Tuesday, June 5, 2007

Därför är jag antipatriot

Idag kommer ett antal mäniskor – inte särskilt många, men dock alltför många – att springa runt på gator och torg, skrålandes ”du gamla du fria,” viftandes med en blå-gul flagga, för att rent allmänt fira... ja, vadå?

Att en mordisk och maktgalen adelsman på 1500-talet tog död på ett antal andra lika mordiska och maktgalna adelsmän (och rätt många bönder i samma veva, de omnämns dock sällan i historieböckerna) för att kunna utropa sig till kung? Eller avser firandet stadfästandet av 1809 års djupt odemokratiska regeringsform som inte byggde på principen om en människa – en röst?

Vad består nationaldagsfirandet av? Att lyssna på Sveriges odemokratisk utsedde statsöverhuvud, när han kläcker ur sig den ena innehållslösa plattityden efter den andra?

Fascister och annat löst folk kommer (troligen raglandes till följd av stor alkoholkonsumtion) antagligen att försöka organisera någon slags ”nationell marsch.” Enda skillnaden mellan och de nationalisterna paraderna och clownerna på en cirkus är att de senare stundtals kan vara roliga att titta på...

Demokrater av allehanda politiska kulörter kommer å sin sida – högst sannolikt – att försöka sig på ett ”värdigt firande” där det hålls lika långrandiga som obegåvade tal om vikten av att ”ta tillbaka flaggan från högerextremisterna”...

Hela spektaklet är direkt makabert. Själva tanken på att fira nationen, eller den svenska kulturen, eller den vita rasen eller vad det nu är man firar, hela den tanken är infantil, debil, direkt patetisk. Det finns inget att fira.

På den landområde som brukar omnämnas ”Sverige” bor omkring 9 miljoner människor. Trots den nuvarande regeringens ihärdiga försök att ändra på saken så har de flesta av dessa människor det fortfarande ganska bra, i vart fall jämfört med hur det ser ut på andra ställen på den här planeten:

Allmän rösträtt, yttrandefrihet, social trygghet... Resultatet av arbetarerörelsens kamp mot forna tiders förtryck.

Kvinnor har – i vart fall formellt – lika rättigheter som män. Fri abort, kvinnors rösträtt, lika lön för likvärdigt arbete... Resultatet av generationers feministiska kvinnokamp.

Judar, romer och samer har – visserligen inte sedan särskilt länge, men dock numera – blivit officiellt erkännda. Jiddish, romani och samiska är erkända minoritetsspråk. Resultatet av ihärdigt och långvarigt internationalistiskt antirasisiskt arbete.

Av vilket skäl skulle jag vifta med den svenska flaggan idag 6:e juni, för att fira ”Sverige”? Fascistpatrasket och överklassens punchpatrioter får gärna behålla nationaldagen och svenska flaggan. Good ridance, säger jag.

Mina dagar är 1:a maj, 8:e mars och 9:e november. Arbetareklassens dag, Internationella kvinnodagen och Kristallnatten. Min fana är den röda fanan, som vajar i Havanna, Caraccas och alla socialister hjärta.

3 comments:

rikard said...

Lysande inlägg Mikael. Patriotism föder mest motsättningar mellan männsikor i alla fall mellan länder.

Sen så är det också viktigt att påpeka för sverige nissar och övrigt folk att sverige alldrig har varit eller kommer att bli ett kulturellt homogent land. Redan på medeltiden bestod sverige av ett antal olika kulturer.

Frågan är dock om patriotism kan ena ett land med stora innre motsättningar. Kanske kan det tänker främst på USA. Det får man ibland intrycket av att

patriotismen förenar alla amerikaner eller i alla fall att den amerikanska staten vill skapa den illusionen. Är patriotism alltid av ondo?

Vårt går gränsen mellan patriotism och fosterlandskärlek?

Mikael said...

Vaddå, labels idioti? Tycker de var klockrent!

Jonas Ryberg said...

Bra som fan, jag hatar nationalstaten.