Enhetsfronten och kampen mot fascism

I Borås fullmäktige har den borgerliga majoriteten beslutat inrätta en arbetsgrupp om integration – till denna arbetsgrupp inbjöds även den socialistiska oppositionen (S+V) samt det fascistiska SD. S+V lät meddela att något samarbete med SD kring integration var inte aktuellt – skulle fascisterna ingå skulle socialisterna vägra medverka. Därmed utbröt viss oro bland de borgerliga demokraterna – vem skulle man bjuda in: socialisterna eller fascisterna?

Begreppet "enhetsfront" är ett begrepp från 20-talets marxistiska diskussion om förhållandet mellan olika arbetare-; och socialistiska rörelser. Enhetsfrontstaktikens syfte var att – genom eftergifter och kompromisser mellan revolutionära och reformistiska socialister av olika scharteringar – samla så stora delar av arbetarklassen som möjligt till enhet i handling kring konkreta minimikrav och minimiparoller, i kamp mot kapitalismen.

"Enhetsfront" är alltså en beskrivande term med bestämt politiskt innehåll. Rent begreppsmässigt är varje samarbete mellan S och V en enhetsfront. Om man i likhet med mig definierar Mp som reformistiska syndikalister skulle ett samarbete S-V-Mp per definition vara en enhetsfront. Vad denna enhetsfront borde kallas är en annan sak, men i brist på bättre alternativ har jag lanserat namnet Enhetsfront för Rättvisa.

Nå; enhetsfrontens taktik och strategi blev central i kampen mot fascismen. I Tyskland misslyckades försöken att skapa en enhetsfront, dels till följd av den stalinistiska teorin om socialdemokrater som ’socialfascister’ och dels till följd av socialdemokratins oförmåga/ovilja att röra vid kommunister med tång. Resultatet av den ömsesidiga misstron känner vi…

Under Spanska Inbördeskriget formerade de republikanska krafterna en enhetsfront – bestående av socialdemokrater, kommunister och anarkister – för att kunna motstå Francofascisterna. Dock inbjöds även vissa borgerliga demokrater, närmare bestämt de spanska liberalerna. (De konservativa och katolska rörelserna allierade sig med Franco.) Genom att blanda in borgerliga demokrater i fronten blev fronten tvungen att tona ner de antikapitalistiska kraven för att kunna bibehålla frontens enighet. Härigenom förvandlades fronten till en allmändemokratisk front – en folkfront. Även folkfront är alltså ett rent beskrivande begrepp med bestämt politiskt innehåll.

Att formera denna folkfront skulle visa sig vara ett misstag. För det första pacifiserades massorna i och med att de antikapitalistiska parollerna tonades ner till förmån för ett allmänliberalt hyllande av den ’rena demokratin’. Framför allt skulle det dock visa sig att liberalerna inte var att lita på. När striden stod som bittrast mellan republikanerna och fascisterna – då svek liberalerna Republiken och gick över till fascisterna.

Alltsedan dess har de bittra erfarenheterna från Spanska Inbördeskriget visat sig vara allmängiltiga: När frågan blir allvarlig och inte bara hypotetisk - då väljer många borgerliga demokrater fascism hellre än socialism. Detta innebär naturligtvis inte att alla liberaler i hemlighet är fascister. Historiska erfarenheter visar endast just detta: Om och när liberaler tvingas välja mellan socialism och fascism – då kommer många av dem att välja fascism. Alltför många för att de långsiktigt skall kunna gå att lita på i det antifascistiska arbetet.

Ett exempel på detta är situationen i Borås fullmäktige. "Boråsoppositionen" – en enhetsfront bestående av S och V i Borås kommun – vägrar samarbeta med SD om integrationsfrågor. Detta har försatt de borgerliga demokraterna i Borås i politiska bryderier – vem skall man välja att samarbeta med om integrationsfrågor? Socialisterna eller fascisterna? En som ger klart svar på frågan är boråsliberalen Joakim Malmberg, sekreterare i LUF-Borås. Han skriver om saken i Borås Tidning och försvarar ett samarbete med SD. Bland anat skriver han att "Det sd kan bidra med i gruppen är något som kallas för demokrati". Socialisternas vägran att samarbeta med fascister dömer han däremot ut som "odemokratiskt". Han vidhåller sin ståndpunkt i en debatt på V-politikern Lennart Andreassons blogg.

Hur det hela slutar i sakfrågan – vem som till sist blir inbjuden av den borgerliga majoriteten till att arbeta med integrationsfrågor – det får anses vara en öppen fråga. Enligt vissa uppgifter har den borgerliga majoriteten svängt i frågan och väljer att bjuda in socialisterna men inte fascisterna. Det är i så fall glädjande. Ingen har heller påstått att alla liberaler alltid väljer fascism hellre än socialism.

Men exemplet LUF-Borås bekräftar de historiska erfarenheterna från bland annat Spanska Inbördeskriget – i kampen mot fascism måste socialister vara försiktiga i sitt samröre med organiserade liberaler. De går nämligen inte alltid att lita på. Erfarenheterna från Tyskland är för övrigt ännu tydligare, och minst lika aktuella. Vill man effektivt kunna bekämpa de borgerliga partiernas härjningar – då krävs en enhetsfront.

För ett alliansfritt Sverige!
S-V-Mp – Enhetsfront för rättvisa i valet 2010!