Laila Naraghi och Jytte Guteland
Lite här och där, både i borgarpressen och bland kamrater, framställs det ibland – rätt ofta faktiskt – som ett problem att en votering om ordförandeposten är under uppsegling. För egen del förstår jag inte riktigt varför det skulle vara ett problem med en votering om ordförandeposten. Det är måhända inget självändamål med voteringar, men å andra sidan är det knappast något självendamål för SSU eller någon anna politisk organisation att likt SUKP(b) ständigt ha enhälliga beslut i alla beslut och personval.
Finns det meningsmotsättningar som det inte går att finna en kompromiss kring, då tar man en votering. Det är inget märkligt. Förekomsten av meningsmotsättningar, i sak eller kring en person, i ett politiskt ungdomsförbund eller parti, är enligt min mening inget problem. Jag blir orolig när människor upplever meningsmotsättningar som ett problem. Meningsmotsättningar ett sundhetstecken – ett bevis för att det pågår ett levande politiskt samtal med viss politisk bredd.
Om alla medlemmar i en politisk organisation ständigt är helt övernens om allt väsentligt, då har organisationen problem. Då har organisationen degenererat till en sekt, antingen för att den politiska skolningen slagit över till hjärntvätt eller för att ledningen helt förtrampat interndemokratin med resultatet att alla avvikande meningar tystas. Sådana saker är problem, meningsmotsättningar i sak eller inför ett personval är det däremot inte.
Om det räder permanenta meningsmotsättningar i en viss fråga, låt säga för eller mot EU, då har en organisation problem. Då fastnar organisationens medlemmar lätt i ett destruktivt ställningskrig kring denna fråga, ett ställningskrig som riskerar leda till handlingsförlamning. Men att det eventuellt råder olika åsikter om den övergripande inriktningen eller graden av radikalitet, må det sedan gälla i en vis sakfråga eller på ett mer övergripande plan, det är inget problem. Det är ett utslag av ett ständigt pågående strategiskt samtal. Det visar att många medlemmar bryr sig om organisationen och har åsikter om dess förehavanden.
Det är kort sagt skillnad på meningsmotsättningar och konflikt. Meningsmotsättningar är bra, konflikter är dåliga.
Konflikt har man om ledningen försöker mobba ut dem med en avvikande åsikt. Att bemöta sina meningsmotståndare i sak och vinna över dem i voteringar är däremot ett normalt inslag i demokratiskt beslutsfattande. Konflikt har man också den dagen då minoriteten inte längre accepterar majoritetsbeslutet. Problem har man för övrigt även den dag då minoriteten med automatik byter åsikt efter en förlorad votering. Acceptans för fattade beslut är en sak, blind lydnad en annan.
Meningsmotsättningar är med andra ord resultatet av att självständigt tänkande individer möts och samtalar. Konflikt bryter ut den dagen medlemmarna beter sig som bångstyriga idioter eller ledningen försöker tysta avvikande åsikter. Stora problem har en organisation om dess medlemmar både beter sig som bångstyriga idioter och dess ledning försöker tysta medlemmar med avvikande åsikter.
På SSU.s kongress i sommar blir det alltså troligen votering mellan kamraterna Guteland och Naraghi. Såvitt jag förstår har de två kamraterna delade meningar om vissa övergripande organisatoriska frågor och delvis olika sorters personligt ledarskap. Det råder således meningsmotsättningar kring frågan om vem som lämpligen borde bli SSU:s näste förbundsordförande. Någon konflikt i saken föreligger däremot inte. Gott så, en nyttig och demokratiskt uppfrächande votering är således i antågande...
Vem jag helst ser som min förbundsordförande? Det skall jag diskutera med kamraterna i min SSU-kommun, och med distriktets kongressdelegation, innan jag offentliggör på bloggen.