Till vem skulle jag gå?

Att leva som kristen är att vandra på livets stig med Jesus. Det hade antagligen varit lättare att vandra på den stigen om jag hade haft en stark tro. Men det har jag inte.

Jag önskar att jag kunde vara lika trofast mot Jesus som Petrus var. Petrus, fiskaren, den råbarkade sillstryparen som vandrade med Jesus i tre år. Petrus, som hade gått på vatten tillsammans med Jesus, och som med egna ögon sett hur Jesus botade de sjuka och mättade de hungriga. Petrus, som den natt då Jesus blev förådd förnekade att han ens kände Jesus – inte en gång utan tre gånger. Hur många gånger dagligen förnekar jag att jag känner Jesus, genom mitt sätt att leva? 6 gånger om dagen? 13? Jag önskar att även jag kunde höra tuppen gala redan efter tredje gången…

Jag önskar att jag hade lika stark tro som Tomas hade. Tomas Tvivlaren, som inte kunde tro på Jesu upptåndelse om han inte fick sticka fingrarna i spikhålen i Jesu kropp. Tomas, som hade varit med när Jesus uppväckte döda, Tomas som själv hade drivit ut demoner. Det räcker med ett endaste uns av tro för att beordra demoner och tvinga dem att lyda. Ett uns – det är vikten på 4200 senapskorn, det är trefalt och sjufalt, hundra gånger om och dubbelt upp mot vad som krävs för att få ett träd att rycka upp sina rötter. Jag har inte ens tro nog att få ett träd att lyda mig…

Jag tänker ofta på Judas. Judas Iskariot, dolkmannen, frihetskämpen som ville återupprätta Gudsfolket, kasta ut romarna och befria det judiska folket. Judas som ville världens alla fattiga och förtryckta väl. Judas som älskade världen så äkta och osjälviskt att han blev besviken på Jesus, när Jesus inte gjorde tillräckligt mycket tillräckligt fort. Man kan göra mycket gott för de fattiga och förtryckta med 30 silvermynt… Men den stigen leder ut till en galge på åkern…

Målet med att vandra på livets stig att försöka bli så Jesuslik som möjligt. Det vore antagligen lättare att orka fortsätta den vandringen om jag kunde skönja målet vid horisonten. Men det kan jag inte. Jag kommer aldrig att kunna bli det minsta Jesuslik. Målet är utom räckhåll, hur mycket jag än anstränger mig. Men vilket annat val har jag, än att fortsätta vandra? Till vem skulle jag gå?

Jag önskar att jag vore lika trofast som Petrus Förnekaren och hade lika stark tro som Tomas Tvivlaren. Jag önskar att jag i vart fall inte vore en större förrädare än Judas Iskariot. Men önskningar är för barn som tror att de ska bli uppfyllda. Jag är vuxen, och jag vet bättre än att önska sådant som aldrig blir verklighet. Det enda jag kan göra är att be att Hans nåd skall vara så stor att den trots det räcker även åt mig, när Han kommer åter…