Det är sällan jag har anledning att säga något positivt om KD:s partiledare Göran Hägglund. När jag nu faktiskt har det tänker jag dock ta den chansen. Det är bra gjort av Göran Hägglund att – i egenskap av socialminister - förbereda ett lagförslag om utländska kvinnors möjlighet att göra abort i Sverige.
Förslaget läggs fram under vilda protester från somliga av hans partikamrater, skall tilläggas. En av de som är upprörda är Per-Olof Hermansson; KD:s partiledare i Mark och alltså en av mina kommunpolitiska trätobröder. Eftersom jag föreställer mig att Per-Olof är en typisk representant för KD:s mer städade abortmotståndare (allting är ju relativt) finns det faktiskt ett visst allmänintresse i att syna hur KD-Mark motiverar sin ”abortkritik”.
Städade som de är – det går faktiskt att ha Marks kristdemokrater i möblerade rum – så erkänner de numera att kvinnor rent principiellt har rätt till sin egen kropp. Vad som däremot ifrågasätts är innebörden av denna rätt. Närmare bestämt hävdas det att ”om kvinnan har rätt till sin egen kropp så följer därav inte att hon har rätt att amputera eller ta bort delar därav.” Till stöd för denna något säregna tes anförs att ingen svensk man har rätt att gå in på ett sjukhus och låta avlägsna ”en del av sin kropp: sin arm, eller sin penis”.
Nu beror dock sjukvårdens ovilja att genomföra amputationer inte på inskränkningar i rätten till den egna kroppen. Det beror på att önskemål om amputation vittnar om psykisk obalans – en person som ber att få armen amputerad erbjus givetvis psykiatrisk hjälp. Skulle ”amputationsönskemålet” gälla det manliga könsorganet kommer personen att erbjudas terapisamtal för att utröna sin könstillhörighet. Skulle det visa sig att personen är en kvinna född i en mans kropp... då operarer läkarna bort det manliga könsorganet, helt i enlighet med personens önskemål. Könsbyten är ovanligt, men inte unika. (Trogna läsare av denna blogg känner måhända till Shumail och Shahzina...)
Nå; insikten om att människor ibland frågar efter en sak när de behöver något annat kan rimligen inte göras till huvudregel inom sjukvården. Vill man motivera inskränkningar i aborträtten måste man således hävda att ett önskemål om abort per definition är ett bevis för psykisk obalans. En ståndpunkt som rimligen borde diskvalificera debattören från seriösa samtal...
Vilket för oss över till abortkritikens premiss numero uno – själva grundfundamentet i abortmotståndet: Föreställningen att ett foster är en självständig individ. Det är till syvende och sist nämligen det allting handlar om för abortmotståndarna. Så ock för KD-Mark.
För att komma från kristna människor är det dock ett mycket märkligt påstående, att ett foster är en människa. Enligt den judiskt-kristna traditionen anses nämligen en människa vara skapad när fostret första gången sparkar i mammans mage. Sparkandet har ansets vara tecknet på att Gud andas in livsande i fostret och därigenom skapar en levande varelse. Detta brukar som bekant inträffa långt in i graviditeten. Vill man göra gällande att en individ uppkommer i själva konceptionsögonblicket måste man låta (kontroversiella och omtvistade) läkarvetenskapliga utsagor väga tyngre än den judiskt-kristna etiska traditionen. Att den läkarvetenskapliga utsagan om livets uppkomst vid konceptionsögonblicket är omstridd – faktiskt allmänt betraktad som nonsens – kan vi lämna därhän. Jag resonerar om principen – vad bör väga tyngst för den enskilde kristne: läkarvetenskapliga utsagor eller judiskt-kristen etisk tradition?
För all del; som schartauan anser jag att”Traditionen” inte äger någon som helst självständig etisk, moralisk eller teologisk auktoritet (Sola Scriptura – Skriften allena!) men de kristdemokratiska abortmotståndarna påstår ju regelmässigt att deras motstånd grundar sig på den judiskt-kristna etiska traditionen. Det hela är kort sagt mycket märkligt...
Som schartauan – alltså inte trots min kristna tro utan just på grund av min kristna tro – menar jag att abort bör vara tillåtet. Alla barn har rätt att vara önskade och efterlängtade. Jag tror att Gud i sin vishet ordnade världen så, att kvinnan har ett foster i kroppen en period innan en människa skapas, bland annat för att säkerställa detta. Att ett relativt rikt och välmående land som Sverige erbjuder exempelvis Polens kvinnor möjligheten att komma till Sverige för att utföra en abort – det blir i ljuset av detta närmast att betrakta som god kristen solidaritet...
Göran Hägglund lär dock en tuff kamp att vänta på KD:s riksting i sommar. Varken judiskt-kristen etisk tradition eller allmän rim och reson brukar hjälpa när man har med abortmotståndare att göra. Trösterikt nog är jag ganska säker på att Hägglund ror hem segern - i potten ligger nämligen den borgerliga alliansens fortsatta existen. Jag tvivlar nämligen på att Folkpartiets liberaler tänker finna sig i att de kristdemokratiska abortmotståndarna sätter agendan. För att nu inte tala om Folkpartiets radikalfeministiska riksdagsledamöter, som exempelvis Birgitta Ohlsson...
Det skulle se ut det, om Alliansen skulle spricka på abortfrågan...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
5 comments:
Som en analogi till det förda resonemanget kan man säga att Kristdemokrater rent principiellt har rätt till en egen åsikt i frågan men man bör kanske inte ta deras åsikter på allt för stort allvar av hänsyn till såväl de själva som till andra=)
Nu är jag visserligen för kvinnors rätt till aborter.
Vad händer om man vänder på argumenten lite kan det finnas någon mening med att föda ett barn och sedan adoptera bort det istället för att abortera bort det?
Det finns ju många barnlösa svenskar som inget hellre vill än att adoptera ett barn. Sen så händer det ju också att man hör att kvinnor ångrar efteråt att de gjort abort.
Sen så är ju arbort en väldigt påfrestande emotionell process det också. Visst är adoption det också men man kan ju vända på saken på olika sätt.
Rikard:
Om kvinnor väljer att genomgå en abort för att sedan adoptera bort barnet - visst, det finns naturligtvis ingen orsak att motsätta sig det. Du har rätt i att det finns många barnlösa par som gärna adopterar (i synnerhet som homosexuella par numera får ansöka om adoptiona). Att vara för rätten att välja abort handlar liksom inte om att vara för abort istället för att barn blir - det handlar om just kvinnans rätt att välja.
Problemet med bortadoption som alternativ til abort bort är att för många gravida kvinnor är själva graviditeten oerhört påfrestande - ibland för att graviditeten är en följd av sexuella övergrepp, ibland är graviditeten påfresteande rent socialt-relationellt, det finns många skäl att vilja slippa just själva graviditetsförloppet.
Men visst: jag har inget per se emot att stödja de kvinnor som väljer bortadoption före abort - så länge bortadoption är ett fritt val för kvinnan. Någon samhällsfinansierad propaganda för detta alternativ vill jag dock inte se - det skulle bara sluta med moralism, förlegade kvinnoroller där kvinnan=mamman, fördömande av de kvinnor som ändå väljer abort...
Och naturligtvis kan en abort vara emotionellt påfresstande - ett av de stora skälen till det är omgivningens och abortmotståndarnas skambeläggande av abort. Därför behövs - menar jag - fortsatt fokus på att abort är en rättighet, och stödåtgärder för de kvinnor som önskar sådana efter en abort.
ok mikael tack för det mycket uttömande svaret :-)
Hej Mikael,
Några synpunkter:
1. Du kallar dig Schartauan. Men vet du vad det är? En Schartauan kallas sig själv inte så, utan kallar sig gammalkyrklig. Det är utomstående som betecknar någon med ordet Schartauan. Det borde du veta, boende i Horred som du är.
2. Du skriver att ett foster inte är en människa enligt judisk-kristen tradition. Detta är fel, enligt vad jag själv läst i judiska skrifter och hos kyrkofäderna. Dessutom finns det uttalanden hos grekiska filosofer, som senare påverkade den kristna traditionen. Men det skulle vara intressant om du kan dokumentera källskrifterna för ditt påstående. Jag hävdar att du har fel. När du svarat återkommer jag med dokumentation på min blogg för min ståndpunkt.
Post a Comment