Louise från Vetlanda

Jag har just sett Janne Josefssons dokumentär om Louise från Vetlanda...

Hur. I. Helvete. Är. Detta. Möjligt?

Jag kräktes. Fysiskt, på riktigt.

10 år och utkastad av mamma som aldrig mer vill se henne. Flyttar till pappa som har permision från psykiatrisk tvångsvård. Han pundar och har ett brottsregister tjockt som en telefonkatalog. Louise tvingas bo med honom i en möglig husvagn och blanda hans knark. Han våldtar henne. Ständigt. Detta pågår i 5 år. Grannarna ringer socialen, polisen ringer socialen, skolan ringer socialen. SOM INGET GÖR!

Socialtjänstemännen svarar på Josefssons frågor om varför de inget gjorde genom att med stenansikte, utan att röra en min, upprepa intill förbannelse att "Med den kunskap vi då hade, gjorde vi en bedömning om vad som var rimligt."

En av Louise pundarkompisar, som uppenbarligen levt i misär större delen av sitt liv sammanfattar: "Hon har haft ett helvete." Och sammanfattar varför socialen i Vetlanda inget gjort: "De ville inget se."

Han har naturligtvis helt rätt. Socialkontorets personal ville inte göra något. Alltså valde de att blunda och förbli passiva. Hur i Helvete...

Jag återkommer med en analys om hur detta kan vara möjligt.

När jag slutat gråta.