Enhetsfront för rättvisa - del 2

Om man, som jag, förespråkar att S-V-Mp bildar en enhetsfront inför valet 2010 inställer sig givetvis frågan vilket politiskt program och vilka politiska krav denna front bör enas kring. Den frågan tänker jag inte ta upp. Däremot tänker jag ta upp frågan om den demokratiska kontrollen över frontens politik.

Vilken politik ett enskilt politiskt parti företräder är, normalt sett, en fråga för partikongresser. Partiets lokalavdelningar utser kongressdelegater som fastställer ett handlingsprogram och ett valmanifest. Dessutom utser kongressen en partiledning som har i uppgift att i möjligaste mån verka för att denna politik förverkligas. Under normala omständigheter kan endast kongressen ändra kongressbeslut, och en partiledning som avviker från kongressbeslut eller misslyckas med att förverkliga den beslutade politiken kan bytas ut.

Så långt är den demokratiska kontrollen över ett parti uppenbar och oproblematisk I princip kan man säga att en kongress innebär att partimedlemmarna förhandlar med varandra om vilken politik de tillsammans skall arbeta för i det gemensamma partiet. Men vad händer med den demokratiska kontrollen över den förda politiken när politiska partier förhandlar med varandra om vilken gemensam politik de skall föra? För det är vad S-V-Mp måste göra om vi bildar en enhetsfront.

Odemokratisk allians…
Det finns faktiskt en risk för att den demokratiska kontrollen helt försvinner. Den borgerliga alliansen är ett tydligt exempel på detta. De enskilda partierna i alliansen – C, Fp, KD och M – må vara demokratiskt uppbyggda men själva alliansen är det inte. Alliansens gemensamma politik formuleras av de fyra partiledarna, alliansens politiska praktik avgörs i förhandlingar partiledarna emellan. På sin höjd har de respektive partistyrelserna ett ord med i laget. Partimedlemmarna har i praktiken inget som helst direkt inflytande över den förda politiken. De borgerliga partikongresserna har, genom skapandet av Alliansen, reducerats till att vara scener för politisk showverksamhet. De enskilda partiernas partiprogramm och valmanifest är underordnade själva alliansen politik som utformas långt över huvudet på de enskilda partimedlemmarna.

…eller demokratsik enhetsfront?
Det går naturligtvis att bevara demokratin i en front. S/V-fronten i Mark kan få illustrera hur det går till när demokratin fungerar: Före valet 2006 arbetade s-medlemmarna fram ett politiskt program som antogs på ett medlemsmöte. Detta program gick (S) till val på i kommunen, men (S) fick inte så starkt stöd av väljarna att partiet kunde ta över kommunstyret av egen kraft (20 av 51 mandat.) Ett medlemsmöte gav då styrelsen i uppdrag att försöka förhandla med (V) om ett gemensamt maktövertagande i kommunen. Arbetarekommunens styrelse tog kontakt med V:s styrelse och dessa kunde efter ett tag enas om ett gemensammt kommunalt handlingsprogram – "Läge för det goda livet" – och en fördelning partierna emellan av de kommunala nämndernas ordförandeposter. Därefter – när förhandlingsresultatet var klart – höll S ett nytt medlemsmöte där partimedlemmarna kunde godta eller förkasta förhandlingsresultatet (det godtogs, uppenbarligen.) Jag tar för givet att (V) arbetade på samma sätt.

Vad bör göras?
I en förhandling mellan politiska partier måste alla partier vara beredda att släppa det ena eller andra kravet. Det är det som det innebär att "förhandla." Men skillnaden mellan den borgerliga alliansens förhandlingsupplägg (där partiledningen i praktiken har möjlighet att häva kongressbeslut) och enhetsfrontens i Mark upplägg (där förhandlingsresultatet underställdes medlemmarna) är lika central som lätt att glömma bort. Det är det sista momentet – partimedlemmarnas faktiska möjlighet att själva ha direkt och verklig möjlighet att godta, förkasta eller kräva omförhandling av det politiska förhandlingsresultatet – som skiljer en demokratiskt kontrollerad front från en odemokratisk allians.

Den demokratiska kontroll som är lätt att förverkliga och hålla vid liv på kommunal nivå kan vara svår att iscensätta på nationell nivå. Ett kommunalt partimöte som spikade krav och förhandlingsstrategi följdes upp av ett ytterligare partimöte som valde om förhandlingsresultatet skulle godtas eller förkastas. Hur skall detta organiseras nationellt? Årliga kongresser med motsvarande uppgift? Ett nytt slags förtroenderåd med direktvalda representanter från arbetarkommunerna med denna uppgift? Hur skall det ständiga samtalet om politisk strategi kunna föras på nationell nivå samtidigt som partierna förhandlar med varandra om samma politiska strategi?

Över huvud taget: hur skall vi rent praktiskt se till att enhetsfrontens politik är medlemmarnas politik, och inte partiledningarnas politik? Att medlemmarna inte tappar den demokratiska kontrollen? Jag har inga svar på dessa frågor. Men jag vill öppna upp för en diskussion om detta, en diskussion som bör föras redan nu. Innan vi av iver och politiskt oförstånd råkar skapa en odemokratisk allians om vi egentligen försöker bygga en demokratisk enhetsfront.

För ett Alliansfritt Sverige!
S-V-Mp – Enhetsfront för rättvisa i valet 2010!