Anstöt, homosexualitet och fariséism

Det finns ingen anledning att omformulera det redan klart formulerade. Jag tänker därför inleda den här bloggen med ett citat av Dr. Franz Pieper, från Kristen dogmatik sidan 250.

”Förförelse till synd kallar Skriften för att ge anstöt (skadalon poiein, Rom 16:17.) Att ge anstöt betyder att lära eller göra något, varigenom man ger andra människor anledning till otro, vantro eller gudlöst leverne, så att dessa i vad av oss beror, går evigt förlorade. Därför innehåller också Skriften kraftiga varningar för att giva anstöt (Matt 18:6 ff, Mark 9:42 ff, Luk 17:1, 2 osv.) Skriften lär också, att vi kan ge anstöt icke blott genom att göra det onda (falsk lära, gudlöst leverne) utan också genom oförsiktig användning av tillåtna ting (t.ex. ätandet av kött, drickande av vin, 1 Kor 8, Rom 14) i det att vi genom vår förebild ger kristna, som är svaga i kunskapen, anledning till att göra något, som de i sitt felaktiga samvete anser vara synd. Som allmän regel gäller således: man skall avstå från att använda den kristna friheten, sålänge icke därigenom evangeliets sanning förnekas. Det senare blir fallet när en, som är svag i kunskapen, försöker få sin villfarelse erkänd såsom rätt lära, vilket blir uppenbart genom att han dömer dem, som har den rätta kunskapen, dvs genom att han förklarar denne handla mot Gud. I detta fall blir den svage en falsk lärare, mot vilken sådana skriftställen som Kol 2:16, Gal 5:1 gäller.”

Översätter vi det här till modernt vardagsspråk, och tillämpar det på frågan om homosexualitet, blir innebörden följande: Homosexuella relationer tillhör kategorin tillåtna ting som dessvärre kan ge upphov till anstöt. Inom Svenska Kyrkan har vi nämligen, tyvärr, en del syskon som är svaga i kunskapen om Skriftens rena lära om homosexualitet (fortsättningsvis kallas dessa våra kunskapssvaga syskon för homofobiska fariséer.) De homofobiska fariséerna inbillar sig, felaktigt, att samkönad kärlek är synd. Det är naturligtvis nonsens, och bygger på ett sammelsurium av felriktad lagiskhet och semikatolicism. Dock; de homofobiska fariséerna kan inte hjälpa att de är svaga i sin kunskap, och läran om anstöt ålägger oss andra att visa fördragsamhet även mot dessa våra homofobiskt fariséistiska syskon.

Gränsen för den kristna toleransen gentemot homofobiska farisér är dock nådd när de skriver på diverse protestlistor mot samkönade äktenskap, eller på annat sätt försöker få sitt obibliska och kätterska homosex-motstånd erkänt som rätt kristen lära. Då är det vår kristna plikt, mot Gud och mot människorna, att avslöja dem som de heretiker och irrlärare de är. Deras motstånd mot homosexualitet är nämligen inte alls skriftenligt, utan direkt skriftvidrigt, och ett utslag av mänskligt, patriarkalt tänkande (i form av den heterosexuella matrisen.)

Det är med andra ord dags att sätta ner foten.
Inför könsneutrala kyrkbröllop. Bums!

P.S.
För den som inte känner till Dr. Franz Pieper eller hans tegelsten till bok Kristen dogmatik, kan jag helt kort nämna följande. Han var lärare i dogmatik vid missourisynodens teologiska högskola i St Louis, och boken gavs ut på 40-talet i USA. På svenska utgavs Kristen dogmatik 1985 av Bokförlaget Pro Veritae, efter att ha översatts av Teologie Doktor Tom G.A. Hardt, kyrkoherde i Evangelisk-lutherska S:t Martins församling i Stockholm. Dr. Pieper torde oomtvistligen vara den konservativt protestantiska kristenhetens mest renläriga ”lutheran”, om man nu skall använda det ordet. Boken är klok och läsvärd, om än något polemisk i sina formuleringar. Dock aningen tungläst...