Feministiska reformer i Mark

Häromdagen – tisdagen 28/5 – beslöt kommunstyrelsen i Mark att erbjuda gymnasieeleverna utbildning i feministiskt självförsvar. Utbildningen kommer, om förslaget antas av fullmäktige (vilket allt talat för att det gör) inom kort att ingå i den valbara kursen Livskunskap.

De rådande patriarkala samhällsnormerna leder till att kvinnor får sitt självförtroende underminerat från födseln och framåt. Män lär sig att det är möjligt och nästan lite häftigt att utsätta kvinnor för olika sexuella övergrepp. Även de kvinor som inte själva utsätts för övergrepp tvingas därför leva i en värld där risken för övergrepp är en realitet. Härigenom begränsas alla kvinnors valfrihet och livsutrymme. För att bryta denna patriarkala maktordning behöver samhället ta ett aktivt ansvar och skapa förutsättningar för kvinnor att själva försvara sina rättigheter och sin värdighet.

Lisa Dahlberg – en lila reformist

Feministiskt självförsvar handlar om att bryta könsmaktsordningen genom att lära tjejer att deras kroppar och integritet är värda att försvara. Det handlar om att ge tjejer förutsättningar och trygget att med styrka och auktoritet säga Nej på ett sätt som respekteras, och att som en yttersta åtgärd själva se till att det nejet respekteras. Detta är självklara rättigheter som tjejer idag berövas av det patriarkala samhället.

Socialdemokratena och Vänsterpartiet i Mark har gemensamt krävt att feministiskt självförsvar skall ingå i gymnasieutbildningen, och nu har denna reform alltså blivit verklighet. Utbildningsnämnden i Mark – under ledning av socialdemokraten Lisa Dahlberg – kommer att se till att feministiskt självförsvar snarast möjligt ingår i den valbara kursen Livskunskap. Härigenom kommer det patriarkala förtrycket att försvagas, och Mark blir en kommun där inte bara män, utan även kvinnor räknas...

Marks kommun – en feministisk bastion!

Därför stödjer vi Venezuelas beslut om RCTV

Nedanstående artikel är ett initiativ för att samla arbetarrörelsen och vänstern kring solidaritet med samhällsomvandlingen i Venezuela. Undertecknarna till debattartikeln kommer från olika delar av vänstern, men vi förenas i att vi inspireras av utvecklingen i Venezuela, som tar allt fler steg mot en demokratisering av samhället. Venezuela blir dag för dag mer och mer ett samhälle där människor tas tillvara, där deras behov tillfredställs - kort sagt, ett socialistiskt samhälle.

I helgen demonstrerade högern i Venezuela mot beslutet att inte låta tv-kanalen RCTV fortsätta sända via marknätet.Detta har uppmärksammats mycket i media, och vi vill därför utreda några felaktigheter i rapporteringen, och samtidigt uttrycka vårt stöd för den venezolanska regeringens beslut. Det är uppenbart att kampanjen mot Venezuela i media har intensifierats i takt med att folket börjat ta sig makt underifrån, och drivit på regeringen att föra en verklig vänsterpolitik.Åtgärden har beskrivits som en nedstängning. Detta är helt felaktigt, RCTV får fortsätta sända via kabel eller satellit, men lyfts ut ur marknätet då man aktivt deltog i statskuppen mot regeringen i april 2002, och dessutom upprepade gånger brutit mot lagarna som reglerar visande av reklam, nakenhet osv. I Sverige liksom i Venezuela finns en begränsad mängd marksända tv-kanaler, och därmed en uppsättning regler för att få sända via marknätet. Det är dessa regler som gjort att TV4 tidigare inte kunnat sända reklam obegränsat.

RCTV:s deltagande i kuppen uttryckte sig på en rad sätt. Stationens ägare Marcel Granier besökte t.ex. personligen presidentpalatset för att uttrycka sitt stöd till den tillfällige presidenten Pedro Carmona, som upplöste alla Venezuelas demokratiska institutioner. Man kunde också på RCTV se hur oppositionsledaren Carlos Ortega i den demonstration som inledde kuppen skrek att man skulle bege sig till presidentpalatset för att “kasta ut denna förrädare mot det venezolanska folket”. Samtidigt kunde man se en textremsa över bilderna av människor på väg till en konfrontation med de tiotusentals Chávezanhängare som då befann sig vid presidentpalatset: “Inte ett steg tillbaka” var budskapet. Utöver dessa tydliga övertramp bjöd RCTV in kuppmakare till studion, och när miljoner venezolaner gick ut på gatorna för att kräva att Chávez skulle komma tillbaka till presidentposten, vägrade de privata tv-kanalerna visa detta. Istället sände RCTV tecknad film. Man kan fråga sig hur länge TV4 skulle få fortsätta sända om de aktivt deltog i en statskupp mot den sittande regeringen.

Vi anser att det avgörande problemet i Venezuela är att ett litet fåtal mångmiljonärer kontrollerar den överväldigande delen av massmedia. Av dagstidningarna är 100 % privata, liksom 97% av tv-kanalerna och 99% av radiokanalerna. Sedan den bolivarianska revolutionen inleddes 1998 har dock de alternativa och lokala medierna blomstrat, till att nu omfatta hundratals radiostationer och webbsidor i hela landet. Fortfarande domineras medialandskapet i Venezuela kraftigt av en stark kritik mot regeringen, medan den stora majoritet av befolkningen som stödjer Hugo Chávez har svårare att göra sig hörd. Vi vill uttrycka vårt stöd för den venezolanska regeringens kamp för att bredda mediespektrat genom att stödja alternativa och lokala medier, och dess beslut att inte förnya marksändningstillståndet för RCTV när detta löper ut den 27:e maj.

Undertecknare:
Erik Andersson, Hands off Venezuela
Kalle Holmqvist, journalist och vårdare
America Vera-Zavala, författare
Kristin Linderoth, ledamot i SSU:s förbundsstyrelse
Seluah Alsaati, distriktsordförande Ung Vänster Storstockholm
Bosse Strömbäck, Vänsterpartiets partistyrelse
Peter Stolpe, ordförande SSU-Facken Stockholm
Jorge Capelán, antirasistiska tidskriften MANA
Emma Nilsson, SSU Västerbottens distriktsstyrelse
Albin Skog, vice ordförande Vänsterpartiet Västra Södermalm
Åsa Björnerbäck, ordförande SSU-Umeå
Krister Andersson, ordförande Vänsterpartiet Falun
Philip Gredfors, distriktsstyrelseledamot SSU Skåne
Mikael Åhman, styrelseledamot Marks SSU-kommun
John Lyshag, Hands off Venezuela
Martin Lööf, Hands off Venezuela
Fredrik Andersson, vice Ordförande Ung Vänster Tranås

Fängelse för Shumail och Shahzina

Igår måndag dömdes Shumail Raj och Shahzina Tariq till 3 års fängelse vardera. De dömdes dock - formellt sett - inte för sitt äktenskap utan för att de uppgett att Shumail var man, vilket domstolen förnekar att Shumail är då den inte erkänner könsbytet.

Trots att domstolen hävdar att såväl Shumail som Shahzina är kvinnor säkerhetskontrollerades dock Shumail av domstolens säkerhetsvakter, något som endast utförs på män.

Shumail - som även betecknas "he" i pakistansk press - kommer att överklaga domen till Lahores högsta domstol.

Fortsätt maila till Pakistans ambassad och skriv:

Let love and mercy prosper – Free Shumail and Shazina!

Bra, Göran Hägglund

Det är sällan jag har anledning att säga något positivt om KD:s partiledare Göran Hägglund. När jag nu faktiskt har det tänker jag dock ta den chansen. Det är bra gjort av Göran Hägglund att – i egenskap av socialminister - förbereda ett lagförslag om utländska kvinnors möjlighet att göra abort i Sverige.

Förslaget läggs fram under vilda protester från somliga av hans partikamrater, skall tilläggas. En av de som är upprörda är Per-Olof Hermansson; KD:s partiledare i Mark och alltså en av mina kommunpolitiska trätobröder. Eftersom jag föreställer mig att Per-Olof är en typisk representant för KD:s mer städade abortmotståndare (allting är ju relativt) finns det faktiskt ett visst allmänintresse i att syna hur KD-Mark motiverar sin ”abortkritik”.

Städade som de är – det går faktiskt att ha Marks kristdemokrater i möblerade rum – så erkänner de numera att kvinnor rent principiellt har rätt till sin egen kropp. Vad som däremot ifrågasätts är innebörden av denna rätt. Närmare bestämt hävdas det att ”om kvinnan har rätt till sin egen kropp så följer därav inte att hon har rätt att amputera eller ta bort delar därav.” Till stöd för denna något säregna tes anförs att ingen svensk man har rätt att gå in på ett sjukhus och låta avlägsna ”en del av sin kropp: sin arm, eller sin penis”.

Nu beror dock sjukvårdens ovilja att genomföra amputationer inte på inskränkningar i rätten till den egna kroppen. Det beror på att önskemål om amputation vittnar om psykisk obalans – en person som ber att få armen amputerad erbjus givetvis psykiatrisk hjälp. Skulle ”amputationsönskemålet” gälla det manliga könsorganet kommer personen att erbjudas terapisamtal för att utröna sin könstillhörighet. Skulle det visa sig att personen är en kvinna född i en mans kropp... då operarer läkarna bort det manliga könsorganet, helt i enlighet med personens önskemål. Könsbyten är ovanligt, men inte unika. (Trogna läsare av denna blogg känner måhända till Shumail och Shahzina...)

Nå; insikten om att människor ibland frågar efter en sak när de behöver något annat kan rimligen inte göras till huvudregel inom sjukvården. Vill man motivera inskränkningar i aborträtten måste man således hävda att ett önskemål om abort per definition är ett bevis för psykisk obalans. En ståndpunkt som rimligen borde diskvalificera debattören från seriösa samtal...

Vilket för oss över till abortkritikens premiss numero uno – själva grundfundamentet i abortmotståndet: Föreställningen att ett foster är en självständig individ. Det är till syvende och sist nämligen det allting handlar om för abortmotståndarna. Så ock för KD-Mark.

För att komma från kristna människor är det dock ett mycket märkligt påstående, att ett foster är en människa. Enligt den judiskt-kristna traditionen anses nämligen en människa vara skapad när fostret första gången sparkar i mammans mage. Sparkandet har ansets vara tecknet på att Gud andas in livsande i fostret och därigenom skapar en levande varelse. Detta brukar som bekant inträffa långt in i graviditeten. Vill man göra gällande att en individ uppkommer i själva konceptionsögonblicket måste man låta (kontroversiella och omtvistade) läkarvetenskapliga utsagor väga tyngre än den judiskt-kristna etiska traditionen. Att den läkarvetenskapliga utsagan om livets uppkomst vid konceptionsögonblicket är omstridd – faktiskt allmänt betraktad som nonsens – kan vi lämna därhän. Jag resonerar om principen – vad bör väga tyngst för den enskilde kristne: läkarvetenskapliga utsagor eller judiskt-kristen etisk tradition?

För all del; som schartauan anser jag att”Traditionen” inte äger någon som helst självständig etisk, moralisk eller teologisk auktoritet (Sola Scriptura – Skriften allena!) men de kristdemokratiska abortmotståndarna påstår ju regelmässigt att deras motstånd grundar sig på den judiskt-kristna etiska traditionen. Det hela är kort sagt mycket märkligt...

Som schartauan – alltså inte trots min kristna tro utan just på grund av min kristna tro – menar jag att abort bör vara tillåtet. Alla barn har rätt att vara önskade och efterlängtade. Jag tror att Gud i sin vishet ordnade världen så, att kvinnan har ett foster i kroppen en period innan en människa skapas, bland annat för att säkerställa detta. Att ett relativt rikt och välmående land som Sverige erbjuder exempelvis Polens kvinnor möjligheten att komma till Sverige för att utföra en abort – det blir i ljuset av detta närmast att betrakta som god kristen solidaritet...

Göran Hägglund lär dock en tuff kamp att vänta på KD:s riksting i sommar. Varken judiskt-kristen etisk tradition eller allmän rim och reson brukar hjälpa när man har med abortmotståndare att göra. Trösterikt nog är jag ganska säker på att Hägglund ror hem segern - i potten ligger nämligen den borgerliga alliansens fortsatta existen. Jag tvivlar nämligen på att Folkpartiets liberaler tänker finna sig i att de kristdemokratiska abortmotståndarna sätter agendan. För att nu inte tala om Folkpartiets radikalfeministiska riksdagsledamöter, som exempelvis Birgitta Ohlsson...

Det skulle se ut det, om Alliansen skulle spricka på abortfrågan...

Visst pakistanskt stöd för Shumail och Shahzina

I Pakistan rasar debatten om Shumail och Shahzina. I den pakistanska dagstidningen Daily Times uttalar sig på söndagen flera tunga namn till deras försvar:

Zahid Hussain Bokhari, pensionerad domare, menar att det saknas kagligt stöd för att förhindra två kvinnor att leva tillsammans - och definierar man Shumail som man finns det ännu mindre lagligt stöd att ingripa mot deras relation. Deras äktenskap kan enligt Bokhari inte erkännas lagligt, men eftersom någon homosexuell penetration inte ägt rum kan lagparagrafen om förbud mot homosexualitet inte göras gällande.

SM Masood, f.d. justitieminister (oklart om han varit f.d. minister i den nationella regeringen eller i någon delstatsregering) menar att den enda relevanta regel som kan göras gällande i sammanhanget är den regel som ger kvinnan - Shahzina - rätten att skilja sig om mannen inte fullgör sina äktenskapliga sexuella förpliktelser. En rätt Shazina är helt ointresserad av att göra bruk av, då hon inget hellre vill än att få leva med Shumail.

Maulana Hanif Jalandhri och Allama Syed Abbas Sherazi , med olika positioner som "Wafaqul Madaris" (fråga mig inte vad det betyder - jag får dock av sammanhanget intrycket att de är någon slags religiösa ledare) menar att visserligen är homosexuella relationer förbjudna enkigt islam, men något straff fastställs inte. Maulana Hanif Jalandhri anser att en lämplig åtgärd vore att säga åt dem att be sina aftonböner ordentligt, Allama Syed Abbas Sherazi förefaller vara inne på samma spår när han talar om deras "ulema" i deras fredagsbön. Vad "ulema" innbär har jag ingen aning om, men såvitt jag kan bedöma den paikstanska pressen verkar dessa två religiös ledarne förespråkar ett humant och överseende förhållningssätt även om de vägrar säga att Shumails och Shazinas relation är "godkänd" enligt muslimsk lag.

Javed Ahmad Ghamdi, ledamot av Muslimska Ideologiska Centret, menar att Shumails och Shahzinas relation är homosexuell, men att det är upp till domstolen att avgöra huruvida de skall straffas för detta eller ej. Det är upp till Imamerna att upplysa det pakistanska folket om sina förpliktelser enligt islam.

Om detta betyder något när domstolen idag måndag återupptar förhandlingarna om Shumail och Shazina har jag ingen aning. Men ju mer stöd de får - ju större är chansen att det slutar lyckligt. Tillsammans kan vi rädda dem! Fortsätt maila till Pakistans ambassad och skriv:

Let love and mercy prosper – Free Shumail and Shazina!

Dödshjälp och självmord

Isstatyer är som vackrast i vårsolens sken.

När man talar om dödshjälp – vad man egentligen talar om är självmord. Då är det viktigt att inse och erkänna att det faktiskt finns människor vars liv enbart består av ensamhet, lidande och plåga. Människor, vars liv verkligen helt saknar mening. En del av de människorna väljer att avsluta det livet. De väljer att att till sist få lite ro, att äntligen få gå till vila.

En del människor, vars liv verkligen helt saknar mening, klarar inte ens av att avsluta det livet utan hjälp. Funktionshinder gör att de inte kan lämna sängen, ångest och depresioner gör dem alltför handlingsförlamade… Människor som inget hellre vill än slippa ensamhet, lidande och plåga men som inte klarar av att göra slut på det själva, inte utan hjälp av andra.

Det finns människor vars liv enbart består av ensamhet, lidande och plåga. Människor som lämnast ensamma, människor som utsätts för lidande och plåga. Människor, vars liv görs meningslösa av en hård och oförsonlig omvärld. Människor som blivit bestulna på alla andra val.

Vad är livet, om inte en enda lång vandring mot döden? Att vara människa innebär att födas i smärta, leva i ångest och ensamhet, för att till sist finna ro när man läggs till vila i marken.

Det är inte skäl nog för att sluta vara människa. När människor ber om en snara eller ett rakblad – då skall vi hålla dem i handen. Vår uppgift – som kristna, som politiker, som medmänniskor – vår uppgift är inte att hjälpa de ensamma och plågade att avsluta sina meningslösa liv. Vår uppgift är att fylla de liven med mening. När människor ber om dödshjälp – de skall vi ge dem livshjälp.

Förbjuden kärlek

Shumail Raj och Shahzina Tariq sitter för närvarande häktade (i olika fängelser.) Deras "brott" - att de älskar varandra. Måndag 28:e maj planerar domstolen i Lahore, Pakistan att återuppta förhandlingarna. Samtidigt växer solidariteten med det fängslade kärleksparet. Den pakistanska dagstidningen Daily Times har publicerat följande insändare jag skickade till tidningen, till stöd för Shumail och Shazina .


Love rules

Sir: I write to express my solidarity with Shumail Raj and Shahzina Tariq, whom I have read about in your newspaper. I feel that it is wrong to persecute and jail two persons whose only crime is that of loving each other. True love, such as the love between Shumail Raj and Shahzina Tariq, should be held in the highest regard — not be the target of lawsuits.
Let love and mercy prosper — Free Shumail and Shahzina!

MIKAEL AAHMAN
Sweden



Jag vill ta tillfället i akta att tacka Jonas Morian, Johan Hellström, Tor Billgren, Karin Långström-Vinge och alla andra syskon&kamrater Sverige och världen över, som jag inte vet vilka de är men som alla hjälper till att sprida berättelsen om Shumail och Shahzina. Snälla, fortsätt! Tillsammans kan vi rädda dem! Fortsätt maila till Pakistans ambassad och skriv:

Let love and mercy prosper – Free Shumail and Shazina!

Shumail och Shahzina

Shumail Raj och Shazina Tariq lever i Paktistan, de älskar varandra och de har gift sig med varandra. Men Shazinaz föräldrar kräver att de skiljer sig, för familjen vill kunna sälja Shazina som betalning för en av hennes farbröders spelskulder.

När de två sökte skydd hos polisen från Shazinas föräldrar blev de istället arresterade. Shumail föddes nämligen som kvinna, och könsbytesoperationer strider mot pakistansk lagstiftning. Domstolen anser därför att Shumail är en kvinna, och eftersom även homosexuella relationer är olagliga i Pakistan står Shumail och Shahzina nu inför rätta och hotas av livstids fängelsestraff.

Shumail och Shahzina, två människor som älskar varandra. Två människor som inget annat önskar, än att få leva tillsammans, åldras tillsammans och en dag få läggas till vila i jorden tillsammans. Shumail och Shahzina, två människor som inte tillåts röra varandra, inte tillåts se varandra, inte tillåts tala med varandra, för deras kärlek är inte tillåten.

Det är fel! Det är fel att det får gå till så här. Det är fel att så många människor världen över tar sig rätten och makten att stå i vägen för andra människor kärlek, lycka och liv. Det är fel, och jag blir trött ända in i själen över att det är så världen ser ut och fungerar. Jag blir trött och tårögd över att det fåtal människor som faktiskt finner kärlek och lycka inte får behålla den, utan att allt som är fint och rent och vackert alltid skall krossas och slås i bitar.

Jag blir frusterad över att det finns så lite jag kan göra åt det. Det enda jag kan göra är att uppmana alla som läser det här inlägget att maila till Pakistans ambassad och säga: Let love and mercy prosper – Free Shumail and Shazina!

För övrigt...

... så utsätter Johan Ingerö pajaskonstnärerna i SD för en alldeles lysande verbal avrättning på sin egen blogg. Tokliberal är han, men väl skriver han...

Bra, Kommunal!

Svenska kommunalarbetareförbundet är en fackförening, och som sådan syftar den till att upphäva konkurensen arbetare emellan. Kommunals medlemmar har på sina kongresser konkretiserat och utvecklat detta sitt syfte i stadgarna genom att fastslå att kommunal skall ”verka för en samhällsutveckling på demokratisk socialistisk grundval, innebärande social rättvisa, generell välfärdspolitik, full sysselsättning, jämställdhet mellan kvinnor och män samt internationell facklig solidaritet.”

Föreningsfrihet – för den som till äventyrs inte visste det – innebär att människor har rätt att bilda vilka föreningar de vill, med vilka syften de vill och med vilka kriterier för medlemskap de vill. Samt, givetvis, rätten att utesluta medlemmar som agerar illojalt eller motverkar föreningens grundläggande syfte.

Rätten för föreningar att utesluta illoja medlemmar är i själva verket en förutsättning för föreningsfriheten. I annat fall skulle illasinnade krafter alltid kunna mullvada sig in i en förening med det enda syftet att lamslå och skada föreningens verksammhet.

Möjligheten att utesluta illojala medlemmar används nu av Svenska kommunalarbetareförbundet för att utesluta en i Varberg boende Sverigedemokrat. Utmärkt! Sverigedemokraterna är ett parti som motverkar den demokratiska socialismen, motsätter sig generell välfärd och internationell solidaritet och rent allmänt verkar för en på etnicitet grundad konkurens arbetare emellan. Den uteslutningshotade sverigedemokraten har för övrigt försökt övertala enskilda medlemmar att lämna fackföreningen. Detta torde alltså röra sig om ett rent skolexemplet på illojalt agerande. Att ha högt i tak är en sak, att acceptera medlemmar som i ord och handling motverkar själva syftet med föreningen är naturligtvis en annan.

Jag avslöjar knappast någon hemlighet om jag nämner att många fackligt aktiva är socialdemokrater, men såväl borgerliga demokrater som kommunister är givetvis välkomna att på lika vilkor delta i det demokratiska samtalet om fackföreningens mål och verksamhet. Det är de fackliga medlemmarna själva som – på sina medlemsmöten och kongresser – avgör hur föreningen ställer sig till olika förslag och avtalserbjudanden från arbetsgivaren, om facket skall engagera sig politiskt, samt avgör om facket i så fall skall stödja ett politiskt parti och vilket parti det i så fall rör sig om. Kommunister, och även en del konstruktivt sinnade borgerliga demokrater, använder sig ibland av denna möjlighet genom att skriva motioner till de fackliga kongresserna eller genom att kandidera i fackliga val. Att den socialdemokratiska linjen och de socialdemokratiska kandidaterna vanligen segrar är i sammanhanget ointressant.

När fackföreningsrörelsen var ung hade många arbetsgivare som strategi att infiltrera fackföreningarna med hjälp av baggbölingar – köpta förrädare som innerst inne var svartfötter men som försökte framställa sig som fackföreningsmän (det rörde sig nästan uteslutande om just män.) Dessa baggbölingar försökte sedan omvandla fackföreningarna till gula fackföreningar, alltså fackföreningar som inte alls är några verkliga fackföreningar utan föreningar som springer ärenden åt arbetsgivaren. Dessa baggbölingar fick den behandling de förtjänade... Att den i Varberg boende sverigedemokraten är en baggböling torde vara ställt bortom allt rimligt tvivel med tanke på att han aktivt tas i försvar av den legitimerade fackföreningshatare och centerpartisten Fredrik Federley... Samma kamp nu som då.

Att Kommunal röker ut de bruna lössen ur den röda fanan länder dem till heder!

Till vem skulle jag gå?

Att leva som kristen är att vandra på livets stig med Jesus. Det hade antagligen varit lättare att vandra på den stigen om jag hade haft en stark tro. Men det har jag inte.

Jag önskar att jag kunde vara lika trofast mot Jesus som Petrus var. Petrus, fiskaren, den råbarkade sillstryparen som vandrade med Jesus i tre år. Petrus, som hade gått på vatten tillsammans med Jesus, och som med egna ögon sett hur Jesus botade de sjuka och mättade de hungriga. Petrus, som den natt då Jesus blev förådd förnekade att han ens kände Jesus – inte en gång utan tre gånger. Hur många gånger dagligen förnekar jag att jag känner Jesus, genom mitt sätt att leva? 6 gånger om dagen? 13? Jag önskar att även jag kunde höra tuppen gala redan efter tredje gången…

Jag önskar att jag hade lika stark tro som Tomas hade. Tomas Tvivlaren, som inte kunde tro på Jesu upptåndelse om han inte fick sticka fingrarna i spikhålen i Jesu kropp. Tomas, som hade varit med när Jesus uppväckte döda, Tomas som själv hade drivit ut demoner. Det räcker med ett endaste uns av tro för att beordra demoner och tvinga dem att lyda. Ett uns – det är vikten på 4200 senapskorn, det är trefalt och sjufalt, hundra gånger om och dubbelt upp mot vad som krävs för att få ett träd att rycka upp sina rötter. Jag har inte ens tro nog att få ett träd att lyda mig…

Jag tänker ofta på Judas. Judas Iskariot, dolkmannen, frihetskämpen som ville återupprätta Gudsfolket, kasta ut romarna och befria det judiska folket. Judas som ville världens alla fattiga och förtryckta väl. Judas som älskade världen så äkta och osjälviskt att han blev besviken på Jesus, när Jesus inte gjorde tillräckligt mycket tillräckligt fort. Man kan göra mycket gott för de fattiga och förtryckta med 30 silvermynt… Men den stigen leder ut till en galge på åkern…

Målet med att vandra på livets stig att försöka bli så Jesuslik som möjligt. Det vore antagligen lättare att orka fortsätta den vandringen om jag kunde skönja målet vid horisonten. Men det kan jag inte. Jag kommer aldrig att kunna bli det minsta Jesuslik. Målet är utom räckhåll, hur mycket jag än anstränger mig. Men vilket annat val har jag, än att fortsätta vandra? Till vem skulle jag gå?

Jag önskar att jag vore lika trofast som Petrus Förnekaren och hade lika stark tro som Tomas Tvivlaren. Jag önskar att jag i vart fall inte vore en större förrädare än Judas Iskariot. Men önskningar är för barn som tror att de ska bli uppfyllda. Jag är vuxen, och jag vet bättre än att önska sådant som aldrig blir verklighet. Det enda jag kan göra är att be att Hans nåd skall vara så stor att den trots det räcker även åt mig, när Han kommer åter…

Rädda Susan Charkizadeh

Susan Charkizadeh hotas av utvisning till Iran.
Stoppa utvisningen. Av självklara skäl...

Manifestation för solidaritet med Susan:

Datum: måndag 21/5
Tid: kl 16-18
Plats: Stora torgeti Borås

Arrangörer: Iranska flyktingsrådet

Regeringen ljuger om pigavdraget

Den borgerliga regeringen kommer den 1/7 –07 att införa "skattelättnader för hushållstjänster". I den offentliga debatten har Alliansen huvudsakligen motiverat för detta sitt förslag på följande sätt:

A Skattereduktionen är en jämställdhetsreform eftersom samma regler borde gälla för att tvätta fönster (kvinnors arbete) som gäller för att montera fönster (mäns arbete.)

B Skattereduktionen är en välfärdsreform eftersom det gör det möjligt för lågavlönade ensamstående föräldrar att skaffa sig avlastning i hemmet. Inget talar för att enbart "de rika" kommer att köpa dessa tjänster – tvärtom innebär avdragsrätten att även "fattiga" kommer att ha råd att köpa pigtjänster.

C Skattereduktionen är en tillväxtreform eftersom pigavdraget skapar nya arbetstillfällen. Dessa nya arbetstillfällen utgör ingen kvinnofälla eftersom inget talar för att kvinnor i högre grad än män kommer att arbeta med att utföra de hushållsnära tjänsterna.

Man kan tycka vad man vill om den borgerliga regeringens argument. Exempelvis kan man tycka att det måhända är en viss skillnad mellan att städa och att utföra om/tillbyggnader. Detta eftersom de allra flesta (både män och kvinnor) själva klarar av att skura en toalett men de allra flesta (både män och kvinnor) av ren överlevnadsinstinkt bör avstå från att dra om elkablar i väggarna eller mura om skorstenen på taket. Man kan också tycka att det möjligen låter lite märkligt när regeringen å ena sidan hävdar att skattereduktionen är en jämställdhetsreform i och med att kvinnors och mäns arbete kommer att beskattas på samma sätt, när regeringen samtidigt hävdar att det inte finns något som säger att enbart kvinnor kommer att utföra de hushållsnära tjänsterna…

Men det finns ett större problem med skattereduktionen än den borgerliga regeringens märkliga och självmotsägande argumentering för sitt förslag. Det stora problemet är att regeringen medvetet ljuger om förslagets konsekvenser!

Jag har gjort mig besväret att läsa vad regeringen själv skriver om skattereduktionen i sin remiss till Lagrådet. Lagrådet är det närmaste vi har en konstitutionsdomstol i Sverige, och även om vi nu inte kan ställa statsråd inför riksrätt så får man faen om man ljuger eller svamlar för Lagrådet. I en lagrådsremiss är regeringen med andra ord så illa tvungen att vara både konkret och sanningsenlig med såväl vad ett förslag går ut på som vad det kan förväntas få för konsekvenser. Följande är direkta citat från den borgerliga regeringen:

"De finska utvärderingarna visar att när systemet infördes var det främst höginkomsttagare som köpte tjänsterna och tog del av subventionen men under senare år är det övervägande medelinkomsttagare som använder sig av systemet. Det är rimligt att anta ett liknande mönster i Sverige."

"Erfarenheter från andra länder visar att det är främst kvinnor som utför de skattereducerade hushållstjänsterna."

Regeringen säger alltså en sak till väljarna och en annan sak till Lagrådet. Regeringen ljuger således! Faktum är att regeringens ljugande tagit sig sådana propotioner att även Lagrådet känner sig tvungen att kommentera saken. Följande är ett direkt citat från Lagrådet i dess yttrande över remissen:

"Vissa av de uttalanden som gjorts i motiv och kommentar saknar stöd i lagtexten och andra strider direkt mot dess ordalydelse. "

Ytterligare kommentarer överflödiga…

S-V-Mp i Malmö bygger välfärden...

Enhetsfronten i Malmö bygger ut välfärden, läser jag på Ali Esbatis blogg. Gott så. Dessutom verkar kamraterna i Malmö bygga ut välfärden på ett sådant sätt att även arbetslösa inkluderas. Jag blir mer och mer övertygad om att ett gemensamt valmanifest från S-V-Mp är både bra och nödvändigt...

Sovjet och den liberala antisemitismen

Det var Storbritanniens och Sovjetunionens gemensamma krigsinsatser under Andra Världskriget som innebar att Europa kunde befrias från Nazitysk ockupation. Övriga länders insatser kan på sin höjd anses ha påskyndat Tredje Rikets fall, men hade ingen avgörande betydelse för krigsutgången.

Den militärhistoriska expertisen är fullständigt enig om att Andra Världskriget i praktiken avgjordes i och med Sovjetarméns seger över de Nazityska ockupanterna vid slaget om Stalingrad. Den segern var i sin tur till lika delar resultatet av Sovjetarméns egna krigsinsatser, som det faktum att Storbritannien, genom sina krigsansträngningar, tvingade Nazityskland att splittra upp sina angreppsstyrkor till två fronter.

Vanligen görs det gällande att en förutsättning för krigets utbrott och huvudsakliga förlopp var den så kallade Molotov-Ribentrov-pakten, ickeangreppspakten mellan Sovjetunionen och Hitlertyskland. Enligt Winston Churchill memoarer hade Molotov-Ribentrov-pakten helt kunnat förhindras om Storbritannien svarat klart ja på Sovjetunionens påstötningar om bildandet av en Brittisk/Sovjetisk antifascistisk allians. Om så skett hade, högst sannolikt, Storbritannien och Sovjetunionen med gemensamma krafter kunnat kväsa den tyska nazismen i sin linda.

Men Storbritannien ogillade de sovjetiska kommunisterna, och hade svårt att bestämma sig för om de skulle våga lita på dem. Till följd av Storbritanniens ambivalenta förhållningssätt tvingades Sovjetunionen – fortfarande enligt Churchills memoarer – att av ren självbevarelsedrift sluta ett icke-angrepps-avtal med Nazityskland. Enligt Churchill kunde Sovjetunionen nämligen inte tolka Storbritanniens avvisande hållning på annat sätt än att de (Storbritannien) hade för avsikt att gå i allians med Nazityskland. Att Nazityskland ville bilda ett antikommunistiskt bålverk med Storbritannien var allmänt känt.

Det är ett relativt vanligt påstående från liberalt håll att nazism och kommunism i grund och botten är lika illa. Ibland påstås det till och med att kommunism är värre än nazism, eftersom fler personer skulle ha dött till följd av kommunismens "brott" än till följd av nazismens brott. Som aktiv socialdemokrat har jag naturligtvis varken behov eller intresse av att försvara kommunism, än mindre av att försvara sovjetstalinism, men just i egenskap av socialdemokrat har jag ett mycket starkt intresse av att bekämpa antisemitism och judehat. Jag vill därför påpeka följande:

Historiska fakta och Churchills dagböcker visar att Storbritannien hade kunnat gå i allians med Nazityskland, om de så önskat. Den som säger att kommunism är "lika illa" som nazism – den personen säger, i förtäckt form, att Storbritannien ur moralisk/politisk synvinkel lika gärna hade kunnat välja att bistå Nazityskland i kampen mot Sovjet, i stället för att bistå Sovjet mot Nazityskland. Den som till och med säger att kommunism är "värre" än nazism säger faktiskt att Churchills borde ha gått i allians med Hitler för att kunna bekämpa Stalin. Det är liksom det som är själva innebörden och konsekvensen av att göra just den jämförande moraliska värderingen mellan kommunism och nazism…

Om Storbritannien hade gjort det valet, om Storbritannien och Nazityskland hade bildat ett "antikommunistiskt bålverk" och med gemensamma krafter ockuperat Europa och nedkämpat Sovjetarmén… hur många judar tror ni då hade kunnat överleva Auswich, Dachau, Ravensbrück? Som socialdemokrat har jag inget särskilt behov av att försvara kommunism, men att göra tanken gällande att kommunism på något sätt skulle vara jämförbart med nazism… det är en i grunden antisemitisk tankegång.

Om man säger att kommunism är värre än nazism, då säger man att det är så viktigt att bekämpa kommunism att det gärna får ske till priset av att världens alla judar gasas ihjäl och bränns upp. Man säger att Storbritannien borde ha tillåtit Hitler att utrota det judiska folket, eftersom kampen mot kommunismen egentligen var viktigare än att bry sig om några futtiga folkmord på judar, romer, homosexuella, Jehovas Vittnen...

De som försöker hävda att kommunism är "värre" eller i vart fall "lika illa" som nazism, det är nästan utseslutande liberaler. Sällan märks det liberala folkföraktet så tydligt, som i dess antisemitiska attacker mot Sovjetunionen, den stat som tillsammans med Storbritannien befriade Europa från nazisternas terrorvälde…

En kort rapport från Afrikakonferensen

”Utan pasion händer inget, utan medkänsla händer fel saker.”
Jan Eliasson

Jag hade det stora nöjet att igår lördag kunna närvara när SSU Västsverige ordnade en paneldiskusion på Viskadalens Folkhögskola med bland andra Jan Eliasson, Jan-O Carlsson och Tommy Nambaho om situationen i Afrika och vårt gemensamma ansvar. Jan Eliasson (FN-sändebud och f.d. utrikesminister) och Jan-O Carlsson (f.d. minister) behöver rimligen inte presenteras närmare. Tommy Nambaho är dock måhända en aning mindre känd i Sverige. Det beror möjligen på att han till vardags är parlamensledamot i Namibia för vårt syskonparti SWAPO. Det var intressant, och mycket upplyftande att 200-300 ungdomar i SSU lägger en hel helg på att diskutera internationell solidaritet i praktiken.

Tommy Nambaho drog ner stora applåder redan i sitt inledningsanförande: ”When I arrived yesterday one of the younger Swedish comrades spoke about the need to fight capitalism. I felt very happy, because you and I speak the same language. Därefter beskrev han situationen i Namibia, hur SWAPO arbetar med att bygga upp välfärden, och hur kampen för oberoende från kapitalism och imperialistisk ockupation förts och ännu förs i Namibia.

Alla i panelen var överens om att det var uppenbart att de stora inkomstskillnaderna – som dessutom ökar i vissa afrikanska länder – är ett gigantiskt problem. Om utvecklingen i Afrika de senaste 20 åren kunde Jan-O Carlsson sammanfattande säga: ”Det är det starkaste beviset för att Karl Marx Das Kapital är sann, och att socialismen är nödvändig.”.

Därefter beskrev Tommy Nambaho hur viktigt det är att bekämpa den korrumption som förhindrar demokrati och ekonomisk tillväxt. Tommy Nambaho konstaterade att korumptionen i Namibia ofta uppmärksammas i Europa i sammband med att någon minister eller annan politiker faktiskt blir avsatt, vilket rimligen borde ses som ett tecken på att SWAPO faktiskt gör något. Därefter ställde han frågan: Korumption har två parter. Den andra parten sitter ofta i en europeiskt bolagsstyrelse eller på ett amerikanskt bankkontor. Vad skall vi, de progresiva krafterna gemensamt, göra åt de som korumperar?

Både Jan Eliasson och Jan-O Carlsson betonade vikten av att vara konkret och radikal när man i Sverige talar om bistånd. Jan-O Carlsson resonerade – fritt citerat ur minnet – om hur man beskriver olika projekt: ”Infrastruktursatsningar? Hur djävla abstrakt låter inte det? Men om man betänker att Afrikas stora problem är bristen på rent vatten, och att orsaken till att kvinnor i Afrika inte kan lära sig läsa och skriva är att de måste vandra 2 mil dagligen för att hämta jusst rent vatten för dagsbehov... En vandring som sker över minfält där hon dessutom ständigt tvingas ducka för berusade soldaters kulor... Infrastruktursatsningar handlar om att bygga en väg så att hon kan hämta det där djävla vattnet utan att riskera livet!”

Tommy Nambaho avslutade entusiasmerande, och till paneldiskusionens största applåder, med att säga följande om och till SSU:

”You, as part of the progressive forces of the world, you are the vanguard, the hope and the future.”

Streck i sanden

Jag inbillar mig att människor i grund och botten är just människor. Att de skillnader människor emellan vi har så lätt att se egentligen är skillnader som visjälva skapar i våra egna huvuden. Med akademiskt språkbruk kallas det för performativa sociala konstruktiner. Vi skapar skillnader genom att tala om dem, och genom att tolka värden med hjälp av dem.

Ett något mindre akademiskt sätt att beskriva saken är att säga att vi människor är inskränkta, och att vi drar streck i sanden. De på ena sidan strecket är si, de på andra sidan strecket är så.

Som vit, heterosexuellt praktiserande man med akademisk utbildning... Det är naturligtvis omöjligt att egentligen förstå, i djupare mening faktiskt förstå, hur det känns att bli inputtad i en cirkel som är ritad med streck i sanden.

Men när jag läser vad min kamrat Roya skriver ... då går det faktiskt att ana hur det antagligen känns att bli definierad av andra. Att bli uppfattad som enbart en hudfärg.

Jag brukar säga att vi måste bli bättre på att lyssna. Just nu önskar jag att vi kanske borde bli lite mer färgblinda.

Royas inlägg finns här. Läs det...

Hetsare och ömhudingar

Förtal, förolämpning och hot är och bör vara förbjudet. Hets, definierat som en kollektiv form av förtal, förolämpning eller hot som riktas mot en förtryckt, utsatt eller på annat sätt utsatt grupp, är och bör vara förbjudet. Det bör, kort sagt, inte vara tillåtet att kränka andra människor.

I dagens Sverige har vi ett problem med hatpropaganda. Antisemiter & islamofober som spyr galla över judar och muslimer, homofober som hetsar mot homosexuella, sexister som sprider kvinnohat i form av porr...Hets leder till hat och våld, och är samtidigt en konsekvens av det hat som leder till våld.

Samtidigt har vi ett annat problem, nämligen det motsatta problemet. Vi har ett problem med människors rädsla för konflikter. Skräcken för att kalla saker vid dess rätta namn. Oviljan att stöta sig med någon, eller att över huvud taget säga någonting om nå’nting alls, om det eventuellt kan reta upp någon.människa någonstans. Ifrågasätt någons åsikt – och du blir utpekad som åsiktspolis. Ifrågasätt någons kompetens – och du blir anklagad för förtal. Påpeka en orättvisa, säg något kritiskt om någonting över huvud taget – och någon kommer att påstå att du kränker honom eller henne. De ömhudade skapar ett debattklimat och en atmosfär av konflikträdsla som leder till passivitet inför orättvisor och förtryck.

Hetsare och ömhudingar. Båda är samma andas barn – det banala tyckandets ättelägg.

Okunniga och fega människor gömmer sig – antingen bakom den militanta intoleransen eller också bakom postmodernismens moraliska solipsism. I det förra fallet hävdar man en godtycklig sanning som rättfärdiggör förtryck av andra. I det senare fallet manar man ständigt alla till lugn, ty någon sanning finns inte utan alla måste mötas i ett lugnt och sansat samtal. Framför allt får ingen kritisera något över huvud taget, ty då kan ju någon bli ledsen och känna sig kränkt. Varje kritisk tanke eller utsaga betraktas med samma misstänksamhet, någon skillnad mellan hets och rättmätig vrede kan den moraliska solipsisten inte se...

De ömhudades vet inte vad de tycker, de vet inte varför de gör det de gör och de vet inte vad som är sanning och vad som är lögn. Därför hukar de när hetsarna kommer, och blir upprörda när någon påpekar att deras rädsla för konflikt innebär passivt stöd åt orättvisor.

Jag gör inte anspråk på varken stort mod eller en myckenhet av kunskap. Jag säger bara att jag försöker bekämpa orättvisor och förtryck genom att kalla lögn för lögn och dumhet för dumhet. En homofob kallar jag för homofob, en infantil rasist för en infantil rasist och en kapitalistisk utsugare kallar jag kapitalistisk utsugare. Jag vet att hetsare avskyr att pekas ut för vad de är, och jag vet att ömhudingarna räds sanningen. Men vad annat kan jag göra än frimodigt yppa Sanningen?

Jesus beskrev vid något tillfälle sina meningsmotståndare som ”vitkalkade gravar.” Jag antar att formuleringen närmast kan jämföras med uttrycket ”hjärndöda hycklare” eller något på den styrkenivån. Uppenbarligen finns det inte något självständigt moraliskt krav på att ständigt vara nyanserad och mjuk i tonen mot de som gjort sig förtjänta av kritik...

Rakblad

En av de mest obegåvade frågor som finns är antagligen "varför går du inte bara därifrån." Äppelkäcka tillrop på temat ryck upp dig...

Lite empati, lite ärliga försök att försöka förstå, även om det är svårt, även om det är jobbigt, det skulle kanske inte skada. En bra start för den som vill försöka förstå är att läsa vad Korpdotter har att säga om rakblad.

Bruna fanor över Frankrike

Sarokzy – 53 %
Royale – 47 %

Högermannen Sarokzy besegrade socialisten Royal. Om det kan man tycka mycket, med tanke på den marknadsliberala, imperialistvänliga och folkfientliga politik Sarokzy företräder. Men det finns mer att oroa sig över, utöver vilken politik Sarokzy avser föra. Nämligen vilka hans väljare var…

Låt oss räkna lite: I första valomgången fick Royal 26 % I denna andra valomgång fick hon stöd av den revolutionära vänsterns 10% och (enligt franska opinionsunderslkningar) cirka 1/2 av Bayrous 19%. Det innebär att Sarokzy lyckades släpa sig upp till 53% genom att attrahera återstående 1/2 av Bayrous väljare (9%) och dessutom vinna aktivt stöd av i princip hela Le Pens väljarkår!

Siffrorna stämmer inte exakt med första valomgångens siffror eftersom valdeltagandet inte är detsamma – men innebörden är tydlig: Eftersom Royal fick stöd av hela den revolutionära vänstern och åtminstonde hälften av mittenkandidaten Bayrous väljare så kunde Sarokzy vinna endast genom att förespråka en politik som fick Le Pen-fascisterna att närmast mangrant sluta upp vid valurnorna. Det exeptionellt höga valdeltagandet i andra valomgången stärker denna tes.

En fransk president vald på rasistiskt och antifeministiskt mandat – en fransk president som har de uttalat fascistiska väljarna att tacka för sitt ämbetsinnehav. Det är läge att oroa sig, ty det vajar bruna fanor över Frankrike…

Enhetsfront för rättvisa - del 2

Om man, som jag, förespråkar att S-V-Mp bildar en enhetsfront inför valet 2010 inställer sig givetvis frågan vilket politiskt program och vilka politiska krav denna front bör enas kring. Den frågan tänker jag inte ta upp. Däremot tänker jag ta upp frågan om den demokratiska kontrollen över frontens politik.

Vilken politik ett enskilt politiskt parti företräder är, normalt sett, en fråga för partikongresser. Partiets lokalavdelningar utser kongressdelegater som fastställer ett handlingsprogram och ett valmanifest. Dessutom utser kongressen en partiledning som har i uppgift att i möjligaste mån verka för att denna politik förverkligas. Under normala omständigheter kan endast kongressen ändra kongressbeslut, och en partiledning som avviker från kongressbeslut eller misslyckas med att förverkliga den beslutade politiken kan bytas ut.

Så långt är den demokratiska kontrollen över ett parti uppenbar och oproblematisk I princip kan man säga att en kongress innebär att partimedlemmarna förhandlar med varandra om vilken politik de tillsammans skall arbeta för i det gemensamma partiet. Men vad händer med den demokratiska kontrollen över den förda politiken när politiska partier förhandlar med varandra om vilken gemensam politik de skall föra? För det är vad S-V-Mp måste göra om vi bildar en enhetsfront.

Odemokratisk allians…
Det finns faktiskt en risk för att den demokratiska kontrollen helt försvinner. Den borgerliga alliansen är ett tydligt exempel på detta. De enskilda partierna i alliansen – C, Fp, KD och M – må vara demokratiskt uppbyggda men själva alliansen är det inte. Alliansens gemensamma politik formuleras av de fyra partiledarna, alliansens politiska praktik avgörs i förhandlingar partiledarna emellan. På sin höjd har de respektive partistyrelserna ett ord med i laget. Partimedlemmarna har i praktiken inget som helst direkt inflytande över den förda politiken. De borgerliga partikongresserna har, genom skapandet av Alliansen, reducerats till att vara scener för politisk showverksamhet. De enskilda partiernas partiprogramm och valmanifest är underordnade själva alliansen politik som utformas långt över huvudet på de enskilda partimedlemmarna.

…eller demokratsik enhetsfront?
Det går naturligtvis att bevara demokratin i en front. S/V-fronten i Mark kan få illustrera hur det går till när demokratin fungerar: Före valet 2006 arbetade s-medlemmarna fram ett politiskt program som antogs på ett medlemsmöte. Detta program gick (S) till val på i kommunen, men (S) fick inte så starkt stöd av väljarna att partiet kunde ta över kommunstyret av egen kraft (20 av 51 mandat.) Ett medlemsmöte gav då styrelsen i uppdrag att försöka förhandla med (V) om ett gemensamt maktövertagande i kommunen. Arbetarekommunens styrelse tog kontakt med V:s styrelse och dessa kunde efter ett tag enas om ett gemensammt kommunalt handlingsprogram – "Läge för det goda livet" – och en fördelning partierna emellan av de kommunala nämndernas ordförandeposter. Därefter – när förhandlingsresultatet var klart – höll S ett nytt medlemsmöte där partimedlemmarna kunde godta eller förkasta förhandlingsresultatet (det godtogs, uppenbarligen.) Jag tar för givet att (V) arbetade på samma sätt.

Vad bör göras?
I en förhandling mellan politiska partier måste alla partier vara beredda att släppa det ena eller andra kravet. Det är det som det innebär att "förhandla." Men skillnaden mellan den borgerliga alliansens förhandlingsupplägg (där partiledningen i praktiken har möjlighet att häva kongressbeslut) och enhetsfrontens i Mark upplägg (där förhandlingsresultatet underställdes medlemmarna) är lika central som lätt att glömma bort. Det är det sista momentet – partimedlemmarnas faktiska möjlighet att själva ha direkt och verklig möjlighet att godta, förkasta eller kräva omförhandling av det politiska förhandlingsresultatet – som skiljer en demokratiskt kontrollerad front från en odemokratisk allians.

Den demokratiska kontroll som är lätt att förverkliga och hålla vid liv på kommunal nivå kan vara svår att iscensätta på nationell nivå. Ett kommunalt partimöte som spikade krav och förhandlingsstrategi följdes upp av ett ytterligare partimöte som valde om förhandlingsresultatet skulle godtas eller förkastas. Hur skall detta organiseras nationellt? Årliga kongresser med motsvarande uppgift? Ett nytt slags förtroenderåd med direktvalda representanter från arbetarkommunerna med denna uppgift? Hur skall det ständiga samtalet om politisk strategi kunna föras på nationell nivå samtidigt som partierna förhandlar med varandra om samma politiska strategi?

Över huvud taget: hur skall vi rent praktiskt se till att enhetsfrontens politik är medlemmarnas politik, och inte partiledningarnas politik? Att medlemmarna inte tappar den demokratiska kontrollen? Jag har inga svar på dessa frågor. Men jag vill öppna upp för en diskussion om detta, en diskussion som bör föras redan nu. Innan vi av iver och politiskt oförstånd råkar skapa en odemokratisk allians om vi egentligen försöker bygga en demokratisk enhetsfront.

För ett Alliansfritt Sverige!
S-V-Mp – Enhetsfront för rättvisa i valet 2010!

Snöblind

Om man hamnar i plötsligt snöoväder på en fjälltopp är det vanligt att man gräver ner sig i en skyddande snögrotta för att undkomma ovädret. I en snögrotta ligger man varm, trygg och skyddad. Men förr eller senare måste man förstås lämna snögrottan och gå ut på det snöbeklädda berget. Har man legat länge i snögrottan måste man blunda när man lämnar den, för annars finns det risk att man bli blind av alla reflekterande solstrålar man får i ögonen. Fenomenet kallas att bli snöblind.

Vi lever i en värld som... Jag förstår att människor väljer att blunda. Men alla ni som inte orkar titta – lyssna!

I Sudan föds, lever och dör många barn i flyktingläger. Ordet ”flyktingläger” är förstås en omskrivning. I engelskspråkiga tidningar händer det att ett mer sanningsenligt ord förekommer: Sudanese Amputation Camps.

Barn från de sudanesiska amputationslägren... De har ett ekonomiskt värde. De kan säljas för upp till 500 dollar/barn till östeuropeiska porrfilmsproducenter. Amputationsporr kallas genren. Filmerna visar (...)

Jag kan inte... jag tar något annat...

Jag var i Kenya en gång för många år sedan. I Nairobis slum. Där träffade jag en av alla de människor som svälter. Jag såg när han dog, jag höll honom i handen när han drog sitt sista andetag. Ännu en siffra i statistiken, ännu ett namnlöst offer för en en orättfärdig världsordning.

Nej, ingen siffra, inte namnlös. Det var en människa och han hette Kinko, och han var fyra år.

Alla ni som inte orkar titta – lyssna!

Lyssna på alla spädbarn som skriker av abstinensbesvär, för deras mödrar har gått på heroin hela graviditeten.

Lyssna på alla barn som blir våldtagna av sina pappor eller bröder. De är många fler än ni tror.

Lyssna på alla kvinnor som blir slagna tills de inte orkar mer. De bor i din stad, i ditt kvarter, i ditt hyreshus. Det är din granne, din klasskompis, din arbetskompis.

Lyssna när de hemlösa fryser så tänderna skallrar, lyssna när benpipor krossas av en svartsjuk pojkvän, lyssna när den övergivna knarkarens EKG-kurvan slutar pipa...

Lyssna på ljudet av den värld vi har skapat. Sverige är den snögrotta vi lever i. Det är dags att lämna den snögrottan nu. Hellre är jag snöblind än fortsätter blunda.

Ormen

Jag är ingen god människa. Har aldrig gjort anspråk på att vara det. Jag är självcentrerad, ofta spydig, inte sällan aggressiv. Jag är människa, och att vara människa är att vara självisk och full av synd, att ha en orm kring halsen, en orm som ständigt väser i ens öra att man inte behöver bry sig om andra människor.

Ormen runt halsen väser ofta att det är skillnad på folk, att det till exempel är skillnad mellan rika och fattiga och de fattiga har sig själva att skylla. Därför behöver vi inte bry oss om de som har det sämre ställt än oss själva, behöver inte handla rättvisemärkt, kan blunda för tiggarna. Ormen lindar sig hårt, hårt, runt människans hals och viskar förföriskt att alla människor är nog inte människor, judar och romer och bruna människor är något annat och därför ska de bort, långt bort, gärna in i ett läger med duchrum och förbränningskammare.

Ormen trycker sin mun mot varje människas huvud och droppar gift i örat och säger att det är skillnad på heterosexuella och homosexuella, och de homosexuella borde också in i lägren, eller kanske spetsas på pålar eller dränkas i svavel, men allra minst ska de i alla fall anklagas för att leva i synd, och därför förnekas rätten att gifta sig med den de älskar.

Att vara människa är att ständigt tvingas lyssna på ormens väsande. Alltför ofta förförs vi av dess hypnotiska röst. Men ibland kan jag höra Vinden. Vinden är mjuk och varm och viskar ömt att alla människor är lika på insidan, alla är lika mycket värda, för vi har alla samma Pappa.

Att höra Vinden är ingen belöning för att man är god, eller ens för att man försöker vara god. Hade så varit fallet hade jag, våldsman och brottsling, varit den siste som fått höra Vinden. Vinden blåser vart den själv vill. Jag kan bara vara tacksam för att jag, våldsman och brottsling, får höra den ibland, och stilla be för att också de giriga, rasisterna och homofoberna en dag skall få höra Vinden de också.



P.S
Läs gärna även Kalles och Tors bloggar