Federley och Alliansens demokratiska underskott

Centerpartiets riksdagsledamot, den fackföreningsfientlige Fredrik Federley, har med anledning av FRA-omröstningen ojat sig över förekomsten av partidiciplin inom Centern. Larv, enligt min mening – i Sverige röstar vi på partier och inte på personer. Riksdagen är således ingen lekstuga för kompromisslösa principryttare utan ett forum för förverkligande av demokratiskt fattade beslut. Närmare bestämt partibeslut. Förtroendevalda politiker förväntas kort sagt följa partilinjen.

Federleys personliga våndor – resultatet av att han upptäckt att världen inte graviterar kring hans personliga åsikter – är egentligen inte särskilt intressanta. Intressant är däremot att Centerns riksdagsgrupp i själva sakfrågan (att stödja FRA-förslaget) går emot ett beslut från partiets förtroenderåd. Partiledningen har nämligen förhandlat med övriga allianspartier – och resultatet av alliansförhandlingarna anses tydligen, enligt Centerns partiledning, vara överordnade småsaker som kongressbeslut eller beslut av förtroenderådet.

Kristdemokraterna ingår även de i Alliansen. I deras parti finns det gott om medlemar som är upprörda över att KD:s partiledning är i full fart att tillåta utländska kvinnor att genomföra abort i Sverige. Detta är nämligen ett tydligt avsteg från KD:s av kongressen fastslagna abortkritiska hållning. Även för KD:s partiledning förefaller alltså resultatet av alliansförhandlingarna vara överordnade struntsaker som demokratiskt fattade partibeslut.

Missförstå mig nu inte – jag betraktar KD:s abortmotståndare som en samling kvinnofientliga dinosaurier. FRA-förslaget kan jag för dåligt i dess detaljer för att vilja uttala mig om. Vad frågan gäller är vilket som är viktigast: Ett demokratiskt fattat kongressbeslut eller resultatet av alliansförhandlingarna mellan de fyra partiledarna?

Partier i en koalition måste per definition förhandla med varandra. Detta innebär att partierna måste kompromissa, och ibland helt släppa vissa politiska krav, för att bevara koalitionens enigheten. Detta är självklarheter, oavsett om koalitionen är en allians (borgerliga partier), en enhetsfront (socialistiska/arbetare-partier) eller en folkfront (partier från båda blocken.) Men i en demokratisk allians skall självklart förhandlingsresultatet underställas partimedlemmarna!

Så är upperbarligen icke fallet vad gäller Centern eller KD. Såvitt jag kan bedöma gäller detsamma för Fp – resultatet av allians- förhandlingarna är överordnat partibeslut. Moderaterna är stora nog att få som de vill i alla viktiga frågor, så huruvida alliansen fungerar demokratiskt eller ej spelar mindre roll för deras del. Troligen anser sig dock även Moderaternas partiledning ha rätten att köra över sin partistämma om alliansens enighet hotas på allvar.

Alla politiska beslut fattas alltså numera av partiledningarna i de fyra borgerliga partierna. Det är de slutna rummens princip som gäller. Partiernas kongresserna har smygvägen reducerats till arenor för politisk show utan varje tillstymmelse till verkligt inflytande över den förda politiken. Hur partimedlemmarna i de borgerliga partierna kan foga sig i detta är mig en gåta.

För egen del propagerar jag ihärdigt för ett gemensamt valmanifest från S-V-Mp. Ett valmanifest – resultatet av förhandlingar och kompromisser partierna emellan – bör tas fram och godkänns eller förkastas av partiernas medlemmar genom beslut av kongess, förtroenderåd eller någon liknande demokratisk metod. Endast på så sätt kan partidemokratin förenas med ett gemensamt valmanifest. Endast på så sätt kan folkrörelsedemokratins bevarande garanteras.

Fredrik Federleys våndor handlar dock inte i någon del om detta – ty folkrörelsedemokrati vet ultraliberaler som Federley sällan något om – utan våndorna handlar om hans egen privata ångest över att behöva foga sig i ett av riksdagsgruppen fattat beslut som går honom emot. Valet av orsak till upprördheten är en tragisk illustration av hur illa ställt det är med demokratin inom de borgerliga partierna. För övrigt valde Federley att avstå – vilket innebär att han varken finner sig i demokratiska beslut eller är trogen sina principer...