Hets, förtal och sanning

Jag har skrivit om det här förr, exempelvis här och här, men eftersom jag av besöksstatistiken att döma har fått fler läsare till bloggen sedan dess, förtjänar det antagligen att upprepas.

Att kalla saker vid dess rätta namn kan per definition inte vara någon oförskämdhet, än mindre någon kränkning. Att rakryggat yppa sanningen är tvärtom en moralisk plikt som åvilar varje människa, inte minst samhällsengagerade människor. Oförskämt är det om det man säger är förklenande men inte relevant, en kränkning kan ett ord endast vara om ordet som yppas utgör hets.

Oförskämd är man när man utpekar en person som klandervärd, antingen mot bättre vetande eller utan att det finns någon rimlig orsak att säga det man säger. Någon allmän rätt att säga sanningen finns rimligen inte – att en person måhända är en brottsling ger inte var och en som känner till detta legitim annledning att berätta det för alla de stöter på. Det måste finnas en rimlig orsak att berätta det. Skolexempel på ”rimlig orsak” är när en dömd pedofil söker arbete på dagis, eller om en person som blivit dömd för förskingring kandiderar till ett uppdrag som kassör i en förening. Rimlig hänsyn måste givetvis tas till tidsaspekten – en förskingring som begicks för 20-30 år sedan, en våldsbrottsling som dömdes för misshandel som 20-åring, sonade sitt brott och numera är en skötsam 35-åring... under normala omständigheter finns ingen annledning att dividera om detta, och att sprida skvaller om saken är således oförskämt. Dessutom brottsligt såsom förtal.

Hets är per definition en kollektiv form av förtal, förolämpning eller hot. Hets innebär dock endast skada om det riktas mot en förtryckt, utsatt eller på annat sätt diskriminerad grupp. Det är hets att dra kopplingar mellan homosexualitet och pedofili, det är hets att jämföra judar med råttor och porrens kvinnobild är hets eftersom den ideologiskt legitimerar våldtäkt. De två förra är olagliga såsom hets mot folkgrupp, det sistnämnda borde vara det.

Att i skarpa ordalag fördömma beteenden eller företeelser i övrigt kan omöjligen utgöra varken oförskämdheter eller hets. Tvärtom – att vara undfallande mot sådant som förtjänar att kritiseras är antagligen ett utslag av svek eller feghet. Bibeln ger oss tydliga föredömmen att följa med hänseende på rak rygg och skarpa ordalag: Johannes Döparen kallade sina meningsmotståndare för ”huggormsyngel,” Jesus själv använde uttrycket ”vitkalkade gravar” om dem som med agerade med orätt. God ton till priset av böjd rygg och undfallenhet är enligt min mening att betrakta som en allvarlig synd. Våldtäktspropaganda är våldtäktspropaganda och skall kallas för just det, inte för erotik eller yttrandefrihet för det är det inte.

Därmed inte sagt att man skall vara starkare i sina utsagor än vad som är motiverat. Därmed inte heller fönekat att det är viktigt att skilja på sak och person. Tvärtom – just den som skiljer på sak och person kan kalla ett rasistiskt övertarmp för just ett rasistiskt övertramp utan att detta i sig innebär att man utpekar personen ifråga som rasist. Om personen ifåga faktiskt är rasist skall höga vederbörande naturligtvis kallas för just rasist. Ingen är betjänt av att kalla saker för något det inte är, men ingen är heller betjänt av att avstå från att kalla saker vid dess rätta namn. Och en människa är inte det hon gör – en människa gör det hon gör för att hon är sådan hon är.

Invektiv är för övrigt inga ”onödiga” ord även om de, som alla andra ord, bör brukas med vederbörlig försiktighet. En sexist kan med fördel kallas ett sexistiskt kräkpiller, givet att sexisten verkligen är en sexist. Alla sexister är kräkpiller – det behöver inte utsägas men det finns heller ingen allmängiltig regel som förbjuder bruker av invektivet ”kräkpiller”, ty ett kräkpiller är just ett kräkpiller.

Den som med orätt utpekar någon som rasist, sexist eller kapitalistisk förtryckare är oförskämd. Den som hotar eller förolämpar en förtryckt, utsatt eller på annat sätt diskriminerad grupp gör sig skyldig till hets Men omvänt är också sant: Den som inte kallar en sexist för sexist, en rasist för rasist eller en kapitalistisk förtryckare för en kapitalistisk förtryckare – den är feg och undfallande mot det som förtjänar att kritiseras och bekämpas, och gör sig därmed medskyldig till det sexistiska, rasistiska eller kapitalistiska förtrycket.

Det hela är egentligen mycket enkelt: Empati med de verkligt utsatta, sanningspatos i kombination med sinne för nyanser, och en smula rättmätig vrede.

Till hetslagstiftningens försvar

Alla tycker om yttrandefrihet, men få personer förefaller ha gjort klart för sig varför de gör det. Det innebär att alla diskusioner om hetslagstiftningens allmänna lämplighet eller förkastlighet tenderar att bli direkt fördummande.

Det finns två huvudsakliga argument för yttrandefrihet:

a. Det är en mänsklig rättighet att fritt yttra sin mening.
b. Ett fritt meningsutbyte gynnar den samhälleliga utvecklingen.

Ett alltför ensidigt betonande av nyttoaspekten (argument B) leder i sin förlängning till den maoistiska slutsaten att yttrandefrihet endast innebär rätten att fritt yttra sanningen (eftersom lögnen inte kan vara gynnsam) och att sant kan endast det vara som gynnar arbetarklassen (eller vilken grupp man nu anser sig företräda.) Det är ingen trevlig slutsats.

Å andra sidan; ett alltför ensidigt betonande av rättighetsaspekten (argument A) lika illa. Draget till sin logiska slutsats leder rättighetsargumentet nämligen till ett försvar av hatpropaganda, eftersom en rättighet per definition är något man har rätt till oberoende av konsekvenserna. Det är inte heller någon särskilt trevlig slutsats.

Erfarenhetsmässigt tenderar liberaler att betona argument A, medan socialister mer betonar argument B. På ena sidan alltså personer som är beredda att avskaffa yttrandefriheten för att försvara den proletära statsmakten, på andra sidan personer som är beredda att aktivt försvara spridandet av exempelvis antisemitisk propaganda. Högst obehagligt, faktsikt.

Vill man undvika att hamna i obehagliga slutsatser rörande yttrandefriheten finns naturligtvis en lösning: Man tillerkänner båda argumenten giltighet och gör praktiska avvägningar argumenten emellan utifrån faktiska förutsättningar. Då får man slutsatsen:

c. Det är en mänsklig rättighet att fritt yttra sin mening så länge denna rätt inte innebär skada för andra.

Det är här hetslagstiftningen kommer in. Det torde nämligen råda full enighet om att förtal, förolämpning och hot inte skyddas av yttrandefriheten (eftersom det skadar individens "ära" respektive säkerhet) och hets är per definition en kollektiv form av förtal, förolämpning eller hot. Hets innebär dock endast skada om det riktas mot en förtryckt, utsatt eller på annat sätt diskriminerad grupp.

Hets – riktat mot exempelvis judar eller homosexuella – innebär skada för alla som ingår i den utpekade gruppen. Antisemitism och homofobi är en realitet, och såväl judar som homosexuella utsätts de facto för brott till följd av detta. Att däremot tala illa om gruppen "vänsterhänta" kan inte rimligen sägas innebära någon skada för vänsterhänta personer, eftersom vänsterhänta inte är en förtryckt, utsatt eller på annat sätt diskriminerad grupp.

Hetslagstiftningen är således ingen inskränkning av yttrandefriheten – det är en konsekvens av yttrandefriheten. Att tillåta hets mot förtryckta, utsatta eller på annat sätt diskriminerade grupper strider mot yttrandefrihetens samlade principer.

Värna yttrandefriheten – Stärk hetslagstiftningen!