Feministiskt självförsvar

När man diskuterar feministiskt självförsvar hamnar man, ofelbart, i en av okunnighet präglad debatt om våldets allmänna förbannelse.

Samma människor som blir hysteriska när man förespråkar att Sveriges försvar (vars huvuduppgigt består i att träna unga människor i konsten att döda) kanske borde läggas ner, samma människor förvandlar sig helt plötsligt till radikalpacifister av Mahatma Gandhi-propotioner och fördömmer förbehållslöst allt våld, särskilt unga flickors eventuella möjlighet till självförsvar. Obegripligt!

Eller kanske inte. Försvaret är ju manligt våld. Vad folk motsätter sig förefaller vara just en eventuell förekomst av kvinnligt våld. Kommentar överflödig i övrigt, antar jag.

Dock; vad de radikalpacifistiska militärvännerna vanligen är lyckligt ovetandes om, är att FEMINISTISKT SJÄLVFÖRSVAR HANDLAR INTE OM VÅLD!!!

Feministiskt självförsvar handlar om att tjejer och kvinnor lär sig att själva försvara sina rättigheter med ord, med självsäkerhet, med trygghet. För det är ju faktiskt så att samhället tränar pojkar i konsten att ta för sig, men tränar flickor i undergivenhet. Det är det som kallas könsroller. Feministiskt självförsvar handlar om att träna bort påtvingad osäkerhet och undergivenhet. Feministiskt självförsvar handlar om att bryta våldsspiralen genom att lära flickor säga NEJ! med ord som inte kan ignoreras.

Feministiskt självförsvar är kort sagt bra. Så bra att inte ens radikalpacifistiska manliga försvarsanhängare borde kunna motsätta sig det, efter att ha läst denna blogg. Men det gör de säkert ändå. Suck...