Saturday, April 14, 2007

Louise från Vetlanda - slutanalys

Förr i tiden var det viktigt att vara solidarisk – numera skall man vara solid och arisk.
Okänd

Förklaringen till varför socialtjänsten i Vetlanda under 5 års tid lät bli att hjälpa Louise är lika enkel som skrämmande: De ville inte. Socialkontorets personal visste vad som pågick (det framgick med plågsam tydlighet i Janne Josefssons program) men de valde att blunda. De valde att blunda eftersom de inte var intresserade av att hjälpa Louise.

Personalen på socialkontoret var förvisso intresserad av att sköta sina jobb. Det var nämligen en förutsättning för att fortsätta få lön, och en förutsättning för att fortsätta leva tryggt och ombonat. Däremot var de inte egentligen intresserade av att hjälpa Louise, eller någon annan i hennes situation. De var intresserade av sin egen arbetsinsats, inte av själva meningen med arbetsuppgiften.

Med den inställningen till sitt arbete kunde socialkontoret hantera normaltragiska Homer Simpsson-liknande situationer: Pappan sitter på pizzerian och dricker öl i stället för att hjälpa barnen med läxorna, mamman ger ungarna en hurring eller två när de inte sköter sig. Då kan socialkontoret, i tre kopior, ansöka hos socialnämnden om stödåtgärder i familjen. De kan ringa ett vederbörligt diariefört samtal till skolan och de kan vid behov samtala med vakthavande befäl på den lokala polisstationen. Normaltragiska fall kan man hantera utan att egentligen bry sig om själva arbetsuppgiften. Dert räcker att bry sig om sin egen arbetsinsats.

Det är är en inställning till sitt arbete som är helt okay, om man arbetar som maskinskötare på Volvo, sömerska på Borås Wäfveri eller livnär sig som frisör, rörmokare eller IT-chef. Då handlar arbetet om att producera varor eller tjänster. Det kan man sköta galant, även om man egentligen struntar i själva meningen med arbetsuppgiften. Däremot är det inte okay med den inställningen om man jobbar med människor. Då måste man nämligen vara beredd att engagera sig. Fall som Louise i Vetlanda förutsätter nämligen att någon faktiskt engagerar sig, om man skall kunna uppnå någonting.

Vad göra? Personalen på socialkontoret i Vetlanda måste givetvis bort, långt åt Helvete, från all verksamhet som handlar om människor. De är gravt inkompetenta för sådana uppgifter, hela vägen från den enskilde handläggaren upp till förvaltningschefen och socialnämndens ordförande. Men vi måste också fråga oss hur dessa kamerala byråkrater kunnat få arbete i verksamheter där det krävs empatiska och engagerade människor?

Även svaret på den frågan är lika enkel som skrämmande: Dessa kamerala byråkrater är duktiga på budgetdiciplin. Eftersom de egentligen struntar i de människor de är satta att hjälpa, har de inga som helst bekymmer med att få ordning på förvaltningens budget på bekostnad av utsatta människors hjälpbehov. Och det är vi politiker som har satt dem där, av just det skälet!

Bobby, Väster Haninge, utvisade apatiska flyktingbarns… Det som hände i Vetlanda är inget ovanligt, inget enstaka undantag, inget enskilt misstag. Det är ett oundviklig konsekvens av politiska prioriteringar. Vi lever i ett samhälle där budget-i-balans är viktigare än ett-värdigt-liv-åt-alla. Ett samhälle där skattesänkningar och marknadskrafter är överordnat mänskliga behov. Men samhället kan se annorlunda ut, de politiska prioriteringarna kan ändras. Om vi vill.

Vill vi förhindra fler Louise räcker det inte med att sparka Vetlanda-personalen åt Helvete även om det är en bra början. Vi måste på allvar börja tala medmänskligt ansvar, empati, solidaritet. Åt Helvete med alla kamerala byråkrater, och åt Helvete med skattesänkningar, marknadskrafter och nuvarande politiska prioriteringar. Allra mest åt Helvete med budgetdiciplinen.

Mäniskovärdet är överordnat budgetdiciplinen. Basta!

3 comments:

Erik Berg said...

Skrivet i darrande vrede - det var starkt... Och riktigt, visst är detta, som du skriver, i förlängningen en konsekvens av kamrerstänkandet. Men också en produkt av sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-ideologin. De hör ihop. Tanken att varje människa, existerandes i ett vakuum, har sig själv att skylla, får rå sitt eget öde. Den tanken har blivit överideologi idag, och det är först då det är möjligt för människor, som i övrigt är friska i huvudet, att bortse från en annan människas lidande och intala sig själv att det är någonannans problem...

Civilkurage, syskonskap, eller vanligt jävla bonförnuft, det är vad som saknas. Någonstans förutsätter de alla att man upplever att man lever i ett samhälle, inte på en socialdarwinistisk krigsskådeplats.

rikard said...

Tjena Mikael nu har jag fått igång min blogg igen! Har haft mycket att göra i skolan.. därför har det varit litet tunnt med inlägg den här veckan!

Nu har det dock blivit två nya inlägg:
Ett om presskonferansen på högskolan i Borås idag där Cecilia Malmström från folkpartiet presenterade vårdudgeten och en om genus och dataspel.

Du tar upp många viktiga problem Mikael om än med en något agressiv retorik. Varför är budgetramar viktigtare än människor idag både inom vårat parti och andra partier? Du tar också upp bristen på engagemang och fyrkantigheten som finns hos många byråkrater på myndigheter idag exempelvis arbetsförmedlingen , försäkringskassan och socialtjänsten.

Frågan är dock vart felet ligger.. Är det handläggarna eller systemet eller både och? Jag tror att vi behöver en grundläggande systemförändring på många av våra statliga myndigheter som hanterar människor.

korpdotter said...

jag vet, av helt egen erfarenhet, att människor gärna vänder bort blicken. såna människor som träffar utsatta barn i sin vardag. "det finns ju känsliga barn", "hon har ju alltid varit lite tyst", "barn har så livlig fantasi". och man kan som skol- eller dagispersonal nog tyvärr blunda bort ganska stora problem. välja att inte se. inte av ondska, men som nån slags skydd.
och jag blir så upprörd när det verkligen kommer reaktioner, när det anmäls till soc, när folk verkligen tar sig i kragen och SER (eller när problemen blir så uppenbara att det inte går att blunda) och det inte görs nånting. kanske för att det är som du skriver. att det blir för jobbigt.
jag kan förlåta "vanliga" människor som väljer att inte se. kan förlåta grannar eller skolpersonal, men de där som har som jobb att se problemen och ta hand om dem, jag kan inte förlåta när de väljer bort att se, att göra nåt. jag kan inte.