Thursday, May 10, 2007

Hetsare och ömhudingar

Förtal, förolämpning och hot är och bör vara förbjudet. Hets, definierat som en kollektiv form av förtal, förolämpning eller hot som riktas mot en förtryckt, utsatt eller på annat sätt utsatt grupp, är och bör vara förbjudet. Det bör, kort sagt, inte vara tillåtet att kränka andra människor.

I dagens Sverige har vi ett problem med hatpropaganda. Antisemiter & islamofober som spyr galla över judar och muslimer, homofober som hetsar mot homosexuella, sexister som sprider kvinnohat i form av porr...Hets leder till hat och våld, och är samtidigt en konsekvens av det hat som leder till våld.

Samtidigt har vi ett annat problem, nämligen det motsatta problemet. Vi har ett problem med människors rädsla för konflikter. Skräcken för att kalla saker vid dess rätta namn. Oviljan att stöta sig med någon, eller att över huvud taget säga någonting om nå’nting alls, om det eventuellt kan reta upp någon.människa någonstans. Ifrågasätt någons åsikt – och du blir utpekad som åsiktspolis. Ifrågasätt någons kompetens – och du blir anklagad för förtal. Påpeka en orättvisa, säg något kritiskt om någonting över huvud taget – och någon kommer att påstå att du kränker honom eller henne. De ömhudade skapar ett debattklimat och en atmosfär av konflikträdsla som leder till passivitet inför orättvisor och förtryck.

Hetsare och ömhudingar. Båda är samma andas barn – det banala tyckandets ättelägg.

Okunniga och fega människor gömmer sig – antingen bakom den militanta intoleransen eller också bakom postmodernismens moraliska solipsism. I det förra fallet hävdar man en godtycklig sanning som rättfärdiggör förtryck av andra. I det senare fallet manar man ständigt alla till lugn, ty någon sanning finns inte utan alla måste mötas i ett lugnt och sansat samtal. Framför allt får ingen kritisera något över huvud taget, ty då kan ju någon bli ledsen och känna sig kränkt. Varje kritisk tanke eller utsaga betraktas med samma misstänksamhet, någon skillnad mellan hets och rättmätig vrede kan den moraliska solipsisten inte se...

De ömhudades vet inte vad de tycker, de vet inte varför de gör det de gör och de vet inte vad som är sanning och vad som är lögn. Därför hukar de när hetsarna kommer, och blir upprörda när någon påpekar att deras rädsla för konflikt innebär passivt stöd åt orättvisor.

Jag gör inte anspråk på varken stort mod eller en myckenhet av kunskap. Jag säger bara att jag försöker bekämpa orättvisor och förtryck genom att kalla lögn för lögn och dumhet för dumhet. En homofob kallar jag för homofob, en infantil rasist för en infantil rasist och en kapitalistisk utsugare kallar jag kapitalistisk utsugare. Jag vet att hetsare avskyr att pekas ut för vad de är, och jag vet att ömhudingarna räds sanningen. Men vad annat kan jag göra än frimodigt yppa Sanningen?

Jesus beskrev vid något tillfälle sina meningsmotståndare som ”vitkalkade gravar.” Jag antar att formuleringen närmast kan jämföras med uttrycket ”hjärndöda hycklare” eller något på den styrkenivån. Uppenbarligen finns det inte något självständigt moraliskt krav på att ständigt vara nyanserad och mjuk i tonen mot de som gjort sig förtjänta av kritik...

4 comments:

Axel said...

Ja, precis som vi pratade om i skolan.

Tack för kommentaren förresten. Tja, vad säger man? 4 år...

rikard said...

Tja mikael alltså i sak tycker jag i och för sig att du har rätt
Samtidigt är det viktigt att tänka på faktorer såsom exempelvis grupptryck och liknande som kan göra det väldigt svårt att säga ifrån om man vill bli accepterad av gruppen.

T.ex. undvek ajg att prata politik i min ekonomigrupp eftersom de flesta där inte var sossar. Sen så blev jag nästan ovän när jag snackade politiken med en urblå moderat i skolan. Sen dess har jag aldrig tagit upp samtalsämnet politik igen med honom.

Överhuvudtaget är ämnet politik något som kan skapa heta känslor och något som jag försöker vara försiktig med att diskutera i skolan i alla fall. Visst diskuterar jag kanske politik med liberalerna på chalmers men dem känner jag såpass bra att vi inte blir ovänner för det..

Mikael Åhman said...

Jo, jag menar ju förståss inte att det är något eftersträvansvärt att bränna ut sig, eller att det i och för sig är föredömligt att medvetet göra sig ovän med allt & alla...

Men ibland känner jag... nå, varje människa har ett ansvar för att själv bedömma när det är rimligt att ta en konflikt. eller rättare sagt: Att säga sin mening och löpa risken att den man talar med startar en konflikt...

Rent konkret har jag ju inget råd att ge dig för hur du skall agera i skolan. Vill du inte så måste du inte. Väljer du att göra det så hoppas jag att du känner att du alltid är välkommen att få stöd/stöttning i Borås (S)-studenter.

Att vara socialdemokrat är något mer än att "tycka rätt" eller "leva rätt"... Det är att ingå i en gemenskap där alla är välkommna på egna vilkor och får bidra med det de själva vill, kan och orkar.

Detr viktiga är inte hur mycket eller på vilket sätt man brinner. Det viktiga är att man brinner!

rikard said...

kloka ord Mikael
Personligen tror jag på principen att diskutera politk när det passar eller kanske med dem man känner och känner sig accepterad av oavsett vad man har för åsikter i en viss fråga.

Möjligtvis kan man diskutera politk innan val då blir det mer okay och känns mer rätt att ta konflikter man kan ju också köra

med principen med att inte säga något om ingen annan pratar politk men opponera sig om någon t.ex. vid fika bordet säger fan va lata arbetslösa är eller liknnade.

Känner absolut att jag har allt stöd från s-studenter och vår rörelse om jag skulle vilja föra sådana här diskussioner i skolan det hänger mest på mig som person...