Ordförandestriden i SSU

Som de flesta som läsare av politiska bloggar antagligen redan känner till, lär det bli votering om ordförandeposten på SSU:s kongress i augusti. Valberedningens förslag är Jytte Guteland, men även Laila Naraghi kandiderar till uppdraget.

Laila Naraghi och Jytte Guteland

Lite här och där, både i borgarpressen och bland kamrater, framställs det ibland – rätt ofta faktiskt – som ett problem att en votering om ordförandeposten är under uppsegling. För egen del förstår jag inte riktigt varför det skulle vara ett problem med en votering om ordförandeposten. Det är måhända inget självändamål med voteringar, men å andra sidan är det knappast något självendamål för SSU eller någon anna politisk organisation att likt SUKP(b) ständigt ha enhälliga beslut i alla beslut och personval.

Finns det meningsmotsättningar som det inte går att finna en kompromiss kring, då tar man en votering. Det är inget märkligt. Förekomsten av meningsmotsättningar, i sak eller kring en person, i ett politiskt ungdomsförbund eller parti, är enligt min mening inget problem. Jag blir orolig när människor upplever meningsmotsättningar som ett problem. Meningsmotsättningar ett sundhetstecken – ett bevis för att det pågår ett levande politiskt samtal med viss politisk bredd.

Om alla medlemmar i en politisk organisation ständigt är helt övernens om allt väsentligt, då har organisationen problem. Då har organisationen degenererat till en sekt, antingen för att den politiska skolningen slagit över till hjärntvätt eller för att ledningen helt förtrampat interndemokratin med resultatet att alla avvikande meningar tystas. Sådana saker är problem, meningsmotsättningar i sak eller inför ett personval är det däremot inte.

Om det räder permanenta meningsmotsättningar i en viss fråga, låt säga för eller mot EU, då har en organisation problem. Då fastnar organisationens medlemmar lätt i ett destruktivt ställningskrig kring denna fråga, ett ställningskrig som riskerar leda till handlingsförlamning. Men att det eventuellt råder olika åsikter om den övergripande inriktningen eller graden av radikalitet, må det sedan gälla i en vis sakfråga eller på ett mer övergripande plan, det är inget problem. Det är ett utslag av ett ständigt pågående strategiskt samtal. Det visar att många medlemmar bryr sig om organisationen och har åsikter om dess förehavanden.

Det är kort sagt skillnad på meningsmotsättningar och konflikt. Meningsmotsättningar är bra, konflikter är dåliga.

Konflikt har man om ledningen försöker mobba ut dem med en avvikande åsikt. Att bemöta sina meningsmotståndare i sak och vinna över dem i voteringar är däremot ett normalt inslag i demokratiskt beslutsfattande. Konflikt har man också den dagen då minoriteten inte längre accepterar majoritetsbeslutet. Problem har man för övrigt även den dag då minoriteten med automatik byter åsikt efter en förlorad votering. Acceptans för fattade beslut är en sak, blind lydnad en annan.

Meningsmotsättningar är med andra ord resultatet av att självständigt tänkande individer möts och samtalar. Konflikt bryter ut den dagen medlemmarna beter sig som bångstyriga idioter eller ledningen försöker tysta avvikande åsikter. Stora problem har en organisation om dess medlemmar både beter sig som bångstyriga idioter och dess ledning försöker tysta medlemmar med avvikande åsikter.

På SSU.s kongress i sommar blir det alltså troligen votering mellan kamraterna Guteland och Naraghi. Såvitt jag förstår har de två kamraterna delade meningar om vissa övergripande organisatoriska frågor och delvis olika sorters personligt ledarskap. Det råder således meningsmotsättningar kring frågan om vem som lämpligen borde bli SSU:s näste förbundsordförande. Någon konflikt i saken föreligger däremot inte. Gott så, en nyttig och demokratiskt uppfrächande votering är således i antågande...

Vem jag helst ser som min förbundsordförande? Det skall jag diskutera med kamraterna i min SSU-kommun, och med distriktets kongressdelegation, innan jag offentliggör på bloggen.

Ett liv

Jag träffade en kvinna en gång. Hennes namn spelar ingen roll. Jag kände henne inte sedan tidigare, men jag kände till den man hon levde med. Det var en sån man som man viker undan för när man möter honom på gatan.

Hon hade levt med honom i tjugo år. Hon hade rymt hemmifrån när hon var femton, tog droger och stal. När de träffades var hon sjutton och han var tjugoåtta. Han hade suttit i fängelse för grov misshandel och just bkivit utsläppt.

I tjugo år levde de tillsammans. Han slog henne vaje dag. Han tvingade henne att prostituera sig för att skaffa pengar. Han använde hennse kropp som insats när han spelade poker med sina kompisar.

De fick barn ihop. Båda gångerna hade han våldtagit henne och tvingat henne att föda barnen.

Barnen spran ofta omkring blåslagna på lekplatsen, och till sist ingrep socialen. De omhändertog barnen och satte dem i fosterfamilj. Det var då han gick loss fullständigt.

Kvinnan som berättade det här för mig bodde på en kvinnojour när vi träffades. Till sist hade hon varit tvungen att fly, och kvinnojouren var den enda plats som släppte in henne. När vi pratade sträckte jag mig vid ett tillfälle efter socker till kaffet och råka snudda vid hennes arm. Hon skyggade tillbaka som en strykrädd hund gör när man sparkar den.

Jag träffade en kvinna en gång. Hennes namn spelar ingen roll för jag kommer aldrig att träffa henne igen. Det sista hon någonsin gjorde var att skriva ett brev med en enda mening:

”Säg förlåt till mina barn.”

KD:s problem: De behövs inte

Efter avslutat riksting – kongress även kallat med begripligt språkbruk – återgår KD till att bekämpa sina vikande opinionssiffror genom att kämpa för... ja, för vadå?

Pigavdrag? Redan genomfört, kommer dessutom att avskaffas 20/9 2010. Övriga partier i alliansen är för övrigt för dessa pigavdrag de också.

Förändringar i fastighetsskatten som endast gynar de rika? Se kommentaren ovan.

Mer pengar till till de gamla? Jasså, jaha – någon emot?

Vård, skola, omsorg? Som sagt, någon emot?

Seriöst – vad vill KD, som inte något av de övriga borgerliga partierna också vill? Mig veterligen inget, bortsett möjligen från ett hysteriskt vurmande för religiösa friskolor nu sedan de släppt kravet på kristendomsundervisning i den gemensamma skolan. Och ett dödsdömt motstånd mot könsneutrala äktenskap. Med Göran Hägglund vid rodret har dessutom de pseudonekrofila abortmotståndarna en gång för alla fått på båten och avslöjats som de vrickade reaktionärer de är. Numera vill KD ”förebygga oönskade graviditeter.” Jag upprepar: någon emot?

I Marks kommun, där jag själv bor, har vi ett kommunalt småparti vid namn Markbygdspartiet. Som många liknande småpartier befolkas det av vettiga människor, leds av en kollerisk tokstolle, och ”stjäl röster” från två partier, SAP och KD, genom att fokusera på frågor om äldreomsorgen. Hur mitt eget parti skall förhålla sig till Mbp och liknande partier är en fråga för en annan bloggpost – det centrala i detta sammanhang är följande: KD har ingen egen vision, stratgi eller taktik – skild från de allmänborgerliga visionerna, strategierna eller taktikerna – för att lösa eller hantera någonting. Alltså tappar de väljare åt första bästa allmänborgerliga parti som ”fokuserar mer” på den ena eller andra sakfrågan som ligger väljarna varm om hjärtat.

Vilken ideologisk nisch har KD i den borgerliga Alliansen? Moderaterna är numera socialkonservativa, Fp är liberala och Centern har övertagit rollen som de bindgalna nyliberalerna (på riksplanet – på kommunal nivå kontrolleras fortfarande partiet av normalt funtade, folkrörelsedemokratiska borgare.) Vad återstår för KD? Moralkonservatismen är utkastad med slaskvattnet och kommer svårligen att kunna återuppstå på riksplanet.

Socialkonservatismen upptagen, liberalismen i dess olika former är ändå inte KD:s grej, moralkonservatismen dödförklarad (även om Ja till Livet, MRO och liknande bisarra rörelser fortfarande ger upphov till likryckningar)... Vad finns det kvar? Nationalistisk färgad islamofobi, ett allmänreaktionärt motstånd mot HBT-frågor och kvinnans frigörelse... Visst, rent teoretiskt, men det finns ett annat parti lite till höger om den borgerliga Alliansen som redan pinkat in det reviret. Sverigedemokraterna kallat. KD tappar för övrigt väljare till just det partiet, kan tilläggas.

Jag tror dock att Göran Hägglund har tillräckligt mycket skam i kroppen för att inte börja flörta med de mörkbruna krafterna. Faktiskt så tror jag det. Vilket naturligtvis innebär att KD som parti är dödsdömt, i brist på både sakfrågor att driva och tydlig ideologi.

Gott så...

Abortmotståndarna är galna!

Abortmotståndarna måste vara tokiga. Någon annan förklaring än klinisk galenskap kan jag omöjligen finna för deras allt mer makabra förehavanden. Ta Irma Wright som klev upp i talatstolen på KD.s riksting som pågår i detta nu:

Irma Wright, ordförande för senioravdelningen i Göteborg, berättade hur hon som gynekolog 1974 tagit hem en burk med ett tolv veckor gammalt aborterat foster i formalin för att visa sin lille son, som genast identifierade fostret som en "dödad bebis".

Subjektiv nekrofili, kallar jag det. Det är abortmotståndarna som hävdar att ett foster är en människa, inte jag. Och det är abortmotståndare som släpar omkring de aborterade fostren och visar upp för sina barn. De här sortens makabra tokstollar borde enligt min mening sitta inspärrade, inte tillåtas att uppfostra barn.

”MRO” heter en anna organisation för dårar som också hävdar att ett foster är en människa. MRO-aktivisterna springer land och rike runt med stora färgbilder på blodiga, aborterade foster. Om de menar det de säger, att ett foster är en människa, då är de uppenbarligen fullständigt okunniga om både modern medicinsk vetenskap och om judiskt-kristen tradition (som hävdar att livet uppstår när fostrer sparkar första gången). Om de dessutom finner något slags perverst nöje i att fotografera dessa foster som de alltså menar är människor – då är de inte bara okunniga och ogudaktiga utan också sinnessjuka.

Måtte Gud bevara oss från dessa psykopater

En överklassreform

I morgon blir det möjligt att köpa skattesubventionerade pigtjänster. I motsats till vad en del debattörer förefaller tro har det alltid varot tillåtet att köpa så kallade hushållsnära tjänter så länge man har betalar vad det kostar – vad pig”reformen” handlar om är att skattesubventionera köpet av denna tjänst. Regeringen väljer vad den gör med våra skattemedel - och med en moderatledd överklassregering är det naturligtvis inte särskilt överraskande att skattemedlen används för att subventionera pigjobb i stället för att anställa fler inom hemtjänsten. Hemtjänst är ju, gubevars, behovsprövat. Pigor anställer däremot endast de rika. Aldrig har skillnaden mellan behov och kapital synts så tydligt.

En fjärdedel av befolkningen – huvudsakligen de oförskämt rika – säger sig kunna tänka sig att köpa dessa skattesubventionerade pigtjänster. Återstående 75% är naturligtvis så kallat vanligt folk med normala eller låga inkomster. För allting kostar och om pengarna inte räcker till mat och nya kläder åt barnen gör det givetvis varken till eller från om skatten på köpe av hushållsnära tjänster sänks, eller ens avskaffas helt.

Pigjobb är och förblir i grunden en lyxkonsumtion som huvudsakligen överklassen har råd med eller är intresserad av. Vanligt folk har fullt upp med att lönen att räcka hela månaden. Att skattesubventionera pigjobben är bara ett sätt att skänka pengar åt alla de kapitalistiska snyltare som livnär sig på alla löntagarnas verkliga arbetsinsatser.

Gangsterfasoner är vad det är!

Hets, förtal och sanning

Jag har skrivit om det här förr, exempelvis här och här, men eftersom jag av besöksstatistiken att döma har fått fler läsare till bloggen sedan dess, förtjänar det antagligen att upprepas.

Att kalla saker vid dess rätta namn kan per definition inte vara någon oförskämdhet, än mindre någon kränkning. Att rakryggat yppa sanningen är tvärtom en moralisk plikt som åvilar varje människa, inte minst samhällsengagerade människor. Oförskämt är det om det man säger är förklenande men inte relevant, en kränkning kan ett ord endast vara om ordet som yppas utgör hets.

Oförskämd är man när man utpekar en person som klandervärd, antingen mot bättre vetande eller utan att det finns någon rimlig orsak att säga det man säger. Någon allmän rätt att säga sanningen finns rimligen inte – att en person måhända är en brottsling ger inte var och en som känner till detta legitim annledning att berätta det för alla de stöter på. Det måste finnas en rimlig orsak att berätta det. Skolexempel på ”rimlig orsak” är när en dömd pedofil söker arbete på dagis, eller om en person som blivit dömd för förskingring kandiderar till ett uppdrag som kassör i en förening. Rimlig hänsyn måste givetvis tas till tidsaspekten – en förskingring som begicks för 20-30 år sedan, en våldsbrottsling som dömdes för misshandel som 20-åring, sonade sitt brott och numera är en skötsam 35-åring... under normala omständigheter finns ingen annledning att dividera om detta, och att sprida skvaller om saken är således oförskämt. Dessutom brottsligt såsom förtal.

Hets är per definition en kollektiv form av förtal, förolämpning eller hot. Hets innebär dock endast skada om det riktas mot en förtryckt, utsatt eller på annat sätt diskriminerad grupp. Det är hets att dra kopplingar mellan homosexualitet och pedofili, det är hets att jämföra judar med råttor och porrens kvinnobild är hets eftersom den ideologiskt legitimerar våldtäkt. De två förra är olagliga såsom hets mot folkgrupp, det sistnämnda borde vara det.

Att i skarpa ordalag fördömma beteenden eller företeelser i övrigt kan omöjligen utgöra varken oförskämdheter eller hets. Tvärtom – att vara undfallande mot sådant som förtjänar att kritiseras är antagligen ett utslag av svek eller feghet. Bibeln ger oss tydliga föredömmen att följa med hänseende på rak rygg och skarpa ordalag: Johannes Döparen kallade sina meningsmotståndare för ”huggormsyngel,” Jesus själv använde uttrycket ”vitkalkade gravar” om dem som med agerade med orätt. God ton till priset av böjd rygg och undfallenhet är enligt min mening att betrakta som en allvarlig synd. Våldtäktspropaganda är våldtäktspropaganda och skall kallas för just det, inte för erotik eller yttrandefrihet för det är det inte.

Därmed inte sagt att man skall vara starkare i sina utsagor än vad som är motiverat. Därmed inte heller fönekat att det är viktigt att skilja på sak och person. Tvärtom – just den som skiljer på sak och person kan kalla ett rasistiskt övertarmp för just ett rasistiskt övertramp utan att detta i sig innebär att man utpekar personen ifråga som rasist. Om personen ifåga faktiskt är rasist skall höga vederbörande naturligtvis kallas för just rasist. Ingen är betjänt av att kalla saker för något det inte är, men ingen är heller betjänt av att avstå från att kalla saker vid dess rätta namn. Och en människa är inte det hon gör – en människa gör det hon gör för att hon är sådan hon är.

Invektiv är för övrigt inga ”onödiga” ord även om de, som alla andra ord, bör brukas med vederbörlig försiktighet. En sexist kan med fördel kallas ett sexistiskt kräkpiller, givet att sexisten verkligen är en sexist. Alla sexister är kräkpiller – det behöver inte utsägas men det finns heller ingen allmängiltig regel som förbjuder bruker av invektivet ”kräkpiller”, ty ett kräkpiller är just ett kräkpiller.

Den som med orätt utpekar någon som rasist, sexist eller kapitalistisk förtryckare är oförskämd. Den som hotar eller förolämpar en förtryckt, utsatt eller på annat sätt diskriminerad grupp gör sig skyldig till hets Men omvänt är också sant: Den som inte kallar en sexist för sexist, en rasist för rasist eller en kapitalistisk förtryckare för en kapitalistisk förtryckare – den är feg och undfallande mot det som förtjänar att kritiseras och bekämpas, och gör sig därmed medskyldig till det sexistiska, rasistiska eller kapitalistiska förtrycket.

Det hela är egentligen mycket enkelt: Empati med de verkligt utsatta, sanningspatos i kombination med sinne för nyanser, och en smula rättmätig vrede.

Den protofascistiska Junilistan

Jag fick idag ett hövligt formulerat mail från en av person anställd på Junilistans Brysselkontor. Mailskribenten utryckte visst ogillande inför det faktum att jag häromdagen kallade Junilistan protofascister. Eftersom frågan om Junilistans politiska karaktär är av visst allmänt intresse tänker jag därför nu utveckla min syn på partiet och dess politik.

Fascism och protofascism (protofascism = risk att utvecklas till fullfjädrad fascism) är starka och värdeladdade ord som inte skall användas i onödan. Detta eftersom man då riskerar att tömma orden på sitt innehåll. Men även det omvända gäller: Att tabubelägga ord, och inte använda dem ens när det är befogat... det är verkligen att tömma orden på sitt innehåll genom att avskaffa orden. Om ett parti faktiskt är fascistiskt eller protofascistisk – då har vi en skyldighet att säga detta rent ut. ”En marxist kallar en stol för en stol och en pall för en pall” eller hur det nu var citatet lydde... Låt oss därför syna Junilistan i de politiska sömmarna, och se vad vi finner...


Synen på socialism
För mig som demokratisk socialist är frågan om att eventuellt socialisera hela eller delar av det privata näringslivet en praktisk fråga, som huvudsakligen handlar om demokrati och välfärd. De verkligt kapitalstarka bolagen – såsom banker och försäkringsbolag – har i realiteten makt över människor, såväl på det personliga planet som på det allmänpolitiska planet. Därför är det ett demokratiskt problem att dessa bolag tillåts agera utifrån privata vinstintresse utan att kunna avkrävas politiskt ansvar. På sikt måste därför de verkligt kapitalstarka bolagen i någon form socialiseras såtillvida att makten över tillgångarna underställs demokratisk kontroll. Formerna för denna socialisering är inte det centrala i sammanhanget, men utgångspunkten är att demokratin måste vara överordnad vinstintresset.

Junilistan som parti tar av princip avstånd från tanken på att socialisera delar av det privata näringslivet. Några samhälleliga nyttoargument för sitt socialiseringsmotståndstånd framför partiet inte i sitt partiprogram, inte heller ser Junilistan några som helst demokratiska problem med den kapitalistiska maktkoncentrationen. Junilistan är således ett anti-socialistiskt parti.


Synen på ”folket”
Trots att Junilistan alltså är ett anti-socialistiskt parti förnekar partiet att det är ett borgerligt parti. Företrädare för Junilistan hävdar med imponerande ihärdighet att partiet är ”tvärpolitiskt” vilket också klart utsägs i deras partiprogram.

Vad innebär då detta ”tvärpolitiska” förhållningssätt? I likhet med vedertagna borgerligt-demokratiska föreställningar förnekar alltså Junilistan att det råder en social konflikt mellan arbete och kapital rörande fördelningen av mervärdet. Men till skillnad från vedertagna borgerligt-demokratiska föreställningar hävdar partiet att politikens huvuduppgift är att tillvarata det egna folkets intressen, givetvis utan att på minsta vis inkräkta på ”marknaden” dvs den kapitalistiska mervärdesaccumulationen. Normala borgerligt-demokratiska partier hävdar däremot att politikens syfte är att säkerställa ”allas” intressen – alltså oberoende av nationalitet, etnicitet eller geografisk hemvist.

Jag som demokratisk socialist hävdar förstås att den liberal/konservativa agendan endast gynnar de redan rika och mäktiga, såväl på individnivå som på nationsnivå – men här gäller inte frågan huruvida socialism eller liberalism är den rätta medicinen för alla människor lycka och frihet. Vad frågan gäller är att Junilistans ”tvärpolitiska agenda” alltså inte bygger på den normala liberala människosynen utan på åsikten att politiken specifikt syftar till att (på kapitalismens villkor) säkerställa just det egna folkets intressen. Av detta skäl förespråkar Junilistan exempelvis ”institutionell konkurrens” vilket i praktiken garanterar att olika nationer, folk och etniska grupper kommer att befinna sig i ett ständigt eskalerande motsatsförhållande. Junilistan är således ett nationalistiskt eller national-patriotiskt parti.


Synen på partidemokrati
Junilistan torde vara Sveriges mest centralstyrda parti, med en medlemskår som i realiteten saknar varje som helst form av inflytande över partiets politik. Enligt partiets stadgar skall exempelvis kongressen hållas årligen ”om styrelsen ej annat beslutar” vilket innebär att styrelsen, om den så önskar, har rätt att helt ställa in kongressen.

Vidare förefaller partiets metod för mandatfördelningen till kongressen i praktiken innebära att partiets medemmar utser 29 röstberättigade ombud medan styrelsen och partiets parlamentariker kan utse 31 röstberättigade ombud. Stadgemässigt reglerad yttranderätt på kongressen har för övrigt ombud endast i samband med behandlingen av en egen motion. Något som helst utrymme för interna demokratiska debatter eller beslut exiserar alltså inte i Junilistan. Vilket är föga överraskande då partiet hellre betonar ”kompetens” än demokrati. Junilistan är således ett anti-demokratiskt parti.


Slutsats
Junilistan är ett antisocialistiskt och antidemokratiskt nationalistparti som förespråkar en extremt högerorienterad politik. Detta – i kombination med junilistans allmänna politikerförakt – utgör med allmännt vedertagna definitioner kännetecken på fascism, dock med det tillägget att fascistiska partier vanligen är militant anti-fackliga och utgör massrörelser. Eftersom Junilistan mig veterligen inte är militant antifackliga, och rimligen inte kan sägas vara en massrörelse är partiet alltså inte (ännu) ett fullfjädrat fascistparti. Däremot har Junilistan har dock viljan att bli en massrörelse och det går att spåra tendenser till fackföreningsfientligt förhållningssätt i Junilistans praktiska politik.

Junilistan är således ett proto-fascistiskt parti.