För ett verkligt SAP-Europa!

Socialdemokraternas grundorganisation är s-föreningen. En s-förening kan vara geografisk dvs samla alla socialdemokrater boende på en viss mindre ort (exempel: Horreds (s)-förening) eller ideologisk dvs organisera socialdemokrater utifrån specifika socialdemokratiska perspektiv på samhällsutvecklingen (såsom Broderskaps-klubbar som samlar kristna socialdemokrater eller fackliga s-föreningar som organiserar fackligt aktiva socialdemokrater). (S)-föreningen kan även vara separatistisk dvs organisera socialdemokrater utifrån ett social behov av självständig organisering för vissa grupper såsom exempelvis kvinnor och studenter som samlas i (S)-kvinnoklubbar och (S)-studentklubbar.

Alla (S)-föreningar- och alla medlemmar i (s)föreningarna - inom en kommun bildar en arbetarekommun. Arbetarekommunen har ett övergripande ansvar för kommunala frågor, och för att rent generellt samordna den politiska kampen inom en kommun. Såväl (s)-föreningar som arbetarekommuner är (normalt sett) direktstyrda dvs alla medlemmar har rätt att aktivt delta i debatt och beslut på alla medlemsmöten. Ett antal arbetarekommuner sammanslut i partidistrik (som motsvarar valkretsar vid val till riksdagen) som håller årliga kongresser. Kongressombuden utses av arbetarekommunerna på medlemsmöten. Distriktskongressen fattar beslut i politiska frågor på riks/EU-nivå och internationell nivå, samt utser riksdagskandidater och väljer en styrelse med uppgift att sammordna den politiska kampen på distriktsnivå.

Slutligen har vi kongressen där de valda ombuden från partidistrikten väljer partistyrelse, fastställer partiprogram och fattar beslut om den politiska inriktningen på nationell nivå. Alla partimedlemmar, inklusive riksdagsledamöterna, förutsätts självklart vara lojala mot kongressbesluten och att utifrån egna förutsättningar verka för att besluten förverkligas.

Det här upplägget (från s-förening till kongress) är förvisso lite tunggrott men har historiskt sett visa sig garantera enighet, interndemokrati, politisk tydlighet och rent allmänt förutsättningar för att bedriva slagkraftig politik på ett handlingskraftigt sätt.

Nå; Sverige är sedan 1995 ansluten till EU, och vart 5:e år hålls det därför val till EU-parlamentet där politiska beslut med nationsövergripande konsekvenser fattas. Av någon anledning är det dock suveräna nationella partier som kandiderar i vaen till Europaparlamentet. Svenska SAP har alltså en eget EU-politisk, spanska Socialistpartiet en annan, brittiska Labour en tredje och så vidare. Detta trots att Europas socialdemokratiska partier betraktar varandra som syskonpartier och är anslutna till Socialistinternationalen. I teorin förespråkar alltså dessa partier internationell demokratisk socialism. I praktisk handling agerar partierna dock i första hand som nationella partier som tilvaratar nationella intressen..

De socialdemokratiska/socialistiska partierna i EU-parlamentet samverkar givetvis med varandra i PSE – Europaparlamentets socialistgrupp. Men innehållet i denna politiska samverkan görs upp av parlamentarikerna dvs över huvudet på Europas alla socialdemokrater. PSE:s politiska linje utgör ingen europeisk socialdemokratisk politik utan är ett principlöst kompromissmakeri där varje nationell partigrupp slåss för sina egna nationella intressen. ”Parlamentarisk kretinism” är den vedertagna marxistiska termen för detta agerande. (Att PSE:s politk icke desto mindre är betydligt mer progressiv än den folkfientliga politik som tokborgarna i EPP bedriver är en annan sak.)

För mig är hela upplägget obegriplig, och fullständigt omöjligt att försvara rent principiellt. Om vi säger, som vi har sagt, att vissa politiska frågor måste beslutas på EU-nivå... om vi dessutom låtit inrättat ett parlament på EU-nivå... då måste vi givetvis ha en partiorganisation på EU-nivå.

PSE är ingen demokratisk partiorganisation – det är ett socialt forum för politiskt förtroendevalda. Det är i grunden djupt odemokratiskt att EU-politiken fastställs av PSE, långt bortom de socialdemokratiska partimedlemmarnas kontroll.

Demokratisk socialism på europeisk nivå. Jag är för det. Jag motsätter mig varje form av EU-kritik som bygger på ett försvar av nationalstaten. Nationalstaten som sådan är et borgerligt projekt som splittrar arbetarklassen, och dess tid är i vart fall förbi i em global värld. Vad jag vill, det är att dem demokratiska socialismen på EU-nivå skall vara just demokratisk. Inte som idag ett projekt för internationella toppolitiker.

Den organisation som fungerar effektivt och demokratiskt i Sverige – från ort och kommun, till distrikt och nationell kongress – måste utökas till att innefatta hela Europa. Ett medlemsbaserat europeiskt parti, med europeisk kongress, europeisk partistyrelse och europeiskt handlingsprogram. Nationsgränserna kan för all del få utgöra valkretsar vid val till denna europeiska kongress, där mandatfördelningen givetvis skall baseras på medlemsantalet i vaje enskild nationell sektion.

Det borde vara detta, och inte ”EU-konstitutionen”, som diskuterades i vårt part.. Det skulle vara en diskussion om att bevara och utöka folkrörelsedemokratin, socialdemokratins allra mest grundläggande värdering. Att skapa ett europeiskt socialdemokratiskt parti skulle vara en politisk diskusion, inte en statsvetenskaplig eller juridisk diskusion om liberala maktdelningsläror. Diskusionen om, och skapandet av ett europeiskt socialdemokratiskt parti är framför allt en nödvändighet om vi någon gång skall kunna lämna den handlingsförlamande Ja/Nej-debatten bakom oss för att tillsammans, i ord och handling, bygga ett socialdemokratiskt Europa i en socialistisk värld...