Globalisering och fascism

Varje samhällsklass har en, eller ett fåtal, så kallade ”objektiva ideologier.” Med det menas politiska ideologier som ur objektivt, historiematerialistiskt perspektiv svarar mot klassernas kollektiva ekonomiska intressen. Historiska erfarenheter visar att medelklassens objektiva ideologier är de största hoten mot demokrati och välfärd.

Arbetarklassens objektiva ideologi är socialismen. Socialismen som ideologi utgår från arbetareklassens erfarenheter och intressen och försöker skapa ett samhälle där det ekonomiska mervärdet i så hög grad som möjligt tillfaller de som faktiskt skapar mervärdet – proletariatet (må sedan mervärdet komma från offentlig eller privat produktion av endera varor eller tjänster). Exempel på socialistiska ideologier är socialdemokrati och kommunism.

Överklassens objektiva ideologi är nykonservatismen, som även den kommer i två versioner – nyliberalism och socialkonservatism. Moderaternas valframgångar beror delvis på omsvängningen från den förra till den senare. Det rör sig i båda fallen om ideologier som försöker göra motsatt fördelning av mervärdet. De vill fördela makt, pengar och social status till de som inte arbetar utan enbart äger eller bestämmer.

Medelklassen kallas ofta för en ”vacklande skikt.” Detta beror på att medelklassen så att säga sitter i kläm mellan de stora klasserna och vacklar mellan de i sin lojalitet. Medelklassen måste, i likhet med arbetareklassen, livnära sig på produktivt arbete men samtidigt är de ”sina egna herrar” eftersom de har ett avgörande inflytande över sitt eget arbete. Ofta är de egenföretagare. Detta gör att de har vissa gemensamma intressen med överklassen. Medelklassens objektiva ideologier är mycket spretiga och motsägelsefulla, vilket beror just på att de är ett vacklande skikt. Om vi utgår från historiska erfarenheter är deras objektiva ideologier socialliberalism, anarkosyndikalism eller fascism.

I en allt mer globaliserad ekonomi har utrymmet för socialliberal politik i det närmaste krympt bort fullständigt. Detta är förklaringen till att Lars Leijonborgs och Maud Olofsson styrt över sina socialliberala partier Fp och C till renodlad nyliberalism på riksplanet. M och KD är numera socialkonservativa partier båda två. Men socialliberalismen är politiskt död, och det är helt naturligt. Liket sprattlarfortfarande lite inom Fp-vänstern och folkrörelse-centern (samt hos S-högern) men det handlar om likryckningar. I en global ekonomi finns inget utrymme för socialliberal ekonomisk politik. Medelklassen i form av egenföretagare inom kunskapsbranschen, högre tjänstemän och högstatusakademiker rikerar idag att få sina arbetsuppgifter outsorcade till andra länder i och med den internetbaserade ekonomin. Människor kan numera utföra även dessa arbetsuppgifter i Indien, Kina eller Brasilien och sedan helt enkelt maila över resultatet till ett svenskt företag.

Varthän vänder sig då medelklassen med sina objektiva krav och intressen, i takt med att globaliseringen rullar på och nationalstaten försvagas? Det som återstår att välja mellan är anarkosyndikalism eller fascism, och häri ligger förklaringen till SD:s ökade väljarstöd. Som Sture Nordh TCO.s förbundsordförande konstaterar i dagens GP 4/4 –07 s. 63: ”Historiskt har vi sett eländiga utslag av nationalism och slutenhet när medelklassen förlorar tilltron till de samhälleliga systemen.” SD är måhända en ny slags fascism utan våldromantik, uniformer och koncentrationsläger, men fascister är de likafullt. Fascism är medelklassens objektiva ideologi i högertappning.

Globalisering i kombination med allmän politisk högervridning leder till att fascismen stärker sina positioner. Vill vi motverka fascismen krävs således tre saker, snarast möjligt:

A. Att vi formulerar ett alternativ till den globala nyliberala ekonomin utan att för den sakens skull förfalla till stalinistisk ”socialism-i-ett-land-antiglobalisering.”
B. Att detta alternativ är ett tydligt antikapitalistiskt radikalt vänsteralternativ.
C. Att detta alternativ tillvaratar medelklassens intressen utan att förfalla till anarkosyndikalistiskt influerad individualism eller antiparlamentarism.