Saturday, April 28, 2007

Enhetsfront för rättvisa – del 1

Det glunkas om att S-V-Mp förhandlar om ett närmare samarbete inför valet 2010. Låt oss syna dessa (eventuella) planer lite närmare i de principiella sömmarna…

Enhetsfront eller folkfront?
Enhetsfronter bildas när arbetareorganisationer och socialistiska organisationer samarbetar. Sådana fronter är i princip enbart och alltid av godo för socialismen och arbetareklassen. Partiegoism och sekteristisk splittring ersätts med solidarisk kampenhet på arbetarklassens och de förtryckta skiktens grund. Blandar man däremot in borgerliga folkrörelsedemokratiska organisationer i samarbetet rör det sig dock inte längre enhetsfronter utan om folkfronter. Temporära (kortvariga) fronter kan lika gärna vara enhets-, som folkfronter – det är en rent taktisk fråga som avgörs av de i tid och rum lokala förutsättningarna, och beror på vad frågan gäller. Att exempelvis hålla feministiska 8:e mars-manifestationer med Fp, eller antirasistiska kristallnatts-manifestationer med centerpartister torde vara politiskt oproblematiskt Men varaktiga folkfronter, eller semipermanenta folkfronter som de också kallas, är problematiska och kan ej rekommenderas.

På sikt måste en folkfront, precis som varje politisk rörelse, välja sida i den sociala konflikten mellan arbete och kapital. De historiska erfarenheterna visar att risken är överhängande för att en semipermanent folkfront försöker överleva som front genom att förneka eller dölja den sociala motsättningen mellan arbete/kapital. Detta leder i praktiken till att folkfronter alltid riskerar att degenerera till borgerligt-nationalistiska rörelser. Sådant bör undvikas…

Vore S-V-Mp en enhetsfront eller en folkfront?
En front med V vore givetvis och uppenbarligen en enhetsfront. V är, i likhet med S, ett demokratiskt socialistiskt parti, låt vara med ett stalinistiskt förflutet. S och V var till och med ett och samma parti fram till partisplittringen 1917. Varje närmande S/V emellan är enbart av godo. Att bilda en front mellan S/V är således, principiellt sett, helt oproblematiskt.

Frågan om front med Mp är däremot mer problematisk. Mp torde visserligen kunna betraktas som folkrörelsedemokratiska. Deras kongresser vittnar om en typ av levande interndemokrati som endast kan växa och frodas i genuint folkrörelsedemokratiska organisationer. Enligt egen uppgift är Mp dock inte socialister. Politiska partier som inte är socialister är per definition borgerliga – något tredje gives icke. Mp kan inte heller beskrivas som ett arbetareparti – varken deras väljare eller deras partikader hämtas primärt från arbetareklassens led. Således skulle Mp vara att beskriva som ett borgerligt folkrörelsedemokratiskt parti, varvid allt semipermanent samarbete med dem borde avvisas, eftersom det vore att bilda en folkfront.

Om Mp:s självbild såsom icke-socialister är korrekt, vill säga. Men självbild och sanning är inte alltid identiska. Jag hävdar nämligen följande: Den ekologism som utgör Mp:s ideologiska fundament uppvisar avgörande väsenslikheter med den för-marxistiskt idealistiska syndikalismens civilisationskritiska anti-kapitalism. Det går med andra ord att hävda att Mp är tillväxtfientliga pseudosyndikalister. Sådana är det förvisso svårt att ha att göra med – ambivalenta som de är i förhållande till arbetarklassen och den vetenskapliga socialismen kan pseudosyndikalister degenerera till allt möjligt märkligt; i värsta fall till protofascister a la´ den amerikanska Earth First-rörelsen. Mp som parti har dock inte degenererat, och visar heller inga tecken på att göra det. Och, vilket är viktigt, även den idealistiska syndikalismen är en form av socialism!

Ett vakande öga förtjänar naturligtvis att fästas på Mp:s ideologiska utveckling, men ingen har sagt att enhetsfronter måste vara politiskt riskfria att bygga upp. Börjar Mp fladdra iväg ideologiskt kan man ju alltid bryta samarbetet! Poängen i sammanhanget är att eftersom Mp i grunden kan beskrivas som pseudosyndikalister är det måhända möjligt att bilda en enhetsfront med dem. Vilket lovar gott inför valet 2010…

En front mellan S-V-Mp vore alltså en enhetsfront, och det är således principiellt lämpligt att om möjligt verka för en att en sådan front bli verklighet!

För ett Alliansfritt Sverige!
S-V-Mp – Enhetsfront för rättvisa i valet 2010!

Thursday, April 26, 2007

En överlevares egna ord...

Jag har just läst Kangs blogg. Läs det ni också.

Kangs blogg

Varning: Texten berör. Mycket.

Wednesday, April 25, 2007

1:a Maj - paroller 2007

1:a maj närmar sig. Således är det läge att börja öva in lite talkörs-paroller. Följande slagord kommer troligen och förhoppningsvis att skanders så högt och ljudligt att borgarklassen börjar darra i sina ridstövlar och tappar lornjetten i gåsleversoppan!


Internationell solidaritet

Bort med alla streck i sanden
Låt oss knyta syskonbanden

Internationell solidaritet
Arbetarklassens kampenhet


Djurrätt

Gärna cirkus, men utan djur
Djur ska va fria, å inte i bur

Mera sallad på våra bord
Inse fakta - kött är mord


Feminism

Inga pigor åt överklassen
Låt de städa de egna dassen

Hey, you - keep your hands away
N' don't you touch untill I say it's OK


Paroller på utrikiska

Que viva la secunda
Internationale
Que viva socialismo
Que viva "Che" Sahlin
(Leve andra Internationalen, leve socialismen, leve kompis Sahlin)

La Franche
A Gauche
Viva la Royale
(Frankrike åt vänster, leve Royale)


Lite ledar-vurm har aldrig skadat socialismen...

Pelle Pellby barnens vän
Fruktad endast av fienden
(Pelle är vår't kommunalråd i Mark)

Henrik Svedberg visar vägen
Aktiv kamp i alla lägen!
(Henrik är arbetarkommunens ordförande i Mark)


Gör din plikt - kräv din rätt
Slut upp i ditt 1:a-maj-tåg

Monday, April 23, 2007

Republic de Royal?

I det franska presidentvalet blev resultatet av första valomgången följande:

Högerkandidaten Nicholas Sarokzy: 31%
Socialisten Ségolè Royal: 26%

Mittenkandidaten Francois Bayrou: 19 %
Högerextremisten Jean-Marie Le Pen: 11 %
Den revolutionära vänstern: 10%
Övriga: 3%

Vem som blir Frankrikes nästa president avgörs i en andra valomgång 6:e maj, då valet står mellan de två kandidater som fick störst stöd, dvs Sarokzy och Royal.

Den revolutionära vänstern, företrädda av LCR:s Olivier Besancenot, LO:s Arlette Laguiller och PCF:s Marie-George Buffet, har offentligt uppmanat sina väljare att stödja Royal i den andra valomgången. Det var väntat; ord och begrepp som enhetsfront, kritiskt stöd och antikapitalistisk allians ingår i den normala volkabulären i det franska politiska samtaler. Frankrikes revolutionära vänster brukar dessutom av tradition vara aktiva i valrörelsens andra fas. Mycket talar för att den revolutionära vänsterns väljarkår är diciplinerad nog att i stor utsträckning faktiskt släpa sig till valurnorna och lägga en "antikapitalistisk röst" på Ségolè Royal den 6:e maj.

Högerextremisten Le Pen däremot har, i skrivande stund, sagt varken bu elle bä inför andra valomgången. Med tanke på Sarokzys klå upp-spärra in-sparka ut-retorik torde i och för sig valet vara enkelt för de franska fascisterna. Särskilt med tanke på att Ségolè Royal gjort rätten till uppehållstillstånd till en valfråga. Den kandidat som riskerar få sin kandidatur nedkletad med bruna röster är alltså Nicholas Sarokzy. Dock: kolrötterna till franska fascistväljare är benägna att helt enkelt utbrista ”får vi inte rösta på Le Pen ger vi fan i alltihop” och kan mycket väl få för sig att stanna hemma 6:e maj. Det är kort sagt oklart i vilken utsträckning Nicholas Sarokzy kommer att få något stöd alls av Le Pen:s väljare i den andra omgången..

Om vi utgår från att den samlade revolutionära vänster kommer att rösta på Royal och hälften av fascisterna faktiskt tar sig till valurnorna och röstar på Sarokzy innebär det att utgångsläget är 36-36, varvid presidentvalet i praktiken avgörs av de 19% mittenväljare som i första valomgången röstade på Francois Bayrou.

Å ena sidan: Bayrous väljare är faktiskt, i likhet med Sarokzy, borgerliga.
Å andra sidan: Bayrous kandidatur var en vänsterutbrytning från Sarokzy

Ségolè Royals stora fördel är att hennes väljare är diciplinerade och röstningsbenägna. Hon kan troligen luta sig ganska ordentligt åt höger utan att ”skrämma bort” sina revolutionära stödröstare. Nicholas Sarokzy riskerar däremot att de odiciplinerade Le Pen-väljarna stannar hemma om han lutar sig åt vänster för att vinna Bayrou-väljare. Omvänt löper han risken att skrämma över Bayrou-väljarna till Royal varje gång han flörtar med Le Pen-väljare.

Fördel Royal, skulle jag säga. Frågan är om det räcker hela vägen?

Sunday, April 22, 2007

Till hetslagstiftningens försvar

Alla tycker om yttrandefrihet, men få personer förefaller ha gjort klart för sig varför de gör det. Det innebär att alla diskusioner om hetslagstiftningens allmänna lämplighet eller förkastlighet tenderar att bli direkt fördummande.

Det finns två huvudsakliga argument för yttrandefrihet:

a. Det är en mänsklig rättighet att fritt yttra sin mening.
b. Ett fritt meningsutbyte gynnar den samhälleliga utvecklingen.

Ett alltför ensidigt betonande av nyttoaspekten (argument B) leder i sin förlängning till den maoistiska slutsaten att yttrandefrihet endast innebär rätten att fritt yttra sanningen (eftersom lögnen inte kan vara gynnsam) och att sant kan endast det vara som gynnar arbetarklassen (eller vilken grupp man nu anser sig företräda.) Det är ingen trevlig slutsats.

Å andra sidan; ett alltför ensidigt betonande av rättighetsaspekten (argument A) lika illa. Draget till sin logiska slutsats leder rättighetsargumentet nämligen till ett försvar av hatpropaganda, eftersom en rättighet per definition är något man har rätt till oberoende av konsekvenserna. Det är inte heller någon särskilt trevlig slutsats.

Erfarenhetsmässigt tenderar liberaler att betona argument A, medan socialister mer betonar argument B. På ena sidan alltså personer som är beredda att avskaffa yttrandefriheten för att försvara den proletära statsmakten, på andra sidan personer som är beredda att aktivt försvara spridandet av exempelvis antisemitisk propaganda. Högst obehagligt, faktsikt.

Vill man undvika att hamna i obehagliga slutsatser rörande yttrandefriheten finns naturligtvis en lösning: Man tillerkänner båda argumenten giltighet och gör praktiska avvägningar argumenten emellan utifrån faktiska förutsättningar. Då får man slutsatsen:

c. Det är en mänsklig rättighet att fritt yttra sin mening så länge denna rätt inte innebär skada för andra.

Det är här hetslagstiftningen kommer in. Det torde nämligen råda full enighet om att förtal, förolämpning och hot inte skyddas av yttrandefriheten (eftersom det skadar individens "ära" respektive säkerhet) och hets är per definition en kollektiv form av förtal, förolämpning eller hot. Hets innebär dock endast skada om det riktas mot en förtryckt, utsatt eller på annat sätt diskriminerad grupp.

Hets – riktat mot exempelvis judar eller homosexuella – innebär skada för alla som ingår i den utpekade gruppen. Antisemitism och homofobi är en realitet, och såväl judar som homosexuella utsätts de facto för brott till följd av detta. Att däremot tala illa om gruppen "vänsterhänta" kan inte rimligen sägas innebära någon skada för vänsterhänta personer, eftersom vänsterhänta inte är en förtryckt, utsatt eller på annat sätt diskriminerad grupp.

Hetslagstiftningen är således ingen inskränkning av yttrandefriheten – det är en konsekvens av yttrandefriheten. Att tillåta hets mot förtryckta, utsatta eller på annat sätt diskriminerade grupper strider mot yttrandefrihetens samlade principer.

Värna yttrandefriheten – Stärk hetslagstiftningen!

Monday, April 16, 2007

Korståg, jihad och militant ateism

Militanta ateisters riksförbund – Föreningen "Humanisterna" – har tagit som sin huvuduppgift att motarbeta religiöst förtryck och religiöst grundade kränkningar av mänskliga rättigheter. Det låter onekligen som en lovvärd sysselsättning. Nu är föreningen på krigsstigen. Vad gäller frågan denna gång?

Är de upprörda över att somliga svenskkyrkliga präster sprider homofobisk hatpropaganda från predikstolen? Går de till storms mot vissa muslimska imamers förtäckta antisemitism? Eller är föremålet för deras vrede måhända en del hindu-nationalisters krav på att det indiska kastväsendet (rättare sagt: apartheidsystemet) skall återupprättas? Nej, såda småsaker bekymrar givetvis inte de storslaget visionära rättighetsaktivisterna i "Humanisterna." De har uppmärksammat något långt mycket allvarligare – Biblar på hotellrummen!

Hela historien verkar ha börjat när en av "Humanisterna" hyrde rum på Scandic Hotell. Gideoniterna har i över hundra år, genom ideellt arbete och med egenhändigt insamlade medel, bekostat och distribuerat Biblar till bland annat hotellkedjor, sjukhus och fängelser, däribland Scandic Hotell. Detta är givetvis djupt upprörande, anser "Humanisterna", som enligt en artikel i Sydsvenskan anser sig kränkta genom Gideoniternas illasinnade agerande. De ansåg sig utsatta för påtvingad religiös propaganda, och krävde därför av Scandic att de avlägsnade Biblarna från hotellrummen. Märkligt nog valde Scandic att böja sig för dårfinkarna.

Möjligheten för eventuellt icke-kristna hotellgäster att välja att låta bli att läsa Bibeln på hotellrummet har tydligen aldrig slagit dessa militanta ateister. Genom sin blotta existens utgör uppenbarligen Bibeln i sig en oemotståndlig frestelse även för dessa "Humanister." Tanken att "Humanisterna" själva skulle kunna ta fram eget (anti/icke-kristet) material, och knata runt bland hotellkedjorna och dela ut detta material, har av allt att döma heller aldrig föresvävat "Humanisterna." Nej – för dessa ateistiska jihad-soldater, dessa sekulära korsriddare, finns en, och endast en, tänkbar lösning: Ta bort, förbjud, annordna bokbål!

Gideoniten Olle Nordahl föreslog när bråket blossade upp att Scandic kunde tillhandahålla även andra religioners heliga skrifter, i stället för att gömma undan Biblarna. Så ser mötet ut mellan ateistisk fundamentalism och kristen tolerans. I länder som Polen, Iran och Indien finns det all annledning att stöda de sekulära krafternas kamp för yttrandefrihet. I Sverige däremot… Måtte Gud bevara yttrandefriheten och det demokratiska samtalet!

Saturday, April 14, 2007

Louise från Vetlanda - slutanalys

Förr i tiden var det viktigt att vara solidarisk – numera skall man vara solid och arisk.
Okänd

Förklaringen till varför socialtjänsten i Vetlanda under 5 års tid lät bli att hjälpa Louise är lika enkel som skrämmande: De ville inte. Socialkontorets personal visste vad som pågick (det framgick med plågsam tydlighet i Janne Josefssons program) men de valde att blunda. De valde att blunda eftersom de inte var intresserade av att hjälpa Louise.

Personalen på socialkontoret var förvisso intresserad av att sköta sina jobb. Det var nämligen en förutsättning för att fortsätta få lön, och en förutsättning för att fortsätta leva tryggt och ombonat. Däremot var de inte egentligen intresserade av att hjälpa Louise, eller någon annan i hennes situation. De var intresserade av sin egen arbetsinsats, inte av själva meningen med arbetsuppgiften.

Med den inställningen till sitt arbete kunde socialkontoret hantera normaltragiska Homer Simpsson-liknande situationer: Pappan sitter på pizzerian och dricker öl i stället för att hjälpa barnen med läxorna, mamman ger ungarna en hurring eller två när de inte sköter sig. Då kan socialkontoret, i tre kopior, ansöka hos socialnämnden om stödåtgärder i familjen. De kan ringa ett vederbörligt diariefört samtal till skolan och de kan vid behov samtala med vakthavande befäl på den lokala polisstationen. Normaltragiska fall kan man hantera utan att egentligen bry sig om själva arbetsuppgiften. Dert räcker att bry sig om sin egen arbetsinsats.

Det är är en inställning till sitt arbete som är helt okay, om man arbetar som maskinskötare på Volvo, sömerska på Borås Wäfveri eller livnär sig som frisör, rörmokare eller IT-chef. Då handlar arbetet om att producera varor eller tjänster. Det kan man sköta galant, även om man egentligen struntar i själva meningen med arbetsuppgiften. Däremot är det inte okay med den inställningen om man jobbar med människor. Då måste man nämligen vara beredd att engagera sig. Fall som Louise i Vetlanda förutsätter nämligen att någon faktiskt engagerar sig, om man skall kunna uppnå någonting.

Vad göra? Personalen på socialkontoret i Vetlanda måste givetvis bort, långt åt Helvete, från all verksamhet som handlar om människor. De är gravt inkompetenta för sådana uppgifter, hela vägen från den enskilde handläggaren upp till förvaltningschefen och socialnämndens ordförande. Men vi måste också fråga oss hur dessa kamerala byråkrater kunnat få arbete i verksamheter där det krävs empatiska och engagerade människor?

Även svaret på den frågan är lika enkel som skrämmande: Dessa kamerala byråkrater är duktiga på budgetdiciplin. Eftersom de egentligen struntar i de människor de är satta att hjälpa, har de inga som helst bekymmer med att få ordning på förvaltningens budget på bekostnad av utsatta människors hjälpbehov. Och det är vi politiker som har satt dem där, av just det skälet!

Bobby, Väster Haninge, utvisade apatiska flyktingbarns… Det som hände i Vetlanda är inget ovanligt, inget enstaka undantag, inget enskilt misstag. Det är ett oundviklig konsekvens av politiska prioriteringar. Vi lever i ett samhälle där budget-i-balans är viktigare än ett-värdigt-liv-åt-alla. Ett samhälle där skattesänkningar och marknadskrafter är överordnat mänskliga behov. Men samhället kan se annorlunda ut, de politiska prioriteringarna kan ändras. Om vi vill.

Vill vi förhindra fler Louise räcker det inte med att sparka Vetlanda-personalen åt Helvete även om det är en bra början. Vi måste på allvar börja tala medmänskligt ansvar, empati, solidaritet. Åt Helvete med alla kamerala byråkrater, och åt Helvete med skattesänkningar, marknadskrafter och nuvarande politiska prioriteringar. Allra mest åt Helvete med budgetdiciplinen.

Mäniskovärdet är överordnat budgetdiciplinen. Basta!

Louise från Vetlanda del 2

Jag har försökt förstå vad som hände i Vetlanda. Vad som kan få en hel socialförvaltning att under 5 års tid blunda för att en tonårsflicka tvingas leva i total misär utan att socialtjänsten gör någonting. Socialen vet, men de väljer att blunda. Jag försöker verkligen förstå. Det vore lättare att förstå om fallet Louise åtminstone vore unikt. Men det är det inte.

Bobby. Som adopterades från Afrika och skulle få en mamma och en pappa. Han misshandlades regelmässigt, dagligen. Tvingades äta avföring när han inte skötte sig . En natt en vinter blev han utkastad efter en misshandel och tvingades sova naken i en hundkojan. När mörkret kom och snön föll dog han. Föräldrarna sänkte kroppen i ett kärr. Alla visste att det inte stod rätt till i Bobbys familj. Socialen hade blundat hela tiden.

Eller pappan från Väster Haninge. Alla grannar sa att egentligen är han snäll, men han blir ju sån där när han dricker, och det gör han ju ganska ofta. Alla visste det, även socialen. En kväll skulle han titta på video med sina barn. När kvällen var över hade han knivmördat sin 12-åriga dotter och våldtagit hennes bästa kompis inför ögonen på den 6-åriga sonen. Socialen blundade hela tiden, ända fram till begravningen.

Personal på migrationsverket som äntligen lyckas utvisa en svårt sjuk liten flicka till Ryssland. Migrationsverket vet att utvisningen kommer att leda till en långsam och plågsam död för flickan, eftersom hon inte kan få den vård hon behöver i Ryssland. De firar utvisningen med champange.

Eller Pholan, en 15-årig flicka från Indien som jag träffade i Göteborg för många år sedan, och som (...)

Jag berättar om Pholan nå'n annan gång. Men Louise från Vetlanda är inte unik, och det är faktsikt just det som är det allra värsta med hennes liv. Att det inte är något särskilt med det. Samma sak händer ofta och överallt i Sverige. Därför kan det inte handla enbart om entaka "misstag" från enskilda tjänstemän. Det måste handla om ett systemfel.

De tjänstemän som blundar är fullt ut ansvariga för sin passivitet. Men det som hände i Vetlanda är så vanligt att vi andra måste fråga oss - vilket ansvar har vi? För det är vi som har skapat det samhälle som regelmässigt anställer alla dessa känslokalla mäniskor som är så duktiga på att blunda. Varför gör vi det? Varför låter vi dem hållas?

Friday, April 13, 2007

Louise från Vetlanda

Jag har just sett Janne Josefssons dokumentär om Louise från Vetlanda...

Hur. I. Helvete. Är. Detta. Möjligt?

Jag kräktes. Fysiskt, på riktigt.

10 år och utkastad av mamma som aldrig mer vill se henne. Flyttar till pappa som har permision från psykiatrisk tvångsvård. Han pundar och har ett brottsregister tjockt som en telefonkatalog. Louise tvingas bo med honom i en möglig husvagn och blanda hans knark. Han våldtar henne. Ständigt. Detta pågår i 5 år. Grannarna ringer socialen, polisen ringer socialen, skolan ringer socialen. SOM INGET GÖR!

Socialtjänstemännen svarar på Josefssons frågor om varför de inget gjorde genom att med stenansikte, utan att röra en min, upprepa intill förbannelse att "Med den kunskap vi då hade, gjorde vi en bedömning om vad som var rimligt."

En av Louise pundarkompisar, som uppenbarligen levt i misär större delen av sitt liv sammanfattar: "Hon har haft ett helvete." Och sammanfattar varför socialen i Vetlanda inget gjort: "De ville inget se."

Han har naturligtvis helt rätt. Socialkontorets personal ville inte göra något. Alltså valde de att blunda och förbli passiva. Hur i Helvete...

Jag återkommer med en analys om hur detta kan vara möjligt.

När jag slutat gråta.

Tuesday, April 10, 2007

Regeringen ljuger om fastighetsskatten

Under stort buller och bång påstod härom veckan den borgerliga regeringen att den gjorde något den tyckte om, nämligen infriade vallöften. Vad saken gällde var avskaffandet av fastighetsskatten. Men regeringen ljuger.
Så här är det: Fastighetsskatten, så som den fungerade under (S)-styret, innebar att statliga tjänstemän fastställde ett taxeringsvärde på varje enskild fastighet. I beräkningsgrunderna för taxeringsvärdet ingick bland annat husets värde och om huset var beläget i ett attraktivt område. Fastighetsskatten betalades årligen till staten och hade ett tak, ett maxbelopp, som var en viss % av årsinkomsten.


Den borgerliga kritiken mot fastighetsskatten gick i princip ut på följande:

1. Eftersom skatten beräknades på taxeringsvärdet var den godtycklig.
2. Eftersom skatten togs ut löpande under fastighetsinnehavet var det en skatt på inkomster man inte hade.

Man kan tycka vad man vill om den kritiken (jag anser att kritiken är obegåvad) men regeringspartierna lovade före valet att åtgärda saken om de vann valet. Vilket de dessvärre gjorde. Och nu säger man sig alltså uppfylla vallöftet. Men! Regeringens förslag innebär följande:

1. Den statliga "skatten" ersätts med en kommunal "avgift."
2. Storleken på denna "avgift" fastställs på grundval av... just det: taxeringsvärdet.
3. "Avgiften" skall betalas... just det: årligen, löpande under fastighetsinnehavet.

Det kanske är min bristande begåvning som spelar in, men... På vilket sätt innebär det aviserade förslaget någon principiell skillnad? Den enda märkbara skillnaden mellan skatten och "avgiften" jag kan se är följande: Maxbeloppet kommer inte att beräknas på inkomsten, utan kommer i fortsättningen att vara prick 4500 kr.

Ändringen av maxbeloppet innebär att fattigpensionärer som har låg inkomst men har ärvt en fastighet i ett attraktivt område... de får HÖJD fastighetsskatt. Sänkt fastighetsskatt får däremot (och enbart) de med hög årsinkomst, om de samtidigt äger högt taxerade fastigheter.

Det regeringen säger sig göra saknar alltså fullständigt samband med vad de faktiskt gör. Regeringen ljuger således. De ljuger för att dölja det faktum att de höjer skatten för fattigpensionärerna, med avsikt att bekosta en skattesänkning åt höginkomstagarna.

Gangsterfasoner är vad det är.

Sunday, April 8, 2007

Värna Kyrkans vigselrätt!

"Ur ett vänsterperspektiv bör religionskritiken i princip vara ett avslutat kapitel. "

I utkanten av debatten kring könsneutral äktenskapslagstiftning har, för vilken gång i ordningen vet jag inte, krav åter rests på att frånta religiösa sammanslutningar vigselrätten. Att militanta ateister såsom Human-Etiska Förbundet (eller "Humanisterna" som de numera kallar sig) driver den frågan förvånar föga: Deras mission i livet förefaller vara att med varje till buds stående medel bekämpa människors sökande efter Gud.

Att diverse homofoba präster går i allians med de militanta ateisterna, och även de kräver att Kyrkan skall bli av med vigselrätten, förvånar mig inte heller. De homofoba prästerna vill, genom avskaffad vigselrätt, göra det enklare att fortsätta diskriminera homosexuella. Uppenbarligen anser homofoberna att kampen mot likabehandling är viktigare än tillgången till sociala arenor där människor på ett naturligt sätt kan möta Gud.

Vad som däremot förvånar mig är att diverse liberaler och vänstermänniskor, med diffusa hänvisning till religionsfriheten, hoppar på tåget och kräver avskaffad vigselrätt för Kyrkan.

Äktenskapslagstiftningen sköts, liksom all lagstiftning, av riksdagen. Det finns borgerliga (i bemärkelsen icke-religiösa) vigselförrättare att tillgå för den som vill gifta sig utan att blanda in religionen i äktenskapet. Det är bra. Religionstvång är enbart av ondo.

Men om nu privaträttsliga subjekt såsom Svenska Kyrkan, eller andra religiösa sammanslutningar med viss storlek och varaktighet, vill kunna erbjuda sina medlemmar en religiös cermoni vid äktenslapets ingående - och erbjuder staten att fullt ut att acceptera lagstiftningen - varför skulle då Svensla Kykan inte få företräda det allmänna och genom sin cermoni göra äktenskapet civilrättsligt bindande? Av vilken liberal eller socialistisk princip följer det att det är uteslutet att låta andra än staten sköta själva den praktiska handläggningen/ritualen? Vad är problemet med Kyrkans vigselrätt?

Vari ligger egenvärdet, för andra än militanta atesiter och debila homofober, i att frånta Svenska Kyrkan möjligheten att förrätta civilrättsligt bindande äktenskap?

Friday, April 6, 2007

Jesus och äktenskapsbryterskan

Feminism är att ta byhorans parti mot mobben.
Anarkistiskt slagord


Jag antar att de flesta känner till historien om Jesus och äktenskapsbryterskan? Fariséerna hade tillfångatagit en kvinna som blivit påkommen med att begå äktenskapsbrott, ett brott belagt med dödsstraff genom stening. De frågade Jesus vad som borde göras. Jesus svarade: Den som är utan synd skall kasta första stenen. Alla fariséer lämnar då platsen, och Jesus säger till kvinnan: Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.

Det finns ett antal präster och predikanter som fått för sig att homosexualitet är synd. Jag bestrider det påståendet. Föreställningen att Skriften fördömer homosexualitet som syndigt bygger på en Bibel-tolkning där man förutsätter det som skall bevisas. Till skillnad från de påstått kristna antigay-aktivisterna försöker jag läsa Bibeln utan några homofobiska glasögon. Homofobin, den heterosexuella matrisen och det patriarkala kvinnoförtrycket är nämligen en del av "världen" alltså ett resultat av syndafördärvet. (Ni vet; Adam, Eva och äpplet.) Jag tolkar, med dessa utgångspunkter, Bibeln som att homosexuella kärleksrelationer skall likabehandlas med heterosexuella. Min ståndpunkt i sakfrågan beror alltså inte på att jag är liberalteolog – jag är schartauan, vilket kan sägas vara ett slags strängt bibeltrogen form av kristen fundamentalism.

Nå; när man sätter berättelsen om Jesus och äktenskapsbryterskan i händerna på de påstått kristna antigay-aktivisterna brukar de säga: "Visst, visst, vi skall vara förlåtande. Men Jesus säger ju faktiskt åt kvinnan att sluta synda. Älska syndaren och hata synden. Därför måste vi rättfärdiga och rättroende kristna också våga säga att utlevd homosexualitet är en synd." Ungefär så brukar det låta.

Låt oss för ett ögonblick bortse från att själva grundantagandet (att homosexualitet är synd) är fel. Låt oss, rent hypotetiskt, anta att homofoberna har rätt i den delen (vilket alltså egentligen bestrides.) Då är det fortfarande fariséiskt hyckleri att fördöma utlevd homosexualiteten!

Först ser Jesus till att sätta stopp för hot, våld, förtryck mot den utsatta kvinnan/syndaren. Först av allt ser Jesus till att de rättfärdiga och rättroende ser, erkänner och fokuserar på sin egen syndfulla natur. Därefter, enskilt och när faran är över, tar Jesus ett resonemang med kvinnan om hennes synd. Vilket för övrigt lika gärna kan gälla hennes allmänna syndfullhet, som äktenskapsbrottet eller vilken annan enskild synd som helst hon begått – Jesus säger alltid åt alla människor att sluta synda, efter att Han har förlåtit dem.

Alla dessa rättfärdiga och rättroende präster och predikanter som står i predikstolen och fördömer den homosexuella "livsstilen." Jag skall ta dessa rättfärdiga och rättroende kristnas åsikter på allvar den dagen jag ser dem gå vakt runt RFSL-lokalen för att förhindra nynazistiskt våld mot homosexuella. Jag skall lyssna på deras teologiska argument den dagen jag hör dem hålla förbön i kyrkan till stöd för alla homosexuella som utsätts för våld, trakasserier, förföljelser. Jag kommer att respektera deras ståndpunkter den dagen de besöker fängslade homosexuella och försöker få dem frigivna. Om de gör som Jesus gjorde – avstår från all form av offentlig tillrättavisning. Den dagen dessa rättfärdiga och rättroende präster och predikanter tar byhorans parti mot mobben!

Alla dessa rättfärdiga och rättroende präster och predikanter som står i predikstolen och fördömer den homo- sexuella "livsstilen" inför felfria och garanterat heterosexuella åhörare – vem liknar de mest? Jesus eller fariséerna?

Thursday, April 5, 2007

Dödshjälp...

Kamrat Malmqvist, vars blogginlägg finns här, har uppmärksammat att Svenska Läkaresällskapet, i hemlighet och bakom ryggen på både medborgarna och riksdagen, i sina etiska (eller snarare oetiska) regler uppmuntrar till "dödshjälp" dvs de uppmanar läkare att avliva människor.

Svenska Läkaresällskapet sällar sig därigenom till Hells Angels, Al Quida och Maffian, andra organisationer som också anser sig ha rätten att i strid med gällande lagstiftning, avliva människor.

Det bör påpekas att jag inte i och för sig ifrågasätter Svenska Läkaresällskapets rätt att opinionsbilda i frågan, även om jag förvisso anser att förslaget är människofientligt och har drag av den nazi-tyska eustanasi-politiken. Det stora, och mest upprörande problemet är att Svenska Läkaresällskapet I HEMLIGHET uppmanar sina medlemmar (läkarkåren) att avliva människor. Sådant kallas i normala samtal anstiftan till mord...

Wednesday, April 4, 2007

Globalisering och fascism

Varje samhällsklass har en, eller ett fåtal, så kallade ”objektiva ideologier.” Med det menas politiska ideologier som ur objektivt, historiematerialistiskt perspektiv svarar mot klassernas kollektiva ekonomiska intressen. Historiska erfarenheter visar att medelklassens objektiva ideologier är de största hoten mot demokrati och välfärd.

Arbetarklassens objektiva ideologi är socialismen. Socialismen som ideologi utgår från arbetareklassens erfarenheter och intressen och försöker skapa ett samhälle där det ekonomiska mervärdet i så hög grad som möjligt tillfaller de som faktiskt skapar mervärdet – proletariatet (må sedan mervärdet komma från offentlig eller privat produktion av endera varor eller tjänster). Exempel på socialistiska ideologier är socialdemokrati och kommunism.

Överklassens objektiva ideologi är nykonservatismen, som även den kommer i två versioner – nyliberalism och socialkonservatism. Moderaternas valframgångar beror delvis på omsvängningen från den förra till den senare. Det rör sig i båda fallen om ideologier som försöker göra motsatt fördelning av mervärdet. De vill fördela makt, pengar och social status till de som inte arbetar utan enbart äger eller bestämmer.

Medelklassen kallas ofta för en ”vacklande skikt.” Detta beror på att medelklassen så att säga sitter i kläm mellan de stora klasserna och vacklar mellan de i sin lojalitet. Medelklassen måste, i likhet med arbetareklassen, livnära sig på produktivt arbete men samtidigt är de ”sina egna herrar” eftersom de har ett avgörande inflytande över sitt eget arbete. Ofta är de egenföretagare. Detta gör att de har vissa gemensamma intressen med överklassen. Medelklassens objektiva ideologier är mycket spretiga och motsägelsefulla, vilket beror just på att de är ett vacklande skikt. Om vi utgår från historiska erfarenheter är deras objektiva ideologier socialliberalism, anarkosyndikalism eller fascism.

I en allt mer globaliserad ekonomi har utrymmet för socialliberal politik i det närmaste krympt bort fullständigt. Detta är förklaringen till att Lars Leijonborgs och Maud Olofsson styrt över sina socialliberala partier Fp och C till renodlad nyliberalism på riksplanet. M och KD är numera socialkonservativa partier båda två. Men socialliberalismen är politiskt död, och det är helt naturligt. Liket sprattlarfortfarande lite inom Fp-vänstern och folkrörelse-centern (samt hos S-högern) men det handlar om likryckningar. I en global ekonomi finns inget utrymme för socialliberal ekonomisk politik. Medelklassen i form av egenföretagare inom kunskapsbranschen, högre tjänstemän och högstatusakademiker rikerar idag att få sina arbetsuppgifter outsorcade till andra länder i och med den internetbaserade ekonomin. Människor kan numera utföra även dessa arbetsuppgifter i Indien, Kina eller Brasilien och sedan helt enkelt maila över resultatet till ett svenskt företag.

Varthän vänder sig då medelklassen med sina objektiva krav och intressen, i takt med att globaliseringen rullar på och nationalstaten försvagas? Det som återstår att välja mellan är anarkosyndikalism eller fascism, och häri ligger förklaringen till SD:s ökade väljarstöd. Som Sture Nordh TCO.s förbundsordförande konstaterar i dagens GP 4/4 –07 s. 63: ”Historiskt har vi sett eländiga utslag av nationalism och slutenhet när medelklassen förlorar tilltron till de samhälleliga systemen.” SD är måhända en ny slags fascism utan våldromantik, uniformer och koncentrationsläger, men fascister är de likafullt. Fascism är medelklassens objektiva ideologi i högertappning.

Globalisering i kombination med allmän politisk högervridning leder till att fascismen stärker sina positioner. Vill vi motverka fascismen krävs således tre saker, snarast möjligt:

A. Att vi formulerar ett alternativ till den globala nyliberala ekonomin utan att för den sakens skull förfalla till stalinistisk ”socialism-i-ett-land-antiglobalisering.”
B. Att detta alternativ är ett tydligt antikapitalistiskt radikalt vänsteralternativ.
C. Att detta alternativ tillvaratar medelklassens intressen utan att förfalla till anarkosyndikalistiskt influerad individualism eller antiparlamentarism.

Monday, April 2, 2007

Parti-DÅKen: En rosa knytnäve

Socialdemokraterna i Södra Älvsborg har haft DistriktsÅrsKongress i Ullricehamn i helgen. Precis som när SSU-DÅKen hölls härom månaden samlades socialdemlokratiska gräsrötter från hela 7-häradsbygden för att utvärdera valresultatet, besluta om det kommande årets politiska huvudfrågor och välja nytt DS (distriktsstyrelse). Som vanligt och lämpligt är, var det ett radikalt forum för samhällsomvandling där det heta blodet svallade och de röda fanorna vajade. SSU-DÅKen fick beteckningen röd pansarnäve. Det vore kanske att ta i väl mycket i det här fallet, men en rosa knytnäve förtjänar parti-DÅKen nog ändå att kallas.


Borås (S)-studenter
Studentklubben, som är ansluten till partidistriktet som s-förening, var liksom tidigare år mycket aktiva på parti-DÅKen. Av 181 röstberättigade ombud var 5 studentklubbister, och samtliga klubbister äntrade talarstolen. Borås (S)-studenter vann vid flera tillfällen kongressens stöd för sina politiska krav och anlyser. Genom sin blotta närvaro vitaliserar studentklubben det politiska samtalet och stärker de antikapitalistiska krafternas kampförmåga och stridsvilja!


Världsfred och antiimperialism
Studentklubben krävde i en motion att en eventuell EU-konstitution skall innehålla ett uttryckligt förbud för medlemsstaterna att delta i icke FN-sanktionerade militära angrepp mot suveräna stater. I motionstexten fördömdes den kriminella ockupationen av Irak, och kravet är en del av socialdemokratins arbete för alla folkens frihet-hela världens fred. Motionen skall även ses som ett sätt att formera en radikal socialistisk Europapolitik, bortom den infantila Ja/Nej-debatten om EU. Lite aktiv kamp på EU-nivå, för världssocialism och mot aggressiv kapitalistisk imperialism, kort sagt.

En enhällig partiDÅK antog studentklubbens motion.


Omänskliga rättigheter
Eder ödmjuke bloggare hade lagt en enskild motion om att förbjuda djurcirkusar. Av etiska skäl skall levande varelser (varken djur eller människor) självklart inte transporteras runt likt utställningsföremål för att visas upp av vinstintresse. En lika kunnig som radikal distriksstyrelse rekomenderade att DÅKen skulle bifalla motionen. Djurens befrielse är människans befrielse – Djurrätt är socialism.

En enhällig partiDÅK antog motionen.


Internationell solidaritet
Offer för trafficking skall erbjudas permanent uppehållstillstånd i Sverige. Argumentation överflödig. Tvångsprostitution är kapitalism – Internationell solidaritet är socialism.

En enhällig partiDÅK antog motionen.


Kamp mot högeravvikelser
Varje paradis har sin orm, och efter valförluster tenderar högersossar att flockas kring kongressar likt flugor runt koskit. Så även i Södra Älvsborg, även om högersossarna i distriktet är få till antalet och politiskt svaga. De ljusblå ormarna är småsnok snarare är huggorm och brukar vara en lätt match för de röda järvarna och de lila vargarna. Inför årets partiDÅK hade högeroppositionen dock mobiliserat sig och försökt kraftsamla för ett första försiktigt högeruppror. Taktiken var att få in en högersosse i partidistriktets valberedning, och att få igenom en motion som innehöll neutrala (istället för entydigt negativa) skrivningar om privata arbetsförmedlingar.

Vid valet av valberedning ville de få bort Barbro Peterson, som engagerat sig hårt för jämställdhet och mångfald i partiet. Istället lät de en ökänd sexist nominera en byråkrat-karriärist som mest gjort sig känd för att inte engagera sig för varken jämställdhet eller mångfald. Distriktskongressen kväste dock med besked detta patetiska lilla uppror – med röstsiffrorna 154-8 omvaldes Barbro till valberedningen. Drygt 95% är nästan Nordkoreanska siffror…

I motionen om AMS, och försöket att få igenom neutrala formuleringar om privata arbetsförmedlingar, gick det lika illa för högeravvikarna. Distriktsstyrelsen, som möjligen ville ha lite överseende, och en förlåtande attityd, med deras dumheter, hade valt att besvara motionen med hänvisning till att vi socialdemokrater motsätter oss privata arbetsförmedlingar. Upprörda kongressdelegater, däribland Borås (S)-studenter, gick dock emot DS och krävde ett hårdare, rödare och tydligare NEJ, och yrkade avslag på hela motionen! Dörren åt höger skall inte öppnas på glänt, den skall inte ens låsas upp, utan förbli låst och igenbommad. Privata arbetsförmedlingar skall bort, bort, bort, eftersom det är borgerligt, borgerligt, borgerligt…
Vid omröstningen mellan DS:s mjuka vänster-nej och studenklubbens hårda vänster-nej hade luften helt gått ur den lika patetiska som mikroskopiska ja-högern. Borås (S)-studenters hårda vänster-nej vann voteringen mot DS, utan att det ens krävdes rösträkning.


Bästa kongress-citatet
"När jag nu lämnar distriktsstyrelsen kommer jag naturligtvis inte att lämna det aktiva partiarbetet. Distriktet är ju stabilt placerat i partivänstern, och skulle det vara så att det börjar ändra sig… då kommer jag naturligtvis tillbaka."

Solveig Kjörnsberg, rakryggad ideolog


Sammanfattning
Södra Älvsborgs partidistrikt – Rödare än någonsin
Arbetareklassen – Kampvillig som aldrig förr
Borås (S)-studenter - Starkare än stål