Mitt tal 8:e mars

Der här är det tal jag höll i Folkets Hus i Skene på Internationella Kvinnodagen 2007.

Det allra värsta man kan säga till ett barn, det är ”jag ville aldrig ha dig.”

För 40 år sedan var kvinnor inte människor i Sverige. Inte riktigt lika mycket som män i alla fall. För det är en mänsklig rättighet att kontrollera sin egen sexualitet men för 40 år sedan i Sverige hade inte kvinnor kontroll över sin egen sexualitet. I vart fall inte om man var gift, för det gick inte att fälla en man för våldtäkt om han våldtog sin fru. Kvinnans sexualitet var något som mannen kontrollerade.

Kvinnor var inte människor för 40 år sedan, inte riktigt lika mycket som män, för det är en mänsklig rättighet att kontrollera sin egen kropp och det kunde inte kvinnor för 40 år sedan. Abort var förbjudet. Om kvinnan blev gravid, kanske efter en våldtäkt av den hon var gift med, då hade hon inget annat val än att föda det barnet.

40 år. För 40 år sedan var Polen en kommunistisk diktatur, där människorna inte fick säga vad de ville, de fick inte bilda fria fackföreningar och de fick inte rösta i fria demokratiska val. Men trots att Polen var en diktatur så var alla människor i Polen människor. I Polen var det olagligt att vålda någon, även om det var någon man var gift med. Och i Polen hade kvinnan kontroll över sin egen kropp, för abort var tillåtet.

Jag tror att det var så, för att i Polen viste alla människor, även männen, vad det innebär att inte ha kontroll över sin egen kropp. De viste det ända in under skinnet, hur det är att inte kontrollera sin egen kropp. De hade fått den erfarenheten intatuerad i huden som siffror, när de satt i Auswich, Dachau, Ravensbrück. De visste vad det innebär att vara utlämnad åt läkare som gör vad de vill med en.

Kvinnorna i Polen visste något mer. De visste vad internationell solidaritet innebär, vad det betyder, på riktigt. För de kvinnor som levde i Polen, med siffror intatuerade i huden, de levde för att britter och ryssar hade räddat dem, hade öppnat dörrarna, i Auswich, Dachau, Ravensbrück, och släppt ut dem.

De visste att ibland behöver man hjälp och ibland är man den som kan erbjuda hjälp. Så Polens kvinnor, de stod på Nordsjöns södra strand och tittade norrut, och de såg att i Sverige hade kvinnorna inte kontroll över över sin egen kropp. Och de polska kvinnorna sa att vi har inte mycket i Polen, vi har ingen demokrati, vi är ett fattigt land, men vi har något som ni inte har och det vill vi dela med oss av, till er. Så de öppnade dörrarna till sjukhusen, släppte in de svenska kvinnorna, och gav dem ett val.

40 år. Det kan hända mycket på 40 år. I Sverige har kvinnan idag kontroll över sin egen sexualitet, för det är olagligt att våldta någon, även om man är gift med henne. Och kvinnan har kontroll över sin egen kropp, för abort är tillåtet i Sverige idag.

Idag är Polen en demokrati. Diktaturen har fallit och i Polen har man yttrandefrihet, demokratiska val och fria fackföreningar. Men för Polens kvinnor har tiden rullat baklänges. Idag är abort förbjudet i Polen.

40 år. För 40 år sedan var min mamma gravid. Hon hade ett litet foster i magen som ännu inte blivit en människa. Men det blev en människa. Det blev jag.

Och jag har fått så mycket kärlek av min mamma. Så otroligt mycket kärlek. Och jag har vetat att den kärleken är äkta för jag vet att jag var önskad och efterlängtad. Jag vet att jag var önskad och efterlängtad för min mamma hade ett val. Ett val hon inte gjorde. Ett val hon fått av Polens kvinnor.

Idag kan Polens barn inte vara säkra på att de är önskade och efterlängtade, för Polens kvinnor har inte det valet. Min mamma gav mig kärlek, och Polens kvinnor gav mig trygghet i att den kärleken är äkta.

Jag vill ge det till Polens barn, som jag fick.

Jag vill ge samma val till Polens kvinnor, som min mamma fick.

Jag vill ge det enda jag har att ge, jag vill öppna sjukhusdörrarna för Polens kvinnor och ge Polens kvinnor rätten att kontrollera sina egna kroppar.