna!

Abortmotståndarna måste vara tokiga. Någon annan förklaring än klinisk galenskap kan jag omöjligen finna för deras allt mer makabra förehavanden. Ta Irma Wright som klev upp i talatstolen på KD.s riksting som pågår i detta nu:

Irma Wright, ordförande för senioravdelningen i Göteborg, berättade hur hon som gynekolog 1974 tagit hem en burk med ett tolv veckor gammalt aborterat foster i formalin för att visa sin lille son, som genast identifierade fostret som en "dödad bebis".

Subjektiv nekrofili, kallar jag det. Det är abortmotståndarna som hävdar att ett foster är en människa, inte jag. Och det är abortmotståndare som släpar omkring de aborterade fostren och visar upp för sina barn. De här sortens makabra tokstollar borde enligt min mening sitta inspärrade, inte tillåtas att uppfostra barn.

”MRO” heter en anna organisation för dårar som också hävdar att ett foster är en människa. MRO-aktivisterna springer land och rike runt med stora färgbilder på blodiga, aborterade foster. Om de menar det de säger, att ett foster är en människa, då är de uppenbarligen fullständigt okunniga om både modern medicinsk vetenskap och om judiskt-kristen tradition (som hävdar att livet uppstår när fostrer sparkar första gången). Om de dessutom finner något slags perverst nöje i att fotografera dessa foster som de alltså menar är människor – då är de inte bara okunniga och ogudaktiga utan också sinnessjuka.

Måtte Gud bevara oss från dessa psykopater

En överklassreform

I morgon blir det möjligt att köpa skattesubventionerade pigtjänster. I motsats till vad en del debattörer förefaller tro har det alltid varot tillåtet att köpa så kallade hushållsnära tjänter så länge man har betalar vad det kostar – vad pig”reformen” handlar om är att skattesubventionera köpet av denna tjänst. Regeringen väljer vad den gör med våra skattemedel - och med en moderatledd överklassregering är det naturligtvis inte särskilt överraskande att skattemedlen används för att subventionera pigjobb i stället för att anställa fler inom hemtjänsten. Hemtjänst är ju, gubevars, behovsprövat. Pigor anställer däremot endast de rika. Aldrig har skillnaden mellan behov och kapital synts så tydligt.

En fjärdedel av befolkningen – huvudsakligen de oförskämt rika – säger sig kunna tänka sig att köpa dessa skattesubventionerade pigtjänster. Återstående 75% är naturligtvis så kallat vanligt folk med normala eller låga inkomster. För allting kostar och om pengarna inte räcker till mat och nya kläder åt barnen gör det givetvis varken till eller från om skatten på köpe av hushållsnära tjänster sänks, eller ens avskaffas helt.

Pigjobb är och förblir i grunden en lyxkonsumtion som huvudsakligen överklassen har råd med eller är intresserad av. Vanligt folk har fullt upp med att lönen att räcka hela månaden. Att skattesubventionera pigjobben är bara ett sätt att skänka pengar åt alla de kapitalistiska snyltare som livnär sig på alla löntagarnas verkliga arbetsinsatser.

Gangsterfasoner är vad det är!

Friday, June 29, 2007

Hets, förtal och sanning

Jag har skrivit om det här förr, exempelvis här och här, men eftersom jag av besöksstatistiken att döma har fått fler läsare till bloggen sedan dess, förtjänar det antagligen att upprepas.

Att kalla saker vid dess rätta namn kan per definition inte vara någon oförskämdhet, än mindre någon kränkning. Att rakryggat yppa sanningen är tvärtom en moralisk plikt som åvilar varje människa, inte minst samhällsengagerade människor. Oförskämt är det om det man säger är förklenande men inte relevant, en kränkning kan ett ord endast vara om ordet som yppas utgör hets.

Oförskämd är man när man utpekar en person som klandervärd, antingen mot bättre vetande eller utan att det finns någon rimlig orsak att säga det man säger. Någon allmän rätt att säga sanningen finns rimligen inte – att en person måhända är en brottsling ger inte var och en som känner till detta legitim annledning att berätta det för alla de stöter på. Det måste finnas en rimlig orsak att berätta det. Skolexempel på ”rimlig orsak” är när en dömd pedofil söker arbete på dagis, eller om en person som blivit dömd för förskingring kandiderar till ett uppdrag som kassör i en förening. Rimlig hänsyn måste givetvis tas till tidsaspekten – en förskingring som begicks för 20-30 år sedan, en våldsbrottsling som dömdes för misshandel som 20-åring, sonade sitt brott och numera är en skötsam 35-åring... under normala omständigheter finns ingen annledning att dividera om detta, och att sprida skvaller om saken är således oförskämt. Dessutom brottsligt såsom förtal.

Hets är per definition en kollektiv form av förtal, förolämpning eller hot. Hets innebär dock endast skada om det riktas mot en förtryckt, utsatt eller på annat sätt diskriminerad grupp. Det är hets att dra kopplingar mellan homosexualitet och pedofili, det är hets att jämföra judar med råttor och porrens kvinnobild är hets eftersom den ideologiskt legitimerar våldtäkt. De två förra är olagliga såsom hets mot folkgrupp, det sistnämnda borde vara det.

Att i skarpa ordalag fördömma beteenden eller företeelser i övrigt kan omöjligen utgöra varken oförskämdheter eller hets. Tvärtom – att vara undfallande mot sådant som förtjänar att kritiseras är antagligen ett utslag av svek eller feghet. Bibeln ger oss tydliga föredömmen att följa med hänseende på rak rygg och skarpa ordalag: Johannes Döparen kallade sina meningsmotståndare för ”huggormsyngel,” Jesus själv använde uttrycket ”vitkalkade gravar” om dem som med agerade med orätt. God ton till priset av böjd rygg och undfallenhet är enligt min mening att betrakta som en allvarlig synd. Våldtäktspropaganda är våldtäktspropaganda och skall kallas för just det, inte för erotik eller yttrandefrihet för det är det inte.

Därmed inte sagt att man skall vara starkare i sina utsagor än vad som är motiverat. Därmed inte heller fönekat att det är viktigt att skilja på sak och person. Tvärtom – just den som skiljer på sak och person kan kalla ett rasistiskt övertarmp för just ett rasistiskt övertramp utan att detta i sig innebär att man utpekar personen ifråga som rasist. Om personen ifåga faktiskt är rasist skall höga vederbörande naturligtvis kallas för just rasist. Ingen är betjänt av att kalla saker för något det inte är, men ingen är heller betjänt av att avstå från att kalla saker vid dess rätta namn. Och en människa är inte det hon gör – en människa gör det hon gör för att hon är sådan hon är.

Invektiv är för övrigt inga ”onödiga” ord även om de, som alla andra ord, bör brukas med vederbörlig försiktighet. En sexist kan med fördel kallas ett sexistiskt kräkpiller, givet att sexisten verkligen är en sexist. Alla sexister är kräkpiller – det behöver inte utsägas men det finns heller ingen allmängiltig regel som förbjuder bruker av invektivet ”kräkpiller”, ty ett kräkpiller är just ett kräkpiller.

Den som med orätt utpekar någon som rasist, sexist eller kapitalistisk förtryckare är oförskämd. Den som hotar eller förolämpar en förtryckt, utsatt eller på annat sätt diskriminerad grupp gör sig skyldig till hets Men omvänt är också sant: Den som inte kallar en sexist för sexist, en rasist för rasist eller en kapitalistisk förtryckare för en kapitalistisk förtryckare – den är feg och undfallande mot det som förtjänar att kritiseras och bekämpas, och gör sig därmed medskyldig till det sexistiska, rasistiska eller kapitalistiska förtrycket.

Det hela är egentligen mycket enkelt: Empati med de verkligt utsatta, sanningspatos i kombination med sinne för nyanser, och en smula rättmätig vrede.

Tuesday, June 26, 2007

Den protofascistiska Junilistan

Jag fick idag ett hövligt formulerat mail från en av person anställd på Junilistans Brysselkontor. Mailskribenten utryckte visst ogillande inför det faktum att jag häromdagen kallade Junilistan protofascister. Eftersom frågan om Junilistans politiska karaktär är av visst allmänt intresse tänker jag därför nu utveckla min syn på partiet och dess politik.

Fascism och protofascism (protofascism = risk att utvecklas till fullfjädrad fascism) är starka och värdeladdade ord som inte skall användas i onödan. Detta eftersom man då riskerar att tömma orden på sitt innehåll. Men även det omvända gäller: Att tabubelägga ord, och inte använda dem ens när det är befogat... det är verkligen att tömma orden på sitt innehåll genom att avskaffa orden. Om ett parti faktiskt är fascistiskt eller protofascistisk – då har vi en skyldighet att säga detta rent ut. ”En marxist kallar en stol för en stol och en pall för en pall” eller hur det nu var citatet lydde... Låt oss därför syna Junilistan i de politiska sömmarna, och se vad vi finner...


Synen på socialism
För mig som demokratisk socialist är frågan om att eventuellt socialisera hela eller delar av det privata näringslivet en praktisk fråga, som huvudsakligen handlar om demokrati och välfärd. De verkligt kapitalstarka bolagen – såsom banker och försäkringsbolag – har i realiteten makt över människor, såväl på det personliga planet som på det allmänpolitiska planet. Därför är det ett demokratiskt problem att dessa bolag tillåts agera utifrån privata vinstintresse utan att kunna avkrävas politiskt ansvar. På sikt måste därför de verkligt kapitalstarka bolagen i någon form socialiseras såtillvida att makten över tillgångarna underställs demokratisk kontroll. Formerna för denna socialisering är inte det centrala i sammanhanget, men utgångspunkten är att demokratin måste vara överordnad vinstintresset.

Junilistan som parti tar av princip avstånd från tanken på att socialisera delar av det privata näringslivet. Några samhälleliga nyttoargument för sitt socialiseringsmotståndstånd framför partiet inte i sitt partiprogram, inte heller ser Junilistan några som helst demokratiska problem med den kapitalistiska maktkoncentrationen. Junilistan är således ett anti-socialistiskt parti.


Synen på ”folket”
Trots att Junilistan alltså är ett anti-socialistiskt parti förnekar partiet att det är ett borgerligt parti. Företrädare för Junilistan hävdar med imponerande ihärdighet att partiet är ”tvärpolitiskt” vilket också klart utsägs i deras partiprogram.

Vad innebär då detta ”tvärpolitiska” förhållningssätt? I likhet med vedertagna borgerligt-demokratiska föreställningar förnekar alltså Junilistan att det råder en social konflikt mellan arbete och kapital rörande fördelningen av mervärdet. Men till skillnad från vedertagna borgerligt-demokratiska föreställningar hävdar partiet att politikens huvuduppgift är att tillvarata det egna folkets intressen, givetvis utan att på minsta vis inkräkta på ”marknaden” dvs den kapitalistiska mervärdesaccumulationen. Normala borgerligt-demokratiska partier hävdar däremot att politikens syfte är att säkerställa ”allas” intressen – alltså oberoende av nationalitet, etnicitet eller geografisk hemvist.

Jag som demokratisk socialist hävdar förstås att den liberal/konservativa agendan endast gynnar de redan rika och mäktiga, såväl på individnivå som på nationsnivå – men här gäller inte frågan huruvida socialism eller liberalism är den rätta medicinen för alla människor lycka och frihet. Vad frågan gäller är att Junilistans ”tvärpolitiska agenda” alltså inte bygger på den normala liberala människosynen utan på åsikten att politiken specifikt syftar till att (på kapitalismens villkor) säkerställa just det egna folkets intressen. Av detta skäl förespråkar Junilistan exempelvis ”institutionell konkurrens” vilket i praktiken garanterar att olika nationer, folk och etniska grupper kommer att befinna sig i ett ständigt eskalerande motsatsförhållande. Junilistan är således ett nationalistiskt eller national-patriotiskt parti.


Synen på partidemokrati
Junilistan torde vara Sveriges mest centralstyrda parti, med en medlemskår som i realiteten saknar varje som helst form av inflytande över partiets politik. Enligt partiets stadgar skall exempelvis kongressen hållas årligen ”om styrelsen ej annat beslutar” vilket innebär att styrelsen, om den så önskar, har rätt att helt ställa in kongressen.

Vidare förefaller partiets metod för mandatfördelningen till kongressen i praktiken innebära att partiets medemmar utser 29 röstberättigade ombud medan styrelsen och partiets parlamentariker kan utse 31 röstberättigade ombud. Stadgemässigt reglerad yttranderätt på kongressen har för övrigt ombud endast i samband med behandlingen av en egen motion. Något som helst utrymme för interna demokratiska debatter eller beslut exiserar alltså inte i Junilistan. Vilket är föga överraskande då partiet hellre betonar ”kompetens” än demokrati. Junilistan är således ett anti-demokratiskt parti.


Slutsats
Junilistan är ett antisocialistiskt och antidemokratiskt nationalistparti som förespråkar en extremt högerorienterad politik. Detta – i kombination med junilistans allmänna politikerförakt – utgör med allmännt vedertagna definitioner kännetecken på fascism, dock med det tillägget att fascistiska partier vanligen är militant anti-fackliga och utgör massrörelser. Eftersom Junilistan mig veterligen inte är militant antifackliga, och rimligen inte kan sägas vara en massrörelse är partiet alltså inte (ännu) ett fullfjädrat fascistparti. Däremot har Junilistan har dock viljan att bli en massrörelse och det går att spåra tendenser till fackföreningsfientligt förhållningssätt i Junilistans praktiska politik.

Junilistan är således ett proto-fascistiskt parti.

Monday, June 25, 2007

För övrigt...

... noterar jag att den borgerliga regeringen nu har lyckats presentera inte mindre än två (2) regelrätta förslag för hur fastighetsskatten skall kunna ”avskaffas” dvs ändras så att de med riktigt stora och dyra hus får sänkt skatt. Det var tydligen så att till och med vissa borgerliga väljare genomskådade, och protesterade mot, det ursprungliga förslaget.

Det ursprungliga förslaget – som jag skrivit om här – gick ut på att finansiera det så kallade ”avskaffandet” genom att höja fastighetsskatten för dem som äger små och normalstora villor.

Plan B, som detta nya förslag tydligen kallas, går i grunden ut på samma sak som det tidigare förslaget: Sänkt fastighetsskatt för dem som äger riktigt dyra fastigheter. Detta finansieras genom att höja reavinstbeskattningen för alla villaägare, samt genom att införa en (retroaktiv?) straffränta på uppskjuten reavinstbeskattning Något som i huvudsak kommer att drabba dem som inte har möjlighet att ägna sig åt avancerad skatteplanering. Dvs så kallat vanligt folk.

Omvänd Robin Hood-politk, någon?

För ett verkligt SAP-Europa!

Socialdemokraternas grundorganisation är s-föreningen. En s-förening kan vara geografisk dvs samla alla socialdemokrater boende på en viss mindre ort (exempel: Horreds (s)-förening) eller ideologisk dvs organisera socialdemokrater utifrån specifika socialdemokratiska perspektiv på samhällsutvecklingen (såsom Broderskaps-klubbar som samlar kristna socialdemokrater eller fackliga s-föreningar som organiserar fackligt aktiva socialdemokrater). (S)-föreningen kan även vara separatistisk dvs organisera socialdemokrater utifrån ett social behov av självständig organisering för vissa grupper såsom exempelvis kvinnor och studenter som samlas i (S)-kvinnoklubbar och (S)-studentklubbar.

Alla (S)-föreningar- och alla medlemmar i (s)föreningarna - inom en kommun bildar en arbetarekommun. Arbetarekommunen har ett övergripande ansvar för kommunala frågor, och för att rent generellt samordna den politiska kampen inom en kommun. Såväl (s)-föreningar som arbetarekommuner är (normalt sett) direktstyrda dvs alla medlemmar har rätt att aktivt delta i debatt och beslut på alla medlemsmöten. Ett antal arbetarekommuner sammanslut i partidistrik (som motsvarar valkretsar vid val till riksdagen) som håller årliga kongresser. Kongressombuden utses av arbetarekommunerna på medlemsmöten. Distriktskongressen fattar beslut i politiska frågor på riks/EU-nivå och internationell nivå, samt utser riksdagskandidater och väljer en styrelse med uppgift att sammordna den politiska kampen på distriktsnivå.

Slutligen har vi kongressen där de valda ombuden från partidistrikten väljer partistyrelse, fastställer partiprogram och fattar beslut om den politiska inriktningen på nationell nivå. Alla partimedlemmar, inklusive riksdagsledamöterna, förutsätts självklart vara lojala mot kongressbesluten och att utifrån egna förutsättningar verka för att besluten förverkligas.

Det här upplägget (från s-förening till kongress) är förvisso lite tunggrott men har historiskt sett visa sig garantera enighet, interndemokrati, politisk tydlighet och rent allmänt förutsättningar för att bedriva slagkraftig politik på ett handlingskraftigt sätt.

Nå; Sverige är sedan 1995 ansluten till EU, och vart 5:e år hålls det därför val till EU-parlamentet där politiska beslut med nationsövergripande konsekvenser fattas. Av någon anledning är det dock suveräna nationella partier som kandiderar i vaen till Europaparlamentet. Svenska SAP har alltså en eget EU-politisk, spanska Socialistpartiet en annan, brittiska Labour en tredje och så vidare. Detta trots att Europas socialdemokratiska partier betraktar varandra som syskonpartier och är anslutna till Socialistinternationalen. I teorin förespråkar alltså dessa partier internationell demokratisk socialism. I praktisk handling agerar partierna dock i första hand som nationella partier som tilvaratar nationella intressen..

De socialdemokratiska/socialistiska partierna i EU-parlamentet samverkar givetvis med varandra i PSE – Europaparlamentets socialistgrupp. Men innehållet i denna politiska samverkan görs upp av parlamentarikerna dvs över huvudet på Europas alla socialdemokrater. PSE:s politiska linje utgör ingen europeisk socialdemokratisk politik utan är ett principlöst kompromissmakeri där varje nationell partigrupp slåss för sina egna nationella intressen. ”Parlamentarisk kretinism” är den vedertagna marxistiska termen för detta agerande. (Att PSE:s politk icke desto mindre är betydligt mer progressiv än den folkfientliga politik som tokborgarna i EPP bedriver är en annan sak.)

För mig är hela upplägget obegriplig, och fullständigt omöjligt att försvara rent principiellt. Om vi säger, som vi har sagt, att vissa politiska frågor måste beslutas på EU-nivå... om vi dessutom låtit inrättat ett parlament på EU-nivå... då måste vi givetvis ha en partiorganisation på EU-nivå.

PSE är ingen demokratisk partiorganisation – det är ett socialt forum för politiskt förtroendevalda. Det är i grunden djupt odemokratiskt att EU-politiken fastställs av PSE, långt bortom de socialdemokratiska partimedlemmarnas kontroll.

Demokratisk socialism på europeisk nivå. Jag är för det. Jag motsätter mig varje form av EU-kritik som bygger på ett försvar av nationalstaten. Nationalstaten som sådan är et borgerligt projekt som splittrar arbetarklassen, och dess tid är i vart fall förbi i em global värld. Vad jag vill, det är att dem demokratiska socialismen på EU-nivå skall vara just demokratisk. Inte som idag ett projekt för internationella toppolitiker.

Den organisation som fungerar effektivt och demokratiskt i Sverige – från ort och kommun, till distrikt och nationell kongress – måste utökas till att innefatta hela Europa. Ett medlemsbaserat europeiskt parti, med europeisk kongress, europeisk partistyrelse och europeiskt handlingsprogram. Nationsgränserna kan för all del få utgöra valkretsar vid val till denna europeiska kongress, där mandatfördelningen givetvis skall baseras på medlemsantalet i vaje enskild nationell sektion.

Det borde vara detta, och inte ”EU-konstitutionen”, som diskuterades i vårt part.. Det skulle vara en diskussion om att bevara och utöka folkrörelsedemokratin, socialdemokratins allra mest grundläggande värdering. Att skapa ett europeiskt socialdemokratiskt parti skulle vara en politisk diskusion, inte en statsvetenskaplig eller juridisk diskusion om liberala maktdelningsläror. Diskusionen om, och skapandet av ett europeiskt socialdemokratiskt parti är framför allt en nödvändighet om vi någon gång skall kunna lämna den handlingsförlamande Ja/Nej-debatten bakom oss för att tillsammans, i ord och handling, bygga ett socialdemokratiskt Europa i en socialistisk värld...

Saturday, June 23, 2007

Ny EU-konstitution...eller?

Under stort buller och bång har nu EU:s stats-, och regeringschefer enats om en ny EU-konstitution. Fast inte lika mycket ny som den konstitution det franska folket röstade nej till härom året. Utan sådär lagom lite ny att det inte behös någon folkomröstning om saken, men ändå så lagom mycket ny att det är en gigantisk framgång för det Europeiska sammarbetet...

Jag har röstat nej i båda folkomröstningarna – både till EU och EMU – och jag tog mig dessutom friheten att kryssa kritiskt (Anna Hedh) i senaste valet till EU-parlamentet. Trots det kan jag inte mer än gäspa när jag möts av beskedet om ännu en ”historisk kompromiss.” Den jättenya-men-bara-lite-nya fördragstexten möts förstås av glada tillrop från de borgerliga partierna, fördöms av protofascistiska JuniListan och Sverigedemokraterna, betraktas som huvudsakligen acceptabel av S, och V/Mp kräver ytterligare en folkomröstning. Allt är med andra ord som vanligt...

Exakt vad innebär då denna nya(?) fördragstext i sak? Helt lätt att få reda på den lilla detaljen är det dessvärre inte – när jag ser på TV4 hemma hos en kompis (jag har ingen egen TV, nämligen, ytterst PK) meddelas det att Hurra, Hurra, alla är lyckligtvis överens. Om vad? Det behagar reportern inte berätta, men bra är det i alla fall att alla är överens...

Allvarligt talat. Såvitt jag förstår innebär hela denna gigantiska kopromiss att:

A. Det överstatliga området ökar något inom straffrättsområdet och invandringspolitik

B. De nationella parlamenten kommer att kunna fördröja ett EU-beslut i 8 veckor, om en majoritet av parlamenten ogillar förslaget.

C. EU-domstolen skall kunna pröva brott mot grundläggande rättigheter

Som sagt: Gäsp. Ingenting har egentligen hänt – utvecklingen går varken framåt eller bakåt, den snurrar runt, runt likt en livlös planet som graviterar kring ett svart hål. Det ändras lite här och det ändras lite där och summa summarum fungerar EU lika långsamt och tunggrott imorgon som det gjorde igår och har samma byråkrat-kapitalistiska agenda.

Jag struntar faktiskt i om EU har en ”utrikesminister” eller om det heter ”hög representant för utrikesfrågor.” Det kvittar mig lika om texten kallas för ”konstitution” eller ”fördrag.” EU-hymn? Jaha, tack, så länge jag får sjunga Internationalen 1:a maj så är jag nöjd...

Jag skulle vilja säkerställa principen om en människa-en röst genom att parlamentet fattar beslut med enkel majoritet i vissa avgränsade områden, och sjäv utser kommisionen/EU-regeringen. Men icke – imorgon likaväl som igår kommer EU att utgöra ett sammelsurium av ”nationalstatlig hänsyn” (dvs förlegat nationalpatriotism) och ”överstatlig handlingskraft” (läs: demokratiskt underskott).

Jag vill att det bedrivs socialistisk politik på kommunal, riks, och Europeisk nivå. Vad som hör hemma var är en praktisk fråga, inte någon principiell fråga. Och jag vill ha ett Europeiskt socialdemokratiskt parti som bedriver denna socialistiska politik på EU-nivå istället för dagens debila system med 27 oberoende socialdemokratiska partier som ”samverkar” i EU-parlamentet. Men nej – imorgon likaväl som igår kommer pseudonationalistis hänsyn att sätta ramarna för alla politiska beslut på Europeisk nivå.

Jag vill kort sagt se lite slagkraftig socialistisk internationalism. Men den nya konstitutionen, förlåt fördragstexten, förlåt den-historiska-kompromissen-vad-den-nu-än-heter gör varken till eller från. Den betyder nada, zilch, zero. Ett Europa-nationalistiskt spektakel är vad det handlar om, och Europeisk nationalism är varken bättre eller sämre än nationell nationalism.

Jag tänker således koncentrera mig på att kämpa för 6 timmars arbetsdag och en generös flyktingpolitk, hellre än att dividera om huruvida kompromissen är bra eller dålig, eller om det behövs en ny folkomröstning eller ej. Arbetstidsförkortning och flyktingpolitk är nämligen saker som faktiskt betyder något...

Friday, June 22, 2007

Mygelmoderater värre än "sossepampar"

Det är inte alltid roligt att vara socialdemokrat. När SSU:s ordförandeAnna Sjödin fälldes för hets mot folkgrupp kunde jag till exempel hålla mig för skratt. Särskilt roligt var det inte heller när justitieminister Laila Freivalds fick ett utbrott mot media som ifrågasatte varför hon sa en sak som politiker men agerade på motsatt vis som privatperson (frågan gällde privatiseringar av hyreslägenheter.) Mona Sahlins Tobleroneinköp var genanta bortom beskrivning. Som lök på laxen (eller vad man nu säger som vegetarian?) tvingas man som socialdemokrat dessutom att ständigt dras med den i rätt hög grad befogade kritiken om att sossar ”inte lyssnar på folket.”

”Sossepampar” kort sagt. Betongbyråkrater som kör sitt eget race utan hänsyn till folkviljan, och som dessutom gärna skaffar sig privata förmåner på tvivelaktiga grunder och med suspekta metoder.

När Socialdemokraterna förlorade valet 2006 tog den moderatledda borgerliga alliansen över.

Inom loppet av en vecka tvingas två ministrar, Maria Borelius och Cecilia Stegö-Chilo, avgå till följd av avslöjanden om allvarlig ekonomisk brottslighet. Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin, vars parti håller på att avveckla KOMVUX blir avslöjad med att ha köpt en mastersexamen från ett amerikanskt bluffuniversitet. Utrikesminister Carl Bildt är under polisutredning för hets mot folkgrupp. Dessutom säljer den moderatledda regeringen ut statliga bolag trots att en majoritet av folket aktivt motsätter sig detta.

”Mygelmoderater” med andra ord. Brukspatroner som utan att darra på lornjetten kör över väljarna, och som dessutom gärna köper sig privilegier för ärvda pengar och fnyser år lagstiftningen när den inte passar deras egna åsikter.

Jag vill inte förminska problemet med sossepampar. Men (S) är nationens i särklass största parti (räknat i antal medlemmar) och efter tolv års regeringsinnehav var det liksom oundvikligt att en eller annan olämplig figur skulle hitta på dumheter. I mygelmoderaternas fall däremot... På mindre än ett år har Moderaterna slagit nytt rekord i alla grenar i väljarföraktets triathlon: mygel, pampvälde och lagbrott. Och då höll ändå sossepamparna på i tolv år med att samla poäng. Icke desto mindre får vi alltså redan nu se oss slagna med bred marginal av mygelmoderaterna...

Sverige behöver en ny regering. Fort som tusan.

Wednesday, June 20, 2007

Dubbelmakt i Palestina

Ett lika bräckligt som politiskt instabilt lugn har infunnit sig i Palestina efter en dryg veckas inbördeskrig. President Mahmoud Abbas (Fatah) har upplöst den palestinska enhetsregeringen och tillsatt en krisregering. I praktiken har Palestinas president därmed infört presidentstyre. Premiärminister Ismail Haniya (Hamas) har å sin sida fördömt presidentens beslut som ”olagligt” och har i praktiken avsatt presidenten till förmån för ett renodlat parlamentariskt system.

Presidenten/Fatah har reell kontroll över Västbanken, premiärministern/Hamas kontrollerar Gaza, även om det finns såväl Fatah-, som Hamastrogna väpnade grupper både på Västbanken och i Gaza. Både Fatah och Hamas har brett folkligt stöd, såväl presidenten som premiärministern är utsedda av det palestinska folket i god demokratisk ordning och både presidenten och premiärministern gör anspråk på att vara Palestinas legitimt företrädare. Det råder kort sagt dubbelmakt i Palestina.

Vid lika rätt avgör makt, sa en gång Karl Marx. Då talade Marx om fördelningen av mervärdet, men påståendet är lika sant när frågan gäller politisk dubbelmakt. Frågan är således inte vem som är demokratiskt vald - det är båda parter - eller vem som har lagen på sin sida - det har båda Fatah och Hamas. Frågan gäller vilken grupp som är värd att stöda, och ytterst sett vilken grupp som slutligen segrar i inbördeskriget.

I detta nu bombar Israel Gaza, vänstern i Sverige uttrycker stöd åt Hamas, USA stöder Fatahs strävan att bilda ett fritt Palestina... Låt oss ta ett djupt andetag, backa tillbaka bandet och försöka reda lite ordning på de politiska förutsättningarna:

A: Israel är en USA-stödd imperialistisk apartheidstat som olagligt och illegitimt ockuperar Palestina. Dess strategi att upprätta bosättarenklaver på Västbanken och byggandet av en apartheidmur är rena blåkopian av den Sydafrikanska apartheidregimens strategi för att upprätta ”hemländer” åt den svarta befolkningen. Israel har oavbrutet ägnat sig åt statsterrorism riktat mot det palestinska folket och det Ppalestinas politiska ledarskap.

B: Hamas är en fascistisk organisation med islamistiska förtecken, vilket kan jämföras med tyska NSDAP som var en fascistisk organisation med socialistiska förtecken. Hamas politiska program föreskriver judarnas fördrivning från området och inrättandet av ett totalitärt Storpalestina. I likhet med andra fascistiska rörelser präglats Hamas politiska praktik av verkliga sociala hjälpinsatser, och dess klassbas är Palestinas deklasserade medelklass och trasproletariat.

C: Fatah är till sitt program en demokratisk vänsternationalistisk organisation med observatörsstatus i Socialistinternationalen. Fatahs politiska praktik måste dock rimligen beskrivas som inomkapitalistiskt vilket är en direkt följd av att dess klassbas är den palestinska medelklassen. Från ett renlärigt radikalt socialistiskt perspektiv kan den som så önskar, möjligen, hävda att Fatah i realiteten är ett borgerligt-nationalistiskt parti.

För en socialist är det lika självklart att bekämpa Israels rasistiska och olagliga ockupation som att motsätta sig den fascistiska organisationen Hamas. Ser vi Fatah som ett demokratiskt vänsternationalistiskt parti, jämförbart med IRA/Sinn Fein (vilket jag gör) behöver frågan om vem vi stöder inte ens diskuteras. Då är det Fatah vi stöder.

Fatah och Hamas inte de enda organisationerna i Palestina. Även DFLP (Demokratiska Fronten för Palestinas Befrielse) är en del av den palestinska självständighetskampen. DFLP kämpar för ett fritt, demokratiskt och socialistiskt Palestina. I grunden är DFLP det bästa alternativet. Men frågan om stöd eller icke-stöd till Fatah ställs inte i ett politisk vacuum. Frågan om alternativet till Fatah är central. Stridslinjen är redan dragen, och striden står mellan Israel, Fatah och Hamas.

Att fördöma Fatah som ett borgerligt parti, måhända till och med som ”imperialistiska samarbetsmän” kan möjligen betraktas som en renlärigt socialistisk analys, även om jag själv inte delar den analysen. Men socialism handlar hur som helst inte enbart om programatisk renlärighet utan huvudsakligen om att förändra världen till det bättre. Den som inte klarar av att välja det minst onda av flera onda ting är filosof, inte politiker. Och frågan om Palestinas självständighet är politisk, inte filosofisk. Naturligtvis har det palestinska folket rätten att själva välja sina företrädare. Men nu råder dubbelmakt och då är valet mellan att stödja Fatah eller Hamas politiskt, inte juridiskt. Juridik och filosofi har sin plats – den platsen är någon annan stans än i den väpnade kampen för Palestinas befrielse.

För ett fritt och demokratiskt Palestina.
Fördöm Israel och Hamas – stöd Fatah och DFLP

Tuesday, June 19, 2007

Avveckla kärnkraften!

Statsminister Fredrik Reinfeldt har låtit meddela att han inte tänker bygga fler kärnkraftsverk, detta eftersom ”Vi har tio, och har ju sagt att dessa tio får öka effektuttaget.”

Godag yxskaft. Jag vill minnas att det hölls en folkomröstning om saken för några år sedan. Resultatet blev, mellan tummen och pekfingret, följandet:

Linje 1 - Behåll och bygg ut 20%
Linje 2 - Avveckla långsamt 45%
Linje 3 - Stäng omgående 35 %

Inget alternativ fick alltså egen majoritet. Som jag ser det är dock tolkningen av folkomröstningen entydig: 80% av medborgarna röstade för att kärnkraften skall avvecklas, omgående eller i vart fall så snabbt som möjligt. Enligt min enkla mening bör resultatet i en folkomröstning respekteras. När statsministerna således meddelar att han inte tänker bygga ut kärnkraften – att han alltså tänker avstå från att bryta mot ett demokratiskt fattat beslut – är det en nyhet?

Värt att notera är däremot följande: När V/Mp envisas med att driva kravet på ”Sverige ut ur EU” då gnys och gnölas det över att V/Mp inte respekterar folkomröstningen om EU-medlemskap. När Folkpartiet kräver fler kärnkraftverk och altså går rakt mot en 80%-ig majoritet från folkomröstningen... då höjer däremot ingen på ögonbrynen.

Som sagt – för mig är saken enkel: Kärnkraften skall bort av en lång rad skäl – däribland miljöhänsyn med tanke på hur urangruvorna påverkar klimatet – men främst av det mycket enkla skälet att demokratiska beslut skall respekteras. Basta!

Monday, June 18, 2007

Därför är jag radikalfeminist

Män och kvinnor är i grunden lika.

Detta enkla konstaterande är så uppenbart självklart att det är det egentligen inte borde behöva motiveras närmare. Folk är som folk är mest, oberoende av hur mycket hudpigment de har och oavsett om de har en snopp eller ej. Erfarenhetsmässigt har jag dock noterat att påpekandet av uppenbara självklarhet verkar få allehanda rasister och sexister att gå i spinn.

Ja – jag jämför i högsta grad och fullt medvetet rasister med sexister.

Påståendet att människor skulle skilja sig åt i väsentligt hänseende beroende på om de snopp eller ej är lika människofientligt, lika obegåvat och lika fördomsfullt som påståendet att människor skulle skilja sig åt i något väsentligt hänseende beroende på om de har mycket eller lite hudpigment.

Det finns individer. Människor. Alla människor är unika och därför olika. Däremot finns det inga ”raser” och det finns heller inga ”kön.” Människor är människor och inget annat. Det finns bara individer varav vissa råkar ha något mer hudpigment än andra, och indivder varav somliga har snopp och andra inte.

Det enda som finns är ord – ord som ”svensk”, ”invandrare”, ”man” och ”kvinna.” Ord vars uppgift är att få oss att tro att det skulle finnas någon väsentlig skillnad mellan människor. Ord som påverkar vårt tänkande, ord som legitimerar diskriminering, ord som uppmuntrar till förtryck. Ord som ljuger.

Det är varandet som formar tänkandet – inte tänkandet som formar varandet. Det är inte våra förutfattade meningar om människor som gör att vi förtrycker och diskriminerar dem – orsakssambandet är det omvända. En grupp människor förtrycker en annan – och det leder till att den härskande gruppen börjar betrakta den förtryckta gruppen som annorlunda och mindre värd.

USA byggdes av slavar blod på ursprungsbefolkningens massgravar. Först kom slaveri och ockupation – det legitemrades med föreställningar om att svarta och röda människor var annorlunda än vita människor. Samma orsakssamband gäller när människor med snopp förtrycker människor utan snopp. Först kommer förtrycket – därefter föreställningen om skillnader dessa människor emellan.

Ockupation och slaveri handlar om ekonomisk expropiation. Vissa människor berikar sig på andra människors bekostnad. Det ekonomiska förtrycket legitimeras med befängda rasläror – numera ofta nödtorftigt maskerade som ”skillnader i kultur.” Men det handlar om rasism, och rasism är en ideologi som motiverar och försvarar ekonomisk expropriation.

Könssförtrycket, patriarkatet, handlar om sexuell expropiation. Vissa människor skaffar sig kontroll över andra människors sexualitet. Vissa människor knullar – andra människor blir knullade. Patriarkatets objektiva grund är det sexuella förtrycket. Våldtäkt, sexköp och porr är utslag av samma maktordning – sexuellt förtryck. Porrkonsumenter, sexköpare och våldtäktsmän är i grunden samma patrask, precis som vardagsrasister är lika mycket rasister som nynazister. Det är skillnad i uttrycksform och intensitet – inte skillnad i sak.

Om våldtäktsmannen är en sexuell SS-soldat så är porrproducenten könsmaktsordningens Goebbels. Det är samma sociala mekanismer, samma politiska processer, i båda fallen. När förtrycket hårdnar utbryter pogromer och gruppvåldtäkter. De priviligierade försvarar alltid sina privilegier med våld. Endast vita män räknas som människor. Människor med mycket hudpigment reduceras till arbetsredskap – människor utan snopp reduceras till knulldockor.

Men mäniskor är människor och inget annat. Människor som tar sitt ansvar försöker avskaffa alla former av förtryck. Därför är jag antirasist, och därför är jag radikalfeminist. Martin Luther King drömde om den dag, då man inte längre tänker på om den man just talade med var svart eller vit. Jag drömmer om den dag, då man inte längre tänker på om den man just haft samlag med var man eller kvinna.

Arbete och frihandel

Man kan inte leva på att köpa kor av varandra.
Däremot kan man leva på att mjölka kor.

Vi tänker oss en människa – låt oss kalla honom Adam – som har tillgång till outtömliga mängder dricksvatten. En annan människa – låt oss kalla henne Eva – har å sin sida tillgång till outtömliga mängder ätbar svamp. Ingen kan i längden leva enbart på att dricka vatten, eller på att enbart äta svamp. Däremot kan man leva länge om man både dricker vatten och äter svamp. Adam och Eva inleder därför byteshandel – x liter vatten bytes mot y kg svamp. Därmed lever de både längre, och deras gemensamma välstånd ökar.

Hela resonemanget förutsätter naturligtvis att Adam och Eva först samlar in dricksvattnet och svampen. Själva bytesprocessen är bara möjlig efter att svampen och vattnet blivit insamlat. Att samla mat är inte handel utan arbete. Det uppstår inget ekonomiskt värde i själva bytet. Däremot uppstår ökad nytta (de både lever längre), men det är något annat.

Om Adam och Eva har fri och gemensam tillgång till både vatten och svamp kan de var för sig samla in både vatten och svamp. De kan naturligt också komma överens om att fördela arbetet – Adam buteljerar vatten och Eva plockar svamp – för att rationalisera och effektivisera sina arbetsinsatser. Det vore antagligen klokt av dem. Men det innebär fortfarande inte att handeln i sig skapar varken värde eller välstånd. Däremot innebär det att handeln ökar nyttan av det sammanlagda arbetet och därigenom höjer det välstånd som är resultatet av arbetet. Handel är alltså bra, men det är arbete som är grunden för allt välstånd.

Om byteshandeln präglas av handel på lika vilkor får alla varor ett ”pris” eller ett relativt värde. En viss mängd vatten motsvarar en annan mängd svamp, X liter vatten kan bytas mot y kg svamp. Erfarenhetsmässigt vet vi att det är den nödvändiga arbetstiden som ytterst styr priset. Om det tar Adam 6 timmars arbete att samla in 3 liter vatten och Eva på samma tid kan plocka 2 kg svamp... då kommer ”priset”på 3 liter vatten att vara detsamma som priset på 2 kg svamp. Låt oss säga att priset för denna arbetsinsats är 100 kronor.

”Pengar” är som bekant bara ett medel för att förenkla byteshandel. Om en tredje person – Seth – producerar kläder genom att jaga, döda och flå djur samt bearbetar djurets päls... en uppgift som sammantaget kräver 30 timmars arbete för ett par byxor... då kommer priset på 1 par byxor att vara lika med 30 timmars svampsamlande eller buteljerande av vatten dvs 15 liter vatten = 10 kg svamp = 1 par byxor = 500 kronor. Pengar i sig saknar alltså egentligt värde – det är bara ett medel för att förenkla byteshandel.

Hela tankekedjan förutsätter fortfarande att handeln sker på lika vilkor. Förekomsten av ”handelshinder” förskjuter priserna i relation till varandra. Om Adam och Eva till exempel inför ”importrestriktioner” på kläder eller hävdar att de ”äger” den mark där Seth jagar djur och av det skälet kräver en ”avgift” för att ge Seth tillträde till jaktmarkerna... då utsätts Seth för handelshinder vilket fördyrar hans varor. Detta i sin tur innebär att Seth måste arbeta mer än 30 timmar för att producera 1 par byxor. Adam och Eva berikar sig i så fall på Seths bekostnad. De tjänar pengar utan att arbeta.

Borgerliga nationalekonomer talar gärna väl om ”frihandel.” Såvitt jag förstår innebär ”frihandel” med vedertaget språkbruk att man avskaffar ”importrestriktioner” men fortfarande tillåter ”avgifter” som grundas på ”ägandet” av exempelvis landområden, patenträttigheter eller produktionsmedel. ”Frihandel” innebär alltså bevarandet av vissa ”handelshinder.” Per definition innebär detta i så fall att ”frihandel” är en form av handel som sker på ojämlika vilkor. ”Rättvis handel” innebär däremot – fortfarande med vedertaget språkbruk – att samtliga ojämlika förutsättningar avskaffas. Detta kan ske genom att:

A. Effekterna av ”ägande” motverkas genom olika sinnrikt formulerade ”importrestriktioner” som gynnar den som inte ”äger.” Sverige, med stor offentlig sektor, finansierad med högt skattetryckt på de som berikar sig genom ägandet, är ett exempel på denna lösning.

B. Såväl det ”ägande” och de ”importrestriktioner” som gynnar den ena parten på den andres bekostnad avskaffas. Venezuela, med socialiseringar av produktionsmedlen som därefter förvaltas av de som arbetar, använder sig av denna metod.

Härav följer enligt min enkla mening att det är ointressant om handeln är fri eller reglerad. Det är däremot viktigt är att handeln är rättvis. Endast rättvis handel innebär att alla människor faktiskt får tillgång till den ökade nyttan som är resultatet av handeln. Men det är fortfarande arbetet som är grunden för allt välstånd...

Sunday, June 17, 2007

S-studenters kongress: Radikal men förnuftig

I helgen har socialdemokratiska studentförbundet hållit kongress. 69 delegater från hela landet, plus förbundsstyrelseledamöter och gäster som exempelvis Håkan Juholt, samlades i Malmö för att formera trupperna i den oförsonliga kampen mot den borgerliga regeringens omvända klasskamp.

För de som läser Expressen är det måhända känt att förbundets avgående ordförande Magdalena Streiffert inte hade hunnit styrka alla sina utlägg med kvitton i tid för revisionen. Det var ju förstås inte så bra, men det hela var nu inte så allvarligt som det kanske verkade i media. Alla kvitton är på väg in, det var alltså inte frågan om att några pengar skulle ha ”försvunnit” under mystiska omständigheter. Kongressen beslöt därför ge revisorerna fullmakt att bevilja henne ansvarsfrihet så fort den formella sammanställningen av kvitton blivit klar.

Magdalena Streiffert
Riksdagsledamot med rent samvete

Nå; Magdalena Streiffert sitter numera i riksdagen och kandiderade därför inte för omval som ordförande. På schemat stod därför val av ny förbundordförande och ny förbundssekreterare. Utan några större palavrer valdes Kajsa Borgnäs, Laboremus (med andra ord: Uppsala) till ny ordförande, och Daniel Gullstrand, LSSK (Lund, dock ursprungligen från Mark) till ny förbundssekreterare.

Kajsa Borgnäs & Daniel Gullstrand
Den demokratiska socialismens stålduo
.
Personval och annat kraffs i all ära, i ett politiskt ungdomsförbund är naturligtvis politiken och inte personerna det viktiga. Ett axplock från kongressen:

Bevara blandekonomin

I en fungerande ekonomi krävs både marknadsekonomisk organiserade produktionssektorer och demokratiskt organiserad produktion.


Lägg ner den svenska vapenexporten

När det gäller vapenexport måste man ständigt ställa sig frågan vad vapnen skall användas till och vad den svenska samhällsekonomin växer på bekostnad av. Hitills har det aldrig gått att hindra att svensktillverkade vapen används i icke önskvärda syften. Vi ser därför ingen annan möjlighet än att helt förbjuda all vapenexport.


Inrätta en Konsumentdomstol

Allmänna reklamationsnämnden ARN kan idag lämna rekomendationer vid en tvist mellan näringsidkare och konsumet. Det är dock frivilligt för näringsidkaren om denne vill följa ARN:s rekomendationer. Om näringsidkaren inte följer ARN:s rekomendationer kan konsumenten väcka talan i Tingsrätten som vanligen, men inte alltid, dömer i enlighet med ARN:s rekomendationer.

Vid en förlust i Tingsrätten tvingas ofta den enskilde konsumenten bära hela, eller stora delar av, näringsidkarens rättegångskostnader. Sammantaget innebär detta att det är tidsödande, dyrt, krångligt och rättsosäkert för en enskild konsument att vända sig till rättsväsendet för att göra sin lagstadgade rätt gällande. För att åtgärda dessa problem, och för att kraftigt uppgradera de konsumenträttsliga frågorna förespråkar Socialdemokratiska studentförbundet att ARN ombildas till en partsammansatt förvaltningsdomstol – Konsumentdomstolen, KoD – med arbetsdomstolen som förebild.


Med vår nya förbundsordförandes ord: Radikalt men förnuftigt.

Thursday, June 14, 2007

Federley och Alliansens demokratiska underskott

Centerpartiets riksdagsledamot, den fackföreningsfientlige Fredrik Federley, har med anledning av FRA-omröstningen ojat sig över förekomsten av partidiciplin inom Centern. Larv, enligt min mening – i Sverige röstar vi på partier och inte på personer. Riksdagen är således ingen lekstuga för kompromisslösa principryttare utan ett forum för förverkligande av demokratiskt fattade beslut. Närmare bestämt partibeslut. Förtroendevalda politiker förväntas kort sagt följa partilinjen.

Federleys personliga våndor – resultatet av att han upptäckt att världen inte graviterar kring hans personliga åsikter – är egentligen inte särskilt intressanta. Intressant är däremot att Centerns riksdagsgrupp i själva sakfrågan (att stödja FRA-förslaget) går emot ett beslut från partiets förtroenderåd. Partiledningen har nämligen förhandlat med övriga allianspartier – och resultatet av alliansförhandlingarna anses tydligen, enligt Centerns partiledning, vara överordnade småsaker som kongressbeslut eller beslut av förtroenderådet.

Kristdemokraterna ingår även de i Alliansen. I deras parti finns det gott om medlemar som är upprörda över att KD:s partiledning är i full fart att tillåta utländska kvinnor att genomföra abort i Sverige. Detta är nämligen ett tydligt avsteg från KD:s av kongressen fastslagna abortkritiska hållning. Även för KD:s partiledning förefaller alltså resultatet av alliansförhandlingarna vara överordnade struntsaker som demokratiskt fattade partibeslut.

Missförstå mig nu inte – jag betraktar KD:s abortmotståndare som en samling kvinnofientliga dinosaurier. FRA-förslaget kan jag för dåligt i dess detaljer för att vilja uttala mig om. Vad frågan gäller är vilket som är viktigast: Ett demokratiskt fattat kongressbeslut eller resultatet av alliansförhandlingarna mellan de fyra partiledarna?

Partier i en koalition måste per definition förhandla med varandra. Detta innebär att partierna måste kompromissa, och ibland helt släppa vissa politiska krav, för att bevara koalitionens enigheten. Detta är självklarheter, oavsett om koalitionen är en allians (borgerliga partier), en enhetsfront (socialistiska/arbetare-partier) eller en folkfront (partier från båda blocken.) Men i en demokratisk allians skall självklart förhandlingsresultatet underställas partimedlemmarna!

Så är upperbarligen icke fallet vad gäller Centern eller KD. Såvitt jag kan bedöma gäller detsamma för Fp – resultatet av allians- förhandlingarna är överordnat partibeslut. Moderaterna är stora nog att få som de vill i alla viktiga frågor, så huruvida alliansen fungerar demokratiskt eller ej spelar mindre roll för deras del. Troligen anser sig dock även Moderaternas partiledning ha rätten att köra över sin partistämma om alliansens enighet hotas på allvar.

Alla politiska beslut fattas alltså numera av partiledningarna i de fyra borgerliga partierna. Det är de slutna rummens princip som gäller. Partiernas kongresserna har smygvägen reducerats till arenor för politisk show utan varje tillstymmelse till verkligt inflytande över den förda politiken. Hur partimedlemmarna i de borgerliga partierna kan foga sig i detta är mig en gåta.

För egen del propagerar jag ihärdigt för ett gemensamt valmanifest från S-V-Mp. Ett valmanifest – resultatet av förhandlingar och kompromisser partierna emellan – bör tas fram och godkänns eller förkastas av partiernas medlemmar genom beslut av kongess, förtroenderåd eller någon liknande demokratisk metod. Endast på så sätt kan partidemokratin förenas med ett gemensamt valmanifest. Endast på så sätt kan folkrörelsedemokratins bevarande garanteras.

Fredrik Federleys våndor handlar dock inte i någon del om detta – ty folkrörelsedemokrati vet ultraliberaler som Federley sällan något om – utan våndorna handlar om hans egen privata ångest över att behöva foga sig i ett av riksdagsgruppen fattat beslut som går honom emot. Valet av orsak till upprördheten är en tragisk illustration av hur illa ställt det är med demokratin inom de borgerliga partierna. För övrigt valde Federley att avstå – vilket innebär att han varken finner sig i demokratiska beslut eller är trogen sina principer...

Det palestinska inbördeskriget

Den instabila palestinska enhetsregeringen – mellan vänsternationalistiska Fatah (som innehar presidentposten) och högernationalistiska Hamas (som har majoritet i parlamentet) – förefaller ha fallit samman fullständigt. Våldsamma strider rasar mellan de två grupperna. I praktiken råder lågintensivt inbördeskrig i Palestina.

I grunden är motsättningen mellan Fatah och Hamas givetvis politisk. Fatah är ett vänsterorienterat politiskt parti med observatörsstatus i Socialistinternationalen. Hamas är ett högerextremt politiskt parti med islamistiska förtecken. Förekomsten av en gemensam fiende – apartheidstaten Israels ockupation av Palestina – kan i längden inte överbrygga motsättningarna mellan socialister och protofascister, varken i Palestina eller någon annan stans.

Fatah förespråkar i allt väsentligt ett demokratiskt Palestina inom ramen för en tvåstatslösning. Hamas politiska program syftar till ett totalitärt och högerorienterat ”Storpalestina” som innefattar hela nuvarande Israel. Vem som slutligen står som segrare i det palestinska inbördeskriget verkar dock i nuläget vara en militär, snarare än politisk fråga:


Ovan: Al-Aqsa intar pro-Hamas TV-station

Nedan: Hamas beskjuter Nationella säkerhetstjänsten


Så här ser de militära styrkeförhållandena ut enligt den oberoende TV-stationen Al Jazeera:

Al-Qassam Brigaderna:
* Hamas väpnade gren
* Omkring 15,000 medlemmar
* Mycket välbeväpnade

Al-Aqsa Martyrerna:
* Radikal Fatah-orienterad grupp
* Flera tusen medlemmar
* Flertalet medlemmar är även medlemmar i andra väpnade grupper

Exekutiva säkerhetstjänsten:
* Säkerhetstjänst som bildades av Hamas 2006
* Omkring 6,000 medlemmar
* Medlemmarna huvudsakligen rekryterade från Hamas

Presidentens vaktstyrka:
* Huvudsakligen lojal mot Fatah
* Omkring 5,000 medlemmar
* Den bäst beväpnade och vältränade gruppen
* Delvis USA-finansierad (!)

Nationella säkerhetstjänsten:
* Direkt underställd presidenten (Fatah)
* Innefattar militära underrättelsetjänsten, sjöpolisen, Elitstyrka 17
* Omkring 30,000 medlemmar

Polis och inrikestrupper:
* Direkt understållda inrikesministerna (Hamas)
* Medlemmarna huvudsakligen lojala mot Fatah
* Omkring 30,000 medlemmar

Den Fatah-dominerade gruppen PLO innefattar även (bland annat) de radikala socialistpartierna PFLP (terroriststämplade av EU) och DFLP (ej terroriststämplade). Dessa grupper förefaller i konflikten mellan mellan Fatah och Hamas huvudsakligen stå på Fatahs sida. Även den israeliska armén deltar aktivt i striderna genom att skjuta rakerer på alla inblandade parter, primärt riktade mot de olika gruppernas politiska ledarskap.

Det palestinska folket? De vill ha fred, oboreoende och demokrati. Men som vanligt får de bara spadar att gräva gravar med...

Wednesday, June 13, 2007

Idioti, AD

29 september 2005 avskedades tunnelbaneföraren Per Johansson, fackordförande inom SEKO, från företaget Veolia, tidigare kända som Connex. Den utlösande faktorn var att Per i radio påpekat att Veolia/Connex brutit mot säkerhetsföreskriferna så grovt, länge och konsekvent att situationen utgorde en fara för både tunnelbane- förarnas och passagerarnas liv. SEKO överklagade avskedandet till Arbetsdomstolen (AD) och hävdade att avskedandet var föreningsrättskränkande eftersom Per i praktiken blev uppsagd som straff för sitt fackliga engagemang.

Idag 13 juni 2007 föll domen i AD. Veolia/Connes frikänns. Domen i sin helhet finns här, på arbetsdomstolens hemsida. Ni kan läsa mer hos SvD här eller hos DN, men eftersom jag råkar ha en juristexamen har jag redan hunnit göra mig besväret att sortera fram de centrala juridiska argumenten:

”Arbetsdomstolens slutsats blir att P.J. sammantaget agerat på ett sätt som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande. Vid denna bedömning har domstolen fäst särskilt avseende vid att P.J:s oacceptabla uppträdande har fortsatt och förvärrats trots en skriftlig och upprepade muntliga tillsägelser. Genom sitt agerande har P.J. på ett allvarligt sätt åsidosatt vad som ålegat honom i anställningen. Bolaget har därmed haft laglig grund för avskedandet.

[...]

Den bedömning Arbetsdomstolen gjort i det föregående innebär att arbetsgivarsidan lyckats visa att det funnits skälig anledning till avskedandet oberoende av föreningsrättsfrågan. Någon kränkning av föreningsrätten har således inte skett. Yrkandena om ogiltigförklaring av avskedandet och om allmänt skadestånd på denna grund skall därför avslås.”


AD menar alltså att Connex haft sakligt grund för att avskeda Per (PJ). Såkedes har föreningsrätten inte blivit kränkt eller Veolia/Connex agerat arbetarefientligt. Vad – mer exakt – menar då AD att Per skulle gjort sig skyldigt till som alltså berättigar till en så kraftfull åtgärd från företaget som avsked på grått papper? Jo, AD anser det bevisat att Per ”vid en förhandling med orden ’håll käften’ ilsket avbrutit trafikchefen”. Dessutom hävdar ett antal företrädare för Veolia/Connex att de ”upplevde detta aggressiva beteende som mycket obehagligt” samt att en av dem skall ha blivit kallad för ”en jävla Connex-lakej ”.

Tydligen är detta språkbruk, och några ytterligare kraftuttryck av samma fruktansvärda kaliber, i sig sakliga skäl för avsked. Vilka bevis anser sig då AD ha, för att Per skulle betett sig uppenbart olämpligt?

”Av de berättelser som arbetsgivarparternas förhörspersoner lämnat framgår å andra sidan att de som varit föremål för P.J:s agerande i så gott som samtliga fall har goda minnesbilder av vad som inträffat, och det gäller i synnerhet de som upplevt obehag eller upplevt att de blivit kränkta av P.J. beteende eller på annat sätt utsatts för oacceptabelt beteende från dennes sida. I de fall det varit fråga om händelser då flera personer närvarat stödjer deras uppgifter i väsentliga delar varandras respektive utsagor. Berättelserna vinner också i förekommande fall stöd av åberopad skriftlig bevisning. Deras berättelser framstår inte heller som överdrivna eller inövade utan tvärtom som både trovärdiga och tillförlitliga.”

För att sammanfatta: Arbetsgivaren har kallat fram ett antal arbetsgivarvittnen. Dessa arbetsgivarvittnen säger sig ha goda minnesbilder av vad som hänt. De berättar i allt väsentligt samma sak. De har ’upplevt’ att Per ’verkar arg’ och därför ’blivit illa berörda.’ Därmed har arbetsgivaren rätt att säga upp den facklige förtroendemannen eftersom denne bevisligen betett sig grovt olämpligt...

Klassdomstol, någon?

Tuesday, June 12, 2007

Stäng "The Pirate Bay"

Fildelaren från Borås dömdes till böter av Hovrätten. Om detta enskilda fall har jag ingen särskild åsikt. Däremot anser jag att fildelarsidan The Pirate Bay borde stängas. Bums.

Jag förespråkar en legalisering av fildelning för privat bruk. Skälen för detta är de vedertagna:

A: Äganderätt är ingen ”naturlig rättighet” eller någon ”egenskap” i det ägda föremålet. Äganderätt är ett fördelningspolitiskt instrument. När behoven överstiger tillgången används ”äganderätt” för att avgöra vem som får tillgång/förfoganderätt till något, och vem som inte får det. Vid fildelning försvinner inget utan mångfaldigas – det finns således inget skäl att begränska tillgången.

B: De som tjänar pengar på nuvarande upphovsrättslagstiftning är huvudsakligen en samling krämarkapitalister – skivbolag, multinationella bolag och diverse moderna varianter av hästhandlare och tingel-tangel-försäljare.

C: Den tekniska utvecklingen har i vilket fall som helst omöjliggjort ett upprätthållande av nuvarande lagstiftning. Produktionsmedlens utveckling har i sig sprängt den legala ordningens bojor, för att uttrycka sig marxistiskt.

Jag är alltså för legalisering av fildelning. Icke desto mindre menar jag att The Pirate Bay borde stängas per omgående av myndigheterna. Skälet är uppenbart: The Pirate Bay är en hemsida och en organisation som uppmuntrar till lagbrott.

Jag vänder mig inte mot alla de privatpersoner som fildelar. Lagen är idiotisk och omöjlig att upprätthålla. Som lagen ser ut nu innebär den bara att respekten för lagstiftningen urholkas, dessutom med syfte att upprätthålla ett otidsenligt äganderättstänkande. Det är inte privata fildelare jag vänder mig mot. Jag vänder mig mot de liberala gangsterfasonerna som ligger till grund för den kriminella politiska organisationen som driver The Pirate Bay.

De säger sig vilja påverka lagstiftningen. Vill man påverka lagstiftningen finns det vedertagna demokratiska metoder för att uppnå detta:

1: Legal utomparlamentarisk masskamp. Demonstrationer, namninsamlingar, offentliga möten, you name it...

2:Inomparlamentarisk politisk kamp. Tala med din riskdagsledamot. Lobba. Påverka partiernas ställningstagande i frågan. Bilda parti och ställ upp i valet...

3: Civil olydnad. Sittblockader. Ockupationer. Otillåten egenaktivitet av vilket slag det vara må – med den gemensamma nämnaren att aktivisterna agerar öppet, låter sig bli arresterade och lagförda, använder rättssalen som politisk arena.

The Pirate Bay gör inget av detta. De uppmuntrar enskilda individer att individuellt och i smyg bryta mot en lag de ogillar. De försöker till varje pris att för egen del undvika straff. De skjuter andra människor framför sig och låter dem ta straffet för lagbrotten. De ägnar sig helt enkelt åt politisk kriminalitet av simplaste slag. Stäng deras hemsida och bura in dessa gangsters. Och låt mig slippa de ändlösa tiraderna om ”yttrandefrihet.”

När hungriga människor står vid ett bageri och säger att rätten till mat är viktigare än rätten till profit – då skriker den liberala medelklassen: Upplopp – förbjud, bura in!

När rättmätigt vredgade kvinnor står utanför en porrbutik och skanderar att porr ät teori, våldtäkt är praktik – då skriker den liberala medelklassen: Slödder – förbjud, bura in!

När marginaliserade ungdomar kräver rätten till det offentliga rummet genom att dansa på gator och torg – då skriker den liberala medelklassen: Kravaller – förbjud, bura in!

Men det är yttrandefrihet: Att stå för sin åsikt. Att agera i gemenskap med andra. Att kämpa mot förtryck inför öppen ridå. Att tillsammans med andra slåss för en bättre värld.

När de liberala medelklassslynglarna plötsligt konfronteras med en lag de ogillar – är yttrandefrihet plötsligt viktigt. Dessa ohängda låtsasradikaler vet inte vad yttrandefrihet handlar om. De vill bara få göra som de själva vill. Likt bortskämda barn vill de fildela, och de skriker högt om de inte får som de vill. De ger inte ett vitten för det demokratiska samtalet, för folkrörelsedemokratin, för respekten för lag och ordning. De är politiskt slödder, deras metoder är politiska gangsterfasoner.

Det är inte bara gansterfasoner. Det är liberal ynkedom.

Moderaterna och HBT-frågan

I söndags gick 8 moderata riksdagsledamöter ut på DN Debatt och deklarerade att de går mot partilinjen, om Moderaterna motsätter sig könsneutrala äktenskap.

Den spontana reaktionen är givetvis att detta är mycket glädjande. S, V, Mp, C och Fp är för könsneutrala äktenskap, och nu har alltså en betydande andel av M sällat sig till den växande skaran av politiker som lever på 2000-talet och inte på 1500-talet. I praktiken är saken redan avgjord – även om moderaterna på sin partistämma senare i år skulle få för sig att säga nej till könsneutrala äktenskap kan en sådan lagändring ändå bli verklighet med bred riksdagsmajoritet.

Men det hör inte direkt till vanligheterna att en grupp riksdagsledamöter så tydligt, och i ett så tidigt skede (i förhållande till den parti-interna processen) går ut och hotar med reservationer och att bryta mot partilinjen. Här finns alltså en gravad hund någonstans, för att låna Refat al-Sayeds uttryck.

S, V och Mp är av tradition mycket öppna partier. Eventuella meningsmotsättningar inom dessa partier har en benägenhet att vara mer eller mindre allmänt kända. V och Mp gör gärna upp dessa meningsmotsättningar inför öppen ridå, genom voteringar på sina kongresser. S har av tradition försökt jämka eventuella meningsmotsättningar genom att formulera kompromissförslag som alla kan acceptera.

Moderaterna har en annan tradition. De slutna rummens tradition – en tradition där beslut fattas i ett rum utan fönster, ett rum där cigarröken ligger tung över de mäktiga män som med ett glas 20-årig wiskey i handen gör upp alla viktiga beslut, fjärran från insyn, påverkansmöjlighet eller andra störande moment.

Nå; när riksdagsledamöter skriver artiklar där de hotar med reservationer mot en eventuell partilinje – då anar man, partiets slutenhet till trots, att det finns en konflikt i partiet. Artikeln måste rimligen förstås som ett inlägg i den partiinterna diskussionen om könsneutrala äktenskap. En positionering, om man så vill. Följdfrågan blir då – är de 8 moderaterna fingertoppskänsliga taktiker som märkt varthän det lutar, och redan nu vill visa att det på ett tidigt stadium stod på de liberala segrarfalangens sida? Eller har de 8 moderaterna märkt varthän det lutar – att den konservativa falangen kommer att segra på partistämman – men väljer att ta strid för liberala principer och mot konservatism, maktpolitisk hänsyn och partipiska?

Jag vet inte. Arbetargrabbar som jag blir alltför sällan insläppta i de röktunga rummen utan fönster, för att jag skulle kunna göra en kvalificerad bedömning. Vad Moderaterna kommer att bestämma sig för i frågan om könsneutrala äktenskap kan jag således inte bedöma. Men det lär bli en spännande tillställning, när Moderaterna har sin partistämma i höst…

Sunday, June 10, 2007

Stöder MUF militärkupper?

I torsdags gick MUF (Moderata Ungdomsförbundet) ut med ett pressmeddelande med kravet att allt statligt stöd till Vänsterpartiets internationella verksamhet skall dras in. Motivet – enligt MUF – är att ”Flera representanter från Vänsterpartiet skrev nyligen under en artikel vars syfte är att stödja Hugo Chavez beslut om att lägga ner RCTV, en privatägd TV-kanal i Venezuela.”

Pressmeddelandet finns i sin helhet här, på MUF:s internationella sekreterare Rola Brentlins blogg. Det är onekligen ord och inga visor i pressmeddelandet där MUF tar heder och ära av de ”vänsterpartister” som undertecknte artikeln till stöd för Hugo Chaves beslut att ”stänga” RCTV. Bland annat skriver MUF att ”undertecknarna [hävdar] att RCTV har visat oppositionen i media, och med den anledningen ska det vara berättigat att lägga ned TV-stationen. Vänsterpartiet tar genom dessa ord ett aktivt ställningstagande mot demokrati och för det förtryck som Chavez kontrollerar.” Artikeln som fått MUF att gå i spinn finns i sin helhet här och här (och antagligen lite varstans i den politiska bloggosfären i övrigt).

Nåja. Att bli kallad vänsterpartist kan jag leva med, även om jag i min saliga enfald möjligen trodde att även MUF skulle kunna se att jag – i likhet med 5 övriga undertecknare – råkar vara socialdemokrat. Detta med tanke på att partitillhörigheten faktiskt var utskriven efter signaturerna...

Mer allvarligt är däremot MUF:s oförmåga att över huvud taget förstå någonting alls om vad saken egentligen gäller. Till att börja med har RCTV inte blivit ”nedsläckt”, ”stängd” eller ”lagts ner”. Däremot fick RCTV avslag på sin ansökan om förlängt marksändningstillstånd när den tidsbestämda licensen löpte ut. Även detta framgår med önskvärd tydlighet av vår artikel.

En av orsakerna – inte den enda, men en av dem – till avslaget på RCTV:s ansökan var att stationens ägare Marcel Granier med sin TV-kanal som propagandakanal aktivt stödde kuppen 2002 mot den demokratiskt valde Presidenten Hugo Chavez.. Jag tillåter mig att tvivla på att ens den nuvarande borgerliga regeringen hade beviljat marksändningstillstånd till en TV-kanal som deltagit i en militärkupp mot en vald regering i Sverige. Men MUF kanske anser att privatägda TV-stationers sändningstillstånd är viktigare än småsaker som demokratiska val?

Rola Brentlin – Stöder militäkupper?


Sen kan man ju alltid fråga sig om det verkligen är demokratiskt lämpligt av det regimtrogna ungdomsförbundet (MUF, alltså) att uppmana regeringchefen att ”förbjuda” regimkritiska partier (Vänsterpartiet, med andra ord) från att bedriva internationell verksamhet? Om man nu skall använda samma puerila demagogi som MUF använder sig av...

Jag är kanske lite gammaldags, men jag anser att:

A: TV-stationer som aktivt deltar i militärkupper bör förhindras från detta.

B: Demokratisk politisk verksamhet bör få fortgå ostört. Även i Sverige. Även av Vänsterpartiet. Till och med av oss socialdemokrater, trots att somliga av oss alltså undertecknar uttalanden där vi uttrycker stöd för en demokratiskt vald president i ett land utanför EU...

Gud som haver...

Gud som haver barnen kär
Se till mig som liten är


Jag undrar om Gud såg Bobby. Kommer ni ihåg Bobby, pojken som föddes i Afrika och som kom ensam till Sverige bara några år gammal? I Sverige skulle han få mat, kläder, utbildning, ett hem. Han skulle få föräldrar som älskade honom. Men det fick han inte. Han blev slagen, förnedrad, kränkt, tvingades att äta avföring … En vinterkväll när han blivit misshandlad mer än vanligt tvingades han sova naken i en hundkoja på tomten. När natten kom och snön föll dog Bobby.

Såg Gud det som hände med Bobby? Lät Han det hända av något skäl?

Vart jag mig i världen vänder
Står min lycka i Guds händer


Vart som helst i hela världen? Även i Vetlanda? Där Louise tvingades leva flera år med sin psykiskt sjuke, grovt kriminelle och nakotikamissbrukande pappa. Där Louise blev våldtagen av sin pappa fler gånger än det går att räkna, där Louise tvingades sova under en presenning i skogen och tvätta sig i snön och som (…)

Var fanns Gud, när allt det hände?

Lyckan kommer, lyckan går
Du förbliver Fader vår.


Det är inte sant att lyckan alltid kommer. Lyckan kommer aldrig till de barn som föds utan armar och ben och med förståndshandikap och som blir undangömda i en gaderob hela livet. Eller till de barnen i Kina som blir inlåsta på ett barnhem, fasttejpade i barnstolar hela uppväxten och tvingas arbeta med att samla in kvicksilverbatterier tills de dör av gifterna innan de hunnit bli tonåringar. Eller alla barn som föds som nakomaner för mamma har tagit droger under graviditeten, eller barnen som säljs som sexslavar vid sju års ålder, eller (…)

Var finns Gud när allt det här händer? Finns det någon anledning till att allt händer, något skäl som gör all ondska nödvändig, någon stor kosmisk plan som gör att något gott kommer ut av allt detta, som gör att allt lidande och all smärta fyller något syfte, finns det någon som helst mening?

Nej. Det finns ingen mening.

Det finns ingen som helst orsak. Lidande fyller ingen funktion, det gör bara ont, det skapar bara en mörk virvel av smärta, en spiral av ondska som går längre och längre ner, en svart cirkelrörelse av hat och förnedring, och mer smärta och ännu mer hat i det oändliga och det finns över huvud taget ingen mening…

Det finns ingen mening, men det finns ett kors.

På det korset hänger en man som en gång sade att det ni inte gör för de minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Det är där Gud är när allt det här händer för vi har spikat upp Honom .

Vi spikade upp Honom på det korset när vi skapade ett samhälle som är så hårt och okänsligt att gravida tonårflickor behöver gå på droger hela graviditeten för att orka med livet åtminste tills barnet är fött. Vi slår i en ny spik i Honom varje gång vi handlar billiga grönsaker, såna som är billiga för att de blivit besprutade med billiga kemiska medel, såna kemiska medel som ger nervskador så att barn föds utan armar och ben och med förståndshandikap. Vi spottar på Honom när vi blundar för barnarbete, för sexslavhandel, för hungersnöd och svältdöd, och istället väljer att titta på Bingo-Lotto.

Gud är på korset, för när han hänger på korset, det är då Han samtidigt kan vara i en hundkoja en mörk vinternatt och hålla Bobby i handen – för ingen annan gör ju det. Och han är i Vetlanda och ser Louise – för vi ser ju inte. Och Han är i de kinesiska kvicksilverfabrikerna och i de sudanesiska amputationslägren och… När Gud är på korset går han till alla de som ingen annan är hos. Han går till alla våldtagna småbarn som vi andra blundar för, alla människor som dör av hunger och svält för att vi andra inte gör något åt det, alla övergivna och ensamma och plågade och fängslade som vi andra inte besöker.

Och när Han varit hos alla dem… då kliver Han ner från korset… och kommer fram till mig… jag som har tillåtit allt det här… jag som har… och Han kramar om mig och säger att han älskar mig också. Han säger att han levde som människa för att kunna vara hos de utsatta… men han dog på korset för syndarnas skull. För att kunna komma till de som utför eller blundar. Oss som utför eller blundar… Mig som…

Och Han kramar om mig och säger att Han dog för min skull skull för Han älskar mig också.

Saturday, June 9, 2007

Överlever Alliansen HBT-frågan?

I mitten av maj månad påstod jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp) att alla viktiga reformer på HBT-området har genomförts av borgerliga regeringar. I bästa fall är Sabuni okunnig, i sämsta fall ljuger hon. Sverige hade förvisso en borgerlig regering 1979 när sjukdomsstämpeln för homosexualitet avskaffades. Äran för detta tillfaller dock Socialstyrelsen med generalsekreteraren Barbro Westerholm vid rodret. Regeringen hade inte med saken att göra.

Partnerskapslagen infördes 1994, onekligen med en borgerlig regeringen vid makten. Men lagen antogs inte tack vare utan trots den borgerliga regeringen. S, V och Fp hade motionerat om saken i riksdagen – (Riksdagsprotokollet från debatten ligger här) och vid omröstningen såg resultatet ut på följande vis:

171 röster för
141 röster mot

Röstfördelning enligt partifördelning:
S: 128 av 128 röstade för - Ingen mot
V: 12 av 12 röstade för - Ingen mot
Fp: 21 av 31 röstade för - 8 mot
C: 4 av 26 röstade för - 20 mot
M: 2 av 75 röstade för - 72 mot
NyD: 3 av 18 röstade för - 15 mot
KD: 0 av 25 röstade för - Samtliga mot

Mp satt inte i riksdagen denna mandatperiod. Det rasistiska partiet Ny Demokrati är numera saligen avsomnat, förutom här i Mark där pariets kommunale partiledare Henry Sandahl lyckades ta kontroll över partikassan och bytte namn på lokalavdelningen till Markbygdspartiet.

Nå; idag gäller frågan könsneutral äktenskapsbalk. S-V-Mp är förespråkare av detta. Även Folkpartiet är för. Centern har svängt från sitt tidigare HBT-motstånd och är även de anhängare av en könsneutral äktenskapsbalk. Riksdagsmajoritet finns alltså i och för sig för att göra äktenskapsbalken könsneutral.

Kristdemokraterna är naturligtvis motståndare. Motsatsen hade förvånat mig. Den relevanta frågan i sammanhanget är dock hur starkt KD:s motstånd är. Konkret gäller frågan om KD:s ärkehomofoba högerfalang är beredda att sitta kvar i en regering som inför könsneutral äktenskapslagstiftning?

Moderaterna skall ta ställning till frågan om könsneutrala äktenskap på sin kongress i sommar. Moderaternas historiska engagemang i HBT-frågor imponerar visserligen föga, men till saken hör att en av de två riksdagsledamöter som röstade för partnerskapslagstiftningen 1994 var – Fredrik Reinfeldt. Om Moderaterna tar den historiska chandsen att bryta med sitt historiska arv av HBT-motstånd är frågan i praktiken avgjord och en könsneutral äktenskapsbalk kan införas i bred parlamentarisk enighet. Det vore i så fall glädjande.

Skulle KD överleva ett sådant beslut? Kommer den ärkehomofoba högerfalangen med bland annat riksdagsledamoten och Livets Ord-aktivisten Mikael Oscarsson att sitta kvar i en regering som inför könsneutral äktenskapslagstiftning? I somras hotade de högerkristna abortmotståndarna att överge KD om partiet medverkade till att göra det lagligt för alla EU-medborgare att utföra en abort i Sverige – varvid Göran Hägglund lät meddela att den reformen tänkte han genomföra vare sig de högerkristna fundamentalisterna gillade det eller ej. HBT-motståndet är dock starkare och mer utbrett i KD, än abortmotståndet. Kommer de högerkristna grupperna att kvarstå som partimedlemmar, om KD sitter i en regering som inför könsneutral äktenskapslagstiftning? Är partiet berett att lämna Alliansen på denna fråga?

Moderaterna kan naturligtvis välja att låta taktiska och maktpolitiska intressen vägra tyngre än HBT-personers mänskliga rättigheter och säga nej till könsneutral äktenskapsbalk för att hålla KD lugna och fortsatt lojala. Men kommer Folkpartiets alla seriösa och engagerade liberaler, med den store HBT-reformisten Nyamko Sabuni i spetsen, att låta konservatism och maktpolitisk hänsyn gå ut över HBT-personers mänskliga rättigheter? Om Fp går emot Alliansen – kommer Alliansen i så fall att överleva?

Kommer Alliansen att kunna överleva HBT-frågan?

Friday, June 8, 2007

Islamofobisk israelvänlighet

"Det som ser ut som Israelvänlighet är sannolikt bara förtäckt förakt för araber."

Sverigedemokraterna är som bekant ett rasistiskt, homofobiskt och sexistiskt högerparti som springer ärenden åt kapitalisterna. Om KD kan sägas detsamma, möjligen med undantag för den uttalat rasistiska profilen. Möjligen...

SvD konstaterar idag att SD:s (sporadiska försök till) försiktigt Israelvänlig utrikespolitisk linje enbart är förtäckt arabhat. Det har SvD naturligtvis helt rätt i. Tilläggas skall bara att detsamma kan i rätt hög grad kan sägas om KD som lite här och där i landet, med jämna mellanrum, både uttrycker stöd åt Israel och problematiserar att muslimer boende i Sverige tillåts bygga moskéer. Gärna i samma sammanhang, dessutom.

Wednesday, June 6, 2007

Jag noterar...

...att Svenska Dagbladet gör samma analys som jag av "patrioternas" nationalsdagsfirande under gårdagen. Själv ägnade jag nationaldagen åt något betydligt mer konstruktitv än att göra mig till åtlöje bakom en svensk flagga: Jag låg på soffan...

Tuesday, June 5, 2007

Därför är jag antipatriot

Idag kommer ett antal mäniskor – inte särskilt många, men dock alltför många – att springa runt på gator och torg, skrålandes ”du gamla du fria,” viftandes med en blå-gul flagga, för att rent allmänt fira... ja, vadå?

Att en mordisk och maktgalen adelsman på 1500-talet tog död på ett antal andra lika mordiska och maktgalna adelsmän (och rätt många bönder i samma veva, de omnämns dock sällan i historieböckerna) för att kunna utropa sig till kung? Eller avser firandet stadfästandet av 1809 års djupt odemokratiska regeringsform som inte byggde på principen om en människa – en röst?

Vad består nationaldagsfirandet av? Att lyssna på Sveriges odemokratisk utsedde statsöverhuvud, när han kläcker ur sig den ena innehållslösa plattityden efter den andra?

Fascister och annat löst folk kommer (troligen raglandes till följd av stor alkoholkonsumtion) antagligen att försöka organisera någon slags ”nationell marsch.” Enda skillnaden mellan och de nationalisterna paraderna och clownerna på en cirkus är att de senare stundtals kan vara roliga att titta på...

Demokrater av allehanda politiska kulörter kommer å sin sida – högst sannolikt – att försöka sig på ett ”värdigt firande” där det hålls lika långrandiga som obegåvade tal om vikten av att ”ta tillbaka flaggan från högerextremisterna”...

Hela spektaklet är direkt makabert. Själva tanken på att fira nationen, eller den svenska kulturen, eller den vita rasen eller vad det nu är man firar, hela den tanken är infantil, debil, direkt patetisk. Det finns inget att fira.

På den landområde som brukar omnämnas ”Sverige” bor omkring 9 miljoner människor. Trots den nuvarande regeringens ihärdiga försök att ändra på saken så har de flesta av dessa människor det fortfarande ganska bra, i vart fall jämfört med hur det ser ut på andra ställen på den här planeten:

Allmän rösträtt, yttrandefrihet, social trygghet... Resultatet av arbetarerörelsens kamp mot forna tiders förtryck.

Kvinnor har – i vart fall formellt – lika rättigheter som män. Fri abort, kvinnors rösträtt, lika lön för likvärdigt arbete... Resultatet av generationers feministiska kvinnokamp.

Judar, romer och samer har – visserligen inte sedan särskilt länge, men dock numera – blivit officiellt erkännda. Jiddish, romani och samiska är erkända minoritetsspråk. Resultatet av ihärdigt och långvarigt internationalistiskt antirasisiskt arbete.

Av vilket skäl skulle jag vifta med den svenska flaggan idag 6:e juni, för att fira ”Sverige”? Fascistpatrasket och överklassens punchpatrioter får gärna behålla nationaldagen och svenska flaggan. Good ridance, säger jag.

Mina dagar är 1:a maj, 8:e mars och 9:e november. Arbetareklassens dag, Internationella kvinnodagen och Kristallnatten. Min fana är den röda fanan, som vajar i Havanna, Caraccas och alla socialister hjärta.

Monday, June 4, 2007

Bibeln och könsbyten

Till följd av mitt ställningstagande till stöd för Shumail och Shahzina har jag (huvudsakligen via mail) fått ett antal kritiska frågor från undrande kristna syskon gällande min syn på könsbyten. Jag hade i och för sig föredragit om frågorna ställts i kommentatorsfälten till mina inlägg, men eftersom frågorna (huvudsakligen) är hövligt formulerade och undertecknade med namn tänker jag inte bråka om saken. Däremot tänker jag försöka svara på vad jag tror är Bibelns syn på transsexualitet och könsbyten.

En del kristna syskon menar att den som accepterar könsbyten indirekt hävdar att Gud ’gör misstag’ i och med att personer föds med fel kön. Jag har faktiskt svårt att förstå den invändningen. Personer föds med hjärtfel, med synfel, med alla möjliga fysiska funktionshinder. Inget av detta är några ’misstag’ av Gud. Det är resultatet av att vi lever i en ofullkomlig värld. Vad vi människor har att göra – det är att så gott vi kan åtgärda dessa medfödda ofullständigheter och brister. Hjärtfel opererar vi, synfel försöker vi korrigera så gott det går, detta anses allmänt som Gudi behagliga välgärningar … Jag har svårt att se varför just könskorrigerande kirurgiska ingrepp skulle vara fel ur Bibelns synpunkt?

Ett i och för sig mer begripligt argument mot könsbyten är hänvisningen till Gamla Testamentets förbud mot ’snöpning’ i exempelvis 5 Mos 23:1. Jag har dock svårt att se hur ett snöpningsförbud kan göras gällande när vi diskuterar Shumail Rajs könsbyte. Snöpning handlar om att göra testiklar obrukbara – Shumails operation (från kvinna till man) är väl snarast att betrakta som motsatsen till ’snöpning.’ Något Bibliskt förbud mot att avlägsna bröst, äggstockar eller andra kvinnliga attribut existerar mig veterligen inte…

Framför allt utgör dock förbudet mot ’snöpning’ per definition ett förbud mot att låta män göra sina testiklar obrukbara. Men ett könsbyte från man till kvinna handlar inte om att avlägsna en mans testiklar – det handlar om att avlägsna testiklar från en kvinna, så att hon kan få den kvinnokropp hon rätteligen borde ha. Rimligen måste vi väl vara överens om att det är en Gudi behaglig gärning att genom kirurgiska ingrepp avlägsna manliga könsorgan från en kvinnokropp?

Jag ser förvisso inget problem med att föra den här typen av teologiska samtal – hövliga samtal som syftar till att klargöra Skriftens Ord och innebörd kan endast vara av godo. Vad som däremot bekymrar mig är den nit varmed många av mina kristna syskon ständigt letar efter argument för att ställa sig i vägen för andra människors önskemål, lycka och välgång. Jag begriper inte varför ryggmärgsreflexen så ofta är att motsätta sig allt som inte uttryckligen är tillåtet?

För mig är hela saken med könsbyten och transsexualitet mycket enkel: Människor mår dåligt. De kommer att må bättre om de får genomgå en könsbytesoperation. Då skall vi hjälpa dem att göra det.

Sunday, June 3, 2007

Stoppa pedofilernas hemsida

Hos Toppis hittar jag en namninsamling för att stänga den numera ökända pedofilsidan som polisen stängde härom dagen. Den har startat upp igen, nämligen, och drivs vidare tack vare Gottfrid Svartholm - medlem i Liberala Partiet och grundare av "The Pirate Bay".

Skriv på listan, Stäng hemsidan, Förbjud skiten.

Enhetsfronten och kampen mot fascism

I Borås fullmäktige har den borgerliga majoriteten beslutat inrätta en arbetsgrupp om integration – till denna arbetsgrupp inbjöds även den socialistiska oppositionen (S+V) samt det fascistiska SD. S+V lät meddela att något samarbete med SD kring integration var inte aktuellt – skulle fascisterna ingå skulle socialisterna vägra medverka. Därmed utbröt viss oro bland de borgerliga demokraterna – vem skulle man bjuda in: socialisterna eller fascisterna?

Begreppet "enhetsfront" är ett begrepp från 20-talets marxistiska diskussion om förhållandet mellan olika arbetare-; och socialistiska rörelser. Enhetsfrontstaktikens syfte var att – genom eftergifter och kompromisser mellan revolutionära och reformistiska socialister av olika scharteringar – samla så stora delar av arbetarklassen som möjligt till enhet i handling kring konkreta minimikrav och minimiparoller, i kamp mot kapitalismen.

"Enhetsfront" är alltså en beskrivande term med bestämt politiskt innehåll. Rent begreppsmässigt är varje samarbete mellan S och V en enhetsfront. Om man i likhet med mig definierar Mp som reformistiska syndikalister skulle ett samarbete S-V-Mp per definition vara en enhetsfront. Vad denna enhetsfront borde kallas är en annan sak, men i brist på bättre alternativ har jag lanserat namnet Enhetsfront för Rättvisa.

Nå; enhetsfrontens taktik och strategi blev central i kampen mot fascismen. I Tyskland misslyckades försöken att skapa en enhetsfront, dels till följd av den stalinistiska teorin om socialdemokrater som ’socialfascister’ och dels till följd av socialdemokratins oförmåga/ovilja att röra vid kommunister med tång. Resultatet av den ömsesidiga misstron känner vi…

Under Spanska Inbördeskriget formerade de republikanska krafterna en enhetsfront – bestående av socialdemokrater, kommunister och anarkister – för att kunna motstå Francofascisterna. Dock inbjöds även vissa borgerliga demokrater, närmare bestämt de spanska liberalerna. (De konservativa och katolska rörelserna allierade sig med Franco.) Genom att blanda in borgerliga demokrater i fronten blev fronten tvungen att tona ner de antikapitalistiska kraven för att kunna bibehålla frontens enighet. Härigenom förvandlades fronten till en allmändemokratisk front – en folkfront. Även folkfront är alltså ett rent beskrivande begrepp med bestämt politiskt innehåll.

Att formera denna folkfront skulle visa sig vara ett misstag. För det första pacifiserades massorna i och med att de antikapitalistiska parollerna tonades ner till förmån för ett allmänliberalt hyllande av den ’rena demokratin’. Framför allt skulle det dock visa sig att liberalerna inte var att lita på. När striden stod som bittrast mellan republikanerna och fascisterna – då svek liberalerna Republiken och gick över till fascisterna.

Alltsedan dess har de bittra erfarenheterna från Spanska Inbördeskriget visat sig vara allmängiltiga: När frågan blir allvarlig och inte bara hypotetisk - då väljer många borgerliga demokrater fascism hellre än socialism. Detta innebär naturligtvis inte att alla liberaler i hemlighet är fascister. Historiska erfarenheter visar endast just detta: Om och när liberaler tvingas välja mellan socialism och fascism – då kommer många av dem att välja fascism. Alltför många för att de långsiktigt skall kunna gå att lita på i det antifascistiska arbetet.

Ett exempel på detta är situationen i Borås fullmäktige. "Boråsoppositionen" – en enhetsfront bestående av S och V i Borås kommun – vägrar samarbeta med SD om integrationsfrågor. Detta har försatt de borgerliga demokraterna i Borås i politiska bryderier – vem skall man välja att samarbeta med om integrationsfrågor? Socialisterna eller fascisterna? En som ger klart svar på frågan är boråsliberalen Joakim Malmberg, sekreterare i LUF-Borås. Han skriver om saken i Borås Tidning och försvarar ett samarbete med SD. Bland anat skriver han att "Det sd kan bidra med i gruppen är något som kallas för demokrati". Socialisternas vägran att samarbeta med fascister dömer han däremot ut som "odemokratiskt". Han vidhåller sin ståndpunkt i en debatt på V-politikern Lennart Andreassons blogg.

Hur det hela slutar i sakfrågan – vem som till sist blir inbjuden av den borgerliga majoriteten till att arbeta med integrationsfrågor – det får anses vara en öppen fråga. Enligt vissa uppgifter har den borgerliga majoriteten svängt i frågan och väljer att bjuda in socialisterna men inte fascisterna. Det är i så fall glädjande. Ingen har heller påstått att alla liberaler alltid väljer fascism hellre än socialism.

Men exemplet LUF-Borås bekräftar de historiska erfarenheterna från bland annat Spanska Inbördeskriget – i kampen mot fascism måste socialister vara försiktiga i sitt samröre med organiserade liberaler. De går nämligen inte alltid att lita på. Erfarenheterna från Tyskland är för övrigt ännu tydligare, och minst lika aktuella. Vill man effektivt kunna bekämpa de borgerliga partiernas härjningar – då krävs en enhetsfront.

För ett alliansfritt Sverige!
S-V-Mp – Enhetsfront för rättvisa i valet 2010!

Friday, June 1, 2007

Bibeln är för könsneutrala äktenskap

DN Debatt går ett antal riksdagsledamöter från M, KD och C till storms mot en statlig utredning (SOU 2007:17) som förordar könsneutrala äktenskap. Deras argument är ”att äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion”

Uppenbarligen har artikelförfattarna aldrig hört talas om kärlek. Den dag jag eventuellt gifter mig kommer det att vara för att jag älskar en annan människa – inte för att jag lider av någon okontrollerbar biologisk drift att skaffa barn. Väljer jag att eventuellt skaffa barn kommer barnet att ha ett egenvärde som människa – jag kommer inte att reducera barnet till ett medel för att säkerställa artens fortbestånd.

Saken är i själva verket mycket enkel:

Människor älskar varandra och vill ibland lova varandra evig kärlek och trohet. Barn mår bra av att växa upp i stabila och kärleksfulla relationer. Av dessa skäl finns äktenskapet.

Människor kan älska varandra oberoende av kön. Barn mår lika bra av att uppfostras av föräldrar som lever i en stabil och kärleksfull homosexuell relation som av att uppfostras av föräldrar som lever i en stabil och kärleksfull heterosexuell relation. Av dessa skäl bör äktenskapet vara könsneutralt.

Det är också Bibelns syn på saken:

I berättelsen om Rut – som finns i Gamla Testamentet – kan man läsa om kärleken mellan de två kvinnorna Rut och Noomi. Deras kärlek är stark, Rut säger till Noomi: ”Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. Där du dör, vill jag dö och där vill jag bli begraven. Herren må göra mig vad som helst - endast döden skall skilja oss åt." (Rut 1:16)

Rut och Noomi kan dock inte skaffa barn på egen hand, trots att de gärna vill bli föräldrar. Hjälp finns dock att få: Boas – en man som Rut är bekant med sedan tidigare – är behjälplig med de biologiska aspekterna och Rut blir gravid och föder en son, Oved.

Omgivningen inser vad som skett: ”Noomi har fått en son.” (Rut 4:17). Enligt Bibeln har barnet, Oved, två föräldrar – de två kvinnorna Rut och Noomi.

Berättelsen om Rut och Noomi är en del av den mångtusenåriga kristna traditionen. Det är berättelsen om kärleken mellan två kvinnor och det är berättelsen om assisterad befruktning. Berättelsen om Rut och Noomi är berättelsen om könsneutra äktenskap.

Det är hög tid att förverkliga Skriftens Ord och Guds kärleksbud.
Gör äktenskapsbalken könsneutral. Bums!