Hets, förtal och sanning

Jag har skrivit om det här förr, exempelvis här och här, men eftersom jag av besöksstatistiken att döma har fått fler läsare till bloggen sedan dess, förtjänar det antagligen att upprepas.

Att kalla saker vid dess rätta namn kan per definition inte vara någon oförskämdhet, än mindre någon kränkning. Att rakryggat yppa sanningen är tvärtom en moralisk plikt som åvilar varje människa, inte minst samhällsengagerade människor. Oförskämt är det om det man säger är förklenande men inte relevant, en kränkning kan ett ord endast vara om ordet som yppas utgör hets.

Oförskämd är man när man utpekar en person som klandervärd, antingen mot bättre vetande eller utan att det finns någon rimlig orsak att säga det man säger. Någon allmän rätt att säga sanningen finns rimligen inte – att en person måhända är en brottsling ger inte var och en som känner till detta legitim annledning att berätta det för alla de stöter på. Det måste finnas en rimlig orsak att berätta det. Skolexempel på ”rimlig orsak” är när en dömd pedofil söker arbete på dagis, eller om en person som blivit dömd för förskingring kandiderar till ett uppdrag som kassör i en förening. Rimlig hänsyn måste givetvis tas till tidsaspekten – en förskingring som begicks för 20-30 år sedan, en våldsbrottsling som dömdes för misshandel som 20-åring, sonade sitt brott och numera är en skötsam 35-åring... under normala omständigheter finns ingen annledning att dividera om detta, och att sprida skvaller om saken är således oförskämt. Dessutom brottsligt såsom förtal.

Hets är per definition en kollektiv form av förtal, förolämpning eller hot. Hets innebär dock endast skada om det riktas mot en förtryckt, utsatt eller på annat sätt diskriminerad grupp. Det är hets att dra kopplingar mellan homosexualitet och pedofili, det är hets att jämföra judar med råttor och porrens kvinnobild är hets eftersom den ideologiskt legitimerar våldtäkt. De två förra är olagliga såsom hets mot folkgrupp, det sistnämnda borde vara det.

Att i skarpa ordalag fördömma beteenden eller företeelser i övrigt kan omöjligen utgöra varken oförskämdheter eller hets. Tvärtom – att vara undfallande mot sådant som förtjänar att kritiseras är antagligen ett utslag av svek eller feghet. Bibeln ger oss tydliga föredömmen att följa med hänseende på rak rygg och skarpa ordalag: Johannes Döparen kallade sina meningsmotståndare för ”huggormsyngel,” Jesus själv använde uttrycket ”vitkalkade gravar” om dem som med agerade med orätt. God ton till priset av böjd rygg och undfallenhet är enligt min mening att betrakta som en allvarlig synd. Våldtäktspropaganda är våldtäktspropaganda och skall kallas för just det, inte för erotik eller yttrandefrihet för det är det inte.

Därmed inte sagt att man skall vara starkare i sina utsagor än vad som är motiverat. Därmed inte heller fönekat att det är viktigt att skilja på sak och person. Tvärtom – just den som skiljer på sak och person kan kalla ett rasistiskt övertarmp för just ett rasistiskt övertramp utan att detta i sig innebär att man utpekar personen ifråga som rasist. Om personen ifåga faktiskt är rasist skall höga vederbörande naturligtvis kallas för just rasist. Ingen är betjänt av att kalla saker för något det inte är, men ingen är heller betjänt av att avstå från att kalla saker vid dess rätta namn. Och en människa är inte det hon gör – en människa gör det hon gör för att hon är sådan hon är.

Invektiv är för övrigt inga ”onödiga” ord även om de, som alla andra ord, bör brukas med vederbörlig försiktighet. En sexist kan med fördel kallas ett sexistiskt kräkpiller, givet att sexisten verkligen är en sexist. Alla sexister är kräkpiller – det behöver inte utsägas men det finns heller ingen allmängiltig regel som förbjuder bruker av invektivet ”kräkpiller”, ty ett kräkpiller är just ett kräkpiller.

Den som med orätt utpekar någon som rasist, sexist eller kapitalistisk förtryckare är oförskämd. Den som hotar eller förolämpar en förtryckt, utsatt eller på annat sätt diskriminerad grupp gör sig skyldig till hets Men omvänt är också sant: Den som inte kallar en sexist för sexist, en rasist för rasist eller en kapitalistisk förtryckare för en kapitalistisk förtryckare – den är feg och undfallande mot det som förtjänar att kritiseras och bekämpas, och gör sig därmed medskyldig till det sexistiska, rasistiska eller kapitalistiska förtrycket.

Det hela är egentligen mycket enkelt: Empati med de verkligt utsatta, sanningspatos i kombination med sinne för nyanser, och en smula rättmätig vrede.

Därför är jag radikalfeminist

Män och kvinnor är i grunden lika.

Detta enkla konstaterande är så uppenbart självklart att det är det egentligen inte borde behöva motiveras närmare. Folk är som folk är mest, oberoende av hur mycket hudpigment de har och oavsett om de har en snopp eller ej. Erfarenhetsmässigt har jag dock noterat att påpekandet av uppenbara självklarhet verkar få allehanda rasister och sexister att gå i spinn.

Ja – jag jämför i högsta grad och fullt medvetet rasister med sexister.

Påståendet att människor skulle skilja sig åt i väsentligt hänseende beroende på om de snopp eller ej är lika människofientligt, lika obegåvat och lika fördomsfullt som påståendet att människor skulle skilja sig åt i något väsentligt hänseende beroende på om de har mycket eller lite hudpigment.

Det finns individer. Människor. Alla människor är unika och därför olika. Däremot finns det inga ”raser” och det finns heller inga ”kön.” Människor är människor och inget annat. Det finns bara individer varav vissa råkar ha något mer hudpigment än andra, och indivder varav somliga har snopp och andra inte.

Det enda som finns är ord – ord som ”svensk”, ”invandrare”, ”man” och ”kvinna.” Ord vars uppgift är att få oss att tro att det skulle finnas någon väsentlig skillnad mellan människor. Ord som påverkar vårt tänkande, ord som legitimerar diskriminering, ord som uppmuntrar till förtryck. Ord som ljuger.

Det är varandet som formar tänkandet – inte tänkandet som formar varandet. Det är inte våra förutfattade meningar om människor som gör att vi förtrycker och diskriminerar dem – orsakssambandet är det omvända. En grupp människor förtrycker en annan – och det leder till att den härskande gruppen börjar betrakta den förtryckta gruppen som annorlunda och mindre värd.

USA byggdes av slavar blod på ursprungsbefolkningens massgravar. Först kom slaveri och ockupation – det legitemrades med föreställningar om att svarta och röda människor var annorlunda än vita människor. Samma orsakssamband gäller när människor med snopp förtrycker människor utan snopp. Först kommer förtrycket – därefter föreställningen om skillnader dessa människor emellan.

Ockupation och slaveri handlar om ekonomisk expropiation. Vissa människor berikar sig på andra människors bekostnad. Det ekonomiska förtrycket legitimeras med befängda rasläror – numera ofta nödtorftigt maskerade som ”skillnader i kultur.” Men det handlar om rasism, och rasism är en ideologi som motiverar och försvarar ekonomisk expropriation.

Könssförtrycket, patriarkatet, handlar om sexuell expropiation. Vissa människor skaffar sig kontroll över andra människors sexualitet. Vissa människor knullar – andra människor blir knullade. Patriarkatets objektiva grund är det sexuella förtrycket. Våldtäkt, sexköp och porr är utslag av samma maktordning – sexuellt förtryck. Porrkonsumenter, sexköpare och våldtäktsmän är i grunden samma patrask, precis som vardagsrasister är lika mycket rasister som nynazister. Det är skillnad i uttrycksform och intensitet – inte skillnad i sak.

Om våldtäktsmannen är en sexuell SS-soldat så är porrproducenten könsmaktsordningens Goebbels. Det är samma sociala mekanismer, samma politiska processer, i båda fallen. När förtrycket hårdnar utbryter pogromer och gruppvåldtäkter. De priviligierade försvarar alltid sina privilegier med våld. Endast vita män räknas som människor. Människor med mycket hudpigment reduceras till arbetsredskap – människor utan snopp reduceras till knulldockor.

Men mäniskor är människor och inget annat. Människor som tar sitt ansvar försöker avskaffa alla former av förtryck. Därför är jag antirasist, och därför är jag radikalfeminist. Martin Luther King drömde om den dag, då man inte längre tänker på om den man just talade med var svart eller vit. Jag drömmer om den dag, då man inte längre tänker på om den man just haft samlag med var man eller kvinna.

Islamofobisk israelvänlighet

"Det som ser ut som Israelvänlighet är sannolikt bara förtäckt förakt för araber."

Svenska Dagbladet

Sverigedemokraterna är som bekant ett rasistiskt, homofobiskt och sexistiskt högerparti som springer ärenden åt kapitalisterna. Om KD kan sägas detsamma, möjligen med undantag för den uttalat rasistiska profilen. Möjligen...

SvD konstaterar idag att SD:s (sporadiska försök till) försiktigt Israelvänlig utrikespolitisk linje enbart är förtäckt arabhat. Det har SvD naturligtvis helt rätt i. Tilläggas skall bara att detsamma kan i rätt hög grad kan sägas om KD som lite här och där i landet, med jämna mellanrum, både uttrycker stöd åt Israel och problematiserar att muslimer boende i Sverige tillåts bygga moskéer. Gärna i samma sammanhang, dessutom.

Sovjet och den liberala antisemitismen

Det var Storbritanniens och Sovjetunionens gemensamma krigsinsatser under Andra Världskriget som innebar att Europa kunde befrias från Nazitysk ockupation. Övriga länders insatser kan på sin höjd anses ha påskyndat Tredje Rikets fall, men hade ingen avgörande betydelse för krigsutgången.

Den militärhistoriska expertisen är fullständigt enig om att Andra Världskriget i praktiken avgjordes i och med Sovjetarméns seger över de Nazityska ockupanterna vid slaget om Stalingrad. Den segern var i sin tur till lika delar resultatet av Sovjetarméns egna krigsinsatser, som det faktum att Storbritannien, genom sina krigsansträngningar, tvingade Nazityskland att splittra upp sina angreppsstyrkor till två fronter.

Vanligen görs det gällande att en förutsättning för krigets utbrott och huvudsakliga förlopp var den så kallade Molotov-Ribentrov-pakten, ickeangreppspakten mellan Sovjetunionen och Hitlertyskland. Enligt Winston Churchill memoarer hade Molotov-Ribentrov-pakten helt kunnat förhindras om Storbritannien svarat klart ja på Sovjetunionens påstötningar om bildandet av en Brittisk/Sovjetisk antifascistisk allians. Om så skett hade, högst sannolikt, Storbritannien och Sovjetunionen med gemensamma krafter kunnat kväsa den tyska nazismen i sin linda.

Men Storbritannien ogillade de sovjetiska kommunisterna, och hade svårt att bestämma sig för om de skulle våga lita på dem. Till följd av Storbritanniens ambivalenta förhållningssätt tvingades Sovjetunionen – fortfarande enligt Churchills memoarer – att av ren självbevarelsedrift sluta ett icke-angrepps-avtal med Nazityskland. Enligt Churchill kunde Sovjetunionen nämligen inte tolka Storbritanniens avvisande hållning på annat sätt än att de (Storbritannien) hade för avsikt att gå i allians med Nazityskland. Att Nazityskland ville bilda ett antikommunistiskt bålverk med Storbritannien var allmänt känt.

Det är ett relativt vanligt påstående från liberalt håll att nazism och kommunism i grund och botten är lika illa. Ibland påstås det till och med att kommunism är värre än nazism, eftersom fler personer skulle ha dött till följd av kommunismens "brott" än till följd av nazismens brott. Som aktiv socialdemokrat har jag naturligtvis varken behov eller intresse av att försvara kommunism, än mindre av att försvara sovjetstalinism, men just i egenskap av socialdemokrat har jag ett mycket starkt intresse av att bekämpa antisemitism och judehat. Jag vill därför påpeka följande:

Historiska fakta och Churchills dagböcker visar att Storbritannien hade kunnat gå i allians med Nazityskland, om de så önskat. Den som säger att kommunism är "lika illa" som nazism – den personen säger, i förtäckt form, att Storbritannien ur moralisk/politisk synvinkel lika gärna hade kunnat välja att bistå Nazityskland i kampen mot Sovjet, i stället för att bistå Sovjet mot Nazityskland. Den som till och med säger att kommunism är "värre" än nazism säger faktiskt att Churchills borde ha gått i allians med Hitler för att kunna bekämpa Stalin. Det är liksom det som är själva innebörden och konsekvensen av att göra just den jämförande moraliska värderingen mellan kommunism och nazism…

Om Storbritannien hade gjort det valet, om Storbritannien och Nazityskland hade bildat ett "antikommunistiskt bålverk" och med gemensamma krafter ockuperat Europa och nedkämpat Sovjetarmén… hur många judar tror ni då hade kunnat överleva Auswich, Dachau, Ravensbrück? Som socialdemokrat har jag inget särskilt behov av att försvara kommunism, men att göra tanken gällande att kommunism på något sätt skulle vara jämförbart med nazism… det är en i grunden antisemitisk tankegång.

Om man säger att kommunism är värre än nazism, då säger man att det är så viktigt att bekämpa kommunism att det gärna får ske till priset av att världens alla judar gasas ihjäl och bränns upp. Man säger att Storbritannien borde ha tillåtit Hitler att utrota det judiska folket, eftersom kampen mot kommunismen egentligen var viktigare än att bry sig om några futtiga folkmord på judar, romer, homosexuella, Jehovas Vittnen...

De som försöker hävda att kommunism är "värre" eller i vart fall "lika illa" som nazism, det är nästan utseslutande liberaler. Sällan märks det liberala folkföraktet så tydligt, som i dess antisemitiska attacker mot Sovjetunionen, den stat som tillsammans med Storbritannien befriade Europa från nazisternas terrorvälde…

Streck i sanden

Jag inbillar mig att människor i grund och botten är just människor. Att de skillnader människor emellan vi har så lätt att se egentligen är skillnader som visjälva skapar i våra egna huvuden. Med akademiskt språkbruk kallas det för performativa sociala konstruktiner. Vi skapar skillnader genom att tala om dem, och genom att tolka värden med hjälp av dem.

Ett något mindre akademiskt sätt att beskriva saken är att säga att vi människor är inskränkta, och att vi drar streck i sanden. De på ena sidan strecket är si, de på andra sidan strecket är så.

Som vit, heterosexuellt praktiserande man med akademisk utbildning... Det är naturligtvis omöjligt att egentligen förstå, i djupare mening faktiskt förstå, hur det känns att bli inputtad i en cirkel som är ritad med streck i sanden.

Men när jag läser vad min kamrat Roya skriver ... då går det faktiskt att ana hur det antagligen känns att bli definierad av andra. Att bli uppfattad som enbart en hudfärg.

Jag brukar säga att vi måste bli bättre på att lyssna. Just nu önskar jag att vi kanske borde bli lite mer färgblinda.

Royas inlägg finns här. Läs det...