Enhetsfront för rättvisa - del 2

Om man, som jag, förespråkar att S-V-Mp bildar en enhetsfront inför valet 2010 inställer sig givetvis frågan vilket politiskt program och vilka politiska krav denna front bör enas kring. Den frågan tänker jag inte ta upp. Däremot tänker jag ta upp frågan om den demokratiska kontrollen över frontens politik.

Vilken politik ett enskilt politiskt parti företräder är, normalt sett, en fråga för partikongresser. Partiets lokalavdelningar utser kongressdelegater som fastställer ett handlingsprogram och ett valmanifest. Dessutom utser kongressen en partiledning som har i uppgift att i möjligaste mån verka för att denna politik förverkligas. Under normala omständigheter kan endast kongressen ändra kongressbeslut, och en partiledning som avviker från kongressbeslut eller misslyckas med att förverkliga den beslutade politiken kan bytas ut.

Så långt är den demokratiska kontrollen över ett parti uppenbar och oproblematisk I princip kan man säga att en kongress innebär att partimedlemmarna förhandlar med varandra om vilken politik de tillsammans skall arbeta för i det gemensamma partiet. Men vad händer med den demokratiska kontrollen över den förda politiken när politiska partier förhandlar med varandra om vilken gemensam politik de skall föra? För det är vad S-V-Mp måste göra om vi bildar en enhetsfront.

Odemokratisk allians…
Det finns faktiskt en risk för att den demokratiska kontrollen helt försvinner. Den borgerliga alliansen är ett tydligt exempel på detta. De enskilda partierna i alliansen – C, Fp, KD och M – må vara demokratiskt uppbyggda men själva alliansen är det inte. Alliansens gemensamma politik formuleras av de fyra partiledarna, alliansens politiska praktik avgörs i förhandlingar partiledarna emellan. På sin höjd har de respektive partistyrelserna ett ord med i laget. Partimedlemmarna har i praktiken inget som helst direkt inflytande över den förda politiken. De borgerliga partikongresserna har, genom skapandet av Alliansen, reducerats till att vara scener för politisk showverksamhet. De enskilda partiernas partiprogramm och valmanifest är underordnade själva alliansen politik som utformas långt över huvudet på de enskilda partimedlemmarna.

…eller demokratsik enhetsfront?
Det går naturligtvis att bevara demokratin i en front. S/V-fronten i Mark kan få illustrera hur det går till när demokratin fungerar: Före valet 2006 arbetade s-medlemmarna fram ett politiskt program som antogs på ett medlemsmöte. Detta program gick (S) till val på i kommunen, men (S) fick inte så starkt stöd av väljarna att partiet kunde ta över kommunstyret av egen kraft (20 av 51 mandat.) Ett medlemsmöte gav då styrelsen i uppdrag att försöka förhandla med (V) om ett gemensamt maktövertagande i kommunen. Arbetarekommunens styrelse tog kontakt med V:s styrelse och dessa kunde efter ett tag enas om ett gemensammt kommunalt handlingsprogram – "Läge för det goda livet" – och en fördelning partierna emellan av de kommunala nämndernas ordförandeposter. Därefter – när förhandlingsresultatet var klart – höll S ett nytt medlemsmöte där partimedlemmarna kunde godta eller förkasta förhandlingsresultatet (det godtogs, uppenbarligen.) Jag tar för givet att (V) arbetade på samma sätt.

Vad bör göras?
I en förhandling mellan politiska partier måste alla partier vara beredda att släppa det ena eller andra kravet. Det är det som det innebär att "förhandla." Men skillnaden mellan den borgerliga alliansens förhandlingsupplägg (där partiledningen i praktiken har möjlighet att häva kongressbeslut) och enhetsfrontens i Mark upplägg (där förhandlingsresultatet underställdes medlemmarna) är lika central som lätt att glömma bort. Det är det sista momentet – partimedlemmarnas faktiska möjlighet att själva ha direkt och verklig möjlighet att godta, förkasta eller kräva omförhandling av det politiska förhandlingsresultatet – som skiljer en demokratiskt kontrollerad front från en odemokratisk allians.

Den demokratiska kontroll som är lätt att förverkliga och hålla vid liv på kommunal nivå kan vara svår att iscensätta på nationell nivå. Ett kommunalt partimöte som spikade krav och förhandlingsstrategi följdes upp av ett ytterligare partimöte som valde om förhandlingsresultatet skulle godtas eller förkastas. Hur skall detta organiseras nationellt? Årliga kongresser med motsvarande uppgift? Ett nytt slags förtroenderåd med direktvalda representanter från arbetarkommunerna med denna uppgift? Hur skall det ständiga samtalet om politisk strategi kunna föras på nationell nivå samtidigt som partierna förhandlar med varandra om samma politiska strategi?

Över huvud taget: hur skall vi rent praktiskt se till att enhetsfrontens politik är medlemmarnas politik, och inte partiledningarnas politik? Att medlemmarna inte tappar den demokratiska kontrollen? Jag har inga svar på dessa frågor. Men jag vill öppna upp för en diskussion om detta, en diskussion som bör föras redan nu. Innan vi av iver och politiskt oförstånd råkar skapa en odemokratisk allians om vi egentligen försöker bygga en demokratisk enhetsfront.

För ett Alliansfritt Sverige!
S-V-Mp – Enhetsfront för rättvisa i valet 2010!

Enhetsfront för rättvisa – del 1

Det glunkas om att S-V-Mp förhandlar om ett närmare samarbete inför valet 2010. Låt oss syna dessa (eventuella) planer lite närmare i de principiella sömmarna…

Enhetsfront eller folkfront?
Enhetsfronter bildas när arbetareorganisationer och socialistiska organisationer samarbetar. Sådana fronter är i princip enbart och alltid av godo för socialismen och arbetareklassen. Partiegoism och sekteristisk splittring ersätts med solidarisk kampenhet på arbetarklassens och de förtryckta skiktens grund. Blandar man däremot in borgerliga folkrörelsedemokratiska organisationer i samarbetet rör det sig dock inte längre enhetsfronter utan om folkfronter. Temporära (kortvariga) fronter kan lika gärna vara enhets-, som folkfronter – det är en rent taktisk fråga som avgörs av de i tid och rum lokala förutsättningarna, och beror på vad frågan gäller. Att exempelvis hålla feministiska 8:e mars-manifestationer med Fp, eller antirasistiska kristallnatts-manifestationer med centerpartister torde vara politiskt oproblematiskt Men varaktiga folkfronter, eller semipermanenta folkfronter som de också kallas, är problematiska och kan ej rekommenderas.

På sikt måste en folkfront, precis som varje politisk rörelse, välja sida i den sociala konflikten mellan arbete och kapital. De historiska erfarenheterna visar att risken är överhängande för att en semipermanent folkfront försöker överleva som front genom att förneka eller dölja den sociala motsättningen mellan arbete/kapital. Detta leder i praktiken till att folkfronter alltid riskerar att degenerera till borgerligt-nationalistiska rörelser. Sådant bör undvikas…

Vore S-V-Mp en enhetsfront eller en folkfront?
En front med V vore givetvis och uppenbarligen en enhetsfront. V är, i likhet med S, ett demokratiskt socialistiskt parti, låt vara med ett stalinistiskt förflutet. S och V var till och med ett och samma parti fram till partisplittringen 1917. Varje närmande S/V emellan är enbart av godo. Att bilda en front mellan S/V är således, principiellt sett, helt oproblematiskt.

Frågan om front med Mp är däremot mer problematisk. Mp torde visserligen kunna betraktas som folkrörelsedemokratiska. Deras kongresser vittnar om en typ av levande interndemokrati som endast kan växa och frodas i genuint folkrörelsedemokratiska organisationer. Enligt egen uppgift är Mp dock inte socialister. Politiska partier som inte är socialister är per definition borgerliga – något tredje gives icke. Mp kan inte heller beskrivas som ett arbetareparti – varken deras väljare eller deras partikader hämtas primärt från arbetareklassens led. Således skulle Mp vara att beskriva som ett borgerligt folkrörelsedemokratiskt parti, varvid allt semipermanent samarbete med dem borde avvisas, eftersom det vore att bilda en folkfront.

Om Mp:s självbild såsom icke-socialister är korrekt, vill säga. Men självbild och sanning är inte alltid identiska. Jag hävdar nämligen följande: Den ekologism som utgör Mp:s ideologiska fundament uppvisar avgörande väsenslikheter med den för-marxistiskt idealistiska syndikalismens civilisationskritiska anti-kapitalism. Det går med andra ord att hävda att Mp är tillväxtfientliga pseudosyndikalister. Sådana är det förvisso svårt att ha att göra med – ambivalenta som de är i förhållande till arbetarklassen och den vetenskapliga socialismen kan pseudosyndikalister degenerera till allt möjligt märkligt; i värsta fall till protofascister a la´ den amerikanska Earth First-rörelsen. Mp som parti har dock inte degenererat, och visar heller inga tecken på att göra det. Och, vilket är viktigt, även den idealistiska syndikalismen är en form av socialism!

Ett vakande öga förtjänar naturligtvis att fästas på Mp:s ideologiska utveckling, men ingen har sagt att enhetsfronter måste vara politiskt riskfria att bygga upp. Börjar Mp fladdra iväg ideologiskt kan man ju alltid bryta samarbetet! Poängen i sammanhanget är att eftersom Mp i grunden kan beskrivas som pseudosyndikalister är det måhända möjligt att bilda en enhetsfront med dem. Vilket lovar gott inför valet 2010…

En front mellan S-V-Mp vore alltså en enhetsfront, och det är således principiellt lämpligt att om möjligt verka för en att en sådan front bli verklighet!

För ett Alliansfritt Sverige!
S-V-Mp – Enhetsfront för rättvisa i valet 2010!