Abortmotståndarna är galna!

Abortmotståndarna måste vara tokiga. Någon annan förklaring än klinisk galenskap kan jag omöjligen finna för deras allt mer makabra förehavanden. Ta Irma Wright som klev upp i talatstolen på KD.s riksting som pågår i detta nu:

Irma Wright, ordförande för senioravdelningen i Göteborg, berättade hur hon som gynekolog 1974 tagit hem en burk med ett tolv veckor gammalt aborterat foster i formalin för att visa sin lille son, som genast identifierade fostret som en "dödad bebis".

Subjektiv nekrofili, kallar jag det. Det är abortmotståndarna som hävdar att ett foster är en människa, inte jag. Och det är abortmotståndare som släpar omkring de aborterade fostren och visar upp för sina barn. De här sortens makabra tokstollar borde enligt min mening sitta inspärrade, inte tillåtas att uppfostra barn.

”MRO” heter en anna organisation för dårar som också hävdar att ett foster är en människa. MRO-aktivisterna springer land och rike runt med stora färgbilder på blodiga, aborterade foster. Om de menar det de säger, att ett foster är en människa, då är de uppenbarligen fullständigt okunniga om både modern medicinsk vetenskap och om judiskt-kristen tradition (som hävdar att livet uppstår när fostrer sparkar första gången). Om de dessutom finner något slags perverst nöje i att fotografera dessa foster som de alltså menar är människor – då är de inte bara okunniga och ogudaktiga utan också sinnessjuka.

Måtte Gud bevara oss från dessa psykopater

Bra, Göran Hägglund

Det är sällan jag har anledning att säga något positivt om KD:s partiledare Göran Hägglund. När jag nu faktiskt har det tänker jag dock ta den chansen. Det är bra gjort av Göran Hägglund att – i egenskap av socialminister - förbereda ett lagförslag om utländska kvinnors möjlighet att göra abort i Sverige.

Förslaget läggs fram under vilda protester från somliga av hans partikamrater, skall tilläggas. En av de som är upprörda är Per-Olof Hermansson; KD:s partiledare i Mark och alltså en av mina kommunpolitiska trätobröder. Eftersom jag föreställer mig att Per-Olof är en typisk representant för KD:s mer städade abortmotståndare (allting är ju relativt) finns det faktiskt ett visst allmänintresse i att syna hur KD-Mark motiverar sin ”abortkritik”.

Städade som de är – det går faktiskt att ha Marks kristdemokrater i möblerade rum – så erkänner de numera att kvinnor rent principiellt har rätt till sin egen kropp. Vad som däremot ifrågasätts är innebörden av denna rätt. Närmare bestämt hävdas det att ”om kvinnan har rätt till sin egen kropp så följer därav inte att hon har rätt att amputera eller ta bort delar därav.” Till stöd för denna något säregna tes anförs att ingen svensk man har rätt att gå in på ett sjukhus och låta avlägsna ”en del av sin kropp: sin arm, eller sin penis”.

Nu beror dock sjukvårdens ovilja att genomföra amputationer inte på inskränkningar i rätten till den egna kroppen. Det beror på att önskemål om amputation vittnar om psykisk obalans – en person som ber att få armen amputerad erbjus givetvis psykiatrisk hjälp. Skulle ”amputationsönskemålet” gälla det manliga könsorganet kommer personen att erbjudas terapisamtal för att utröna sin könstillhörighet. Skulle det visa sig att personen är en kvinna född i en mans kropp... då operarer läkarna bort det manliga könsorganet, helt i enlighet med personens önskemål. Könsbyten är ovanligt, men inte unika. (Trogna läsare av denna blogg känner måhända till Shumail och Shahzina...)

Nå; insikten om att människor ibland frågar efter en sak när de behöver något annat kan rimligen inte göras till huvudregel inom sjukvården. Vill man motivera inskränkningar i aborträtten måste man således hävda att ett önskemål om abort per definition är ett bevis för psykisk obalans. En ståndpunkt som rimligen borde diskvalificera debattören från seriösa samtal...

Vilket för oss över till abortkritikens premiss numero uno – själva grundfundamentet i abortmotståndet: Föreställningen att ett foster är en självständig individ. Det är till syvende och sist nämligen det allting handlar om för abortmotståndarna. Så ock för KD-Mark.

För att komma från kristna människor är det dock ett mycket märkligt påstående, att ett foster är en människa. Enligt den judiskt-kristna traditionen anses nämligen en människa vara skapad när fostret första gången sparkar i mammans mage. Sparkandet har ansets vara tecknet på att Gud andas in livsande i fostret och därigenom skapar en levande varelse. Detta brukar som bekant inträffa långt in i graviditeten. Vill man göra gällande att en individ uppkommer i själva konceptionsögonblicket måste man låta (kontroversiella och omtvistade) läkarvetenskapliga utsagor väga tyngre än den judiskt-kristna etiska traditionen. Att den läkarvetenskapliga utsagan om livets uppkomst vid konceptionsögonblicket är omstridd – faktiskt allmänt betraktad som nonsens – kan vi lämna därhän. Jag resonerar om principen – vad bör väga tyngst för den enskilde kristne: läkarvetenskapliga utsagor eller judiskt-kristen etisk tradition?

För all del; som schartauan anser jag att”Traditionen” inte äger någon som helst självständig etisk, moralisk eller teologisk auktoritet (Sola Scriptura – Skriften allena!) men de kristdemokratiska abortmotståndarna påstår ju regelmässigt att deras motstånd grundar sig på den judiskt-kristna etiska traditionen. Det hela är kort sagt mycket märkligt...

Som schartauan – alltså inte trots min kristna tro utan just på grund av min kristna tro – menar jag att abort bör vara tillåtet. Alla barn har rätt att vara önskade och efterlängtade. Jag tror att Gud i sin vishet ordnade världen så, att kvinnan har ett foster i kroppen en period innan en människa skapas, bland annat för att säkerställa detta. Att ett relativt rikt och välmående land som Sverige erbjuder exempelvis Polens kvinnor möjligheten att komma till Sverige för att utföra en abort – det blir i ljuset av detta närmast att betrakta som god kristen solidaritet...

Göran Hägglund lär dock en tuff kamp att vänta på KD:s riksting i sommar. Varken judiskt-kristen etisk tradition eller allmän rim och reson brukar hjälpa när man har med abortmotståndare att göra. Trösterikt nog är jag ganska säker på att Hägglund ror hem segern - i potten ligger nämligen den borgerliga alliansens fortsatta existen. Jag tvivlar nämligen på att Folkpartiets liberaler tänker finna sig i att de kristdemokratiska abortmotståndarna sätter agendan. För att nu inte tala om Folkpartiets radikalfeministiska riksdagsledamöter, som exempelvis Birgitta Ohlsson...

Det skulle se ut det, om Alliansen skulle spricka på abortfrågan...

Mitt tal 8:e mars

Der här är det tal jag höll i Folkets Hus i Skene på Internationella Kvinnodagen 2007.

Det allra värsta man kan säga till ett barn, det är ”jag ville aldrig ha dig.”

För 40 år sedan var kvinnor inte människor i Sverige. Inte riktigt lika mycket som män i alla fall. För det är en mänsklig rättighet att kontrollera sin egen sexualitet men för 40 år sedan i Sverige hade inte kvinnor kontroll över sin egen sexualitet. I vart fall inte om man var gift, för det gick inte att fälla en man för våldtäkt om han våldtog sin fru. Kvinnans sexualitet var något som mannen kontrollerade.

Kvinnor var inte människor för 40 år sedan, inte riktigt lika mycket som män, för det är en mänsklig rättighet att kontrollera sin egen kropp och det kunde inte kvinnor för 40 år sedan. Abort var förbjudet. Om kvinnan blev gravid, kanske efter en våldtäkt av den hon var gift med, då hade hon inget annat val än att föda det barnet.

40 år. För 40 år sedan var Polen en kommunistisk diktatur, där människorna inte fick säga vad de ville, de fick inte bilda fria fackföreningar och de fick inte rösta i fria demokratiska val. Men trots att Polen var en diktatur så var alla människor i Polen människor. I Polen var det olagligt att vålda någon, även om det var någon man var gift med. Och i Polen hade kvinnan kontroll över sin egen kropp, för abort var tillåtet.

Jag tror att det var så, för att i Polen viste alla människor, även männen, vad det innebär att inte ha kontroll över sin egen kropp. De viste det ända in under skinnet, hur det är att inte kontrollera sin egen kropp. De hade fått den erfarenheten intatuerad i huden som siffror, när de satt i Auswich, Dachau, Ravensbrück. De visste vad det innebär att vara utlämnad åt läkare som gör vad de vill med en.

Kvinnorna i Polen visste något mer. De visste vad internationell solidaritet innebär, vad det betyder, på riktigt. För de kvinnor som levde i Polen, med siffror intatuerade i huden, de levde för att britter och ryssar hade räddat dem, hade öppnat dörrarna, i Auswich, Dachau, Ravensbrück, och släppt ut dem.

De visste att ibland behöver man hjälp och ibland är man den som kan erbjuda hjälp. Så Polens kvinnor, de stod på Nordsjöns södra strand och tittade norrut, och de såg att i Sverige hade kvinnorna inte kontroll över över sin egen kropp. Och de polska kvinnorna sa att vi har inte mycket i Polen, vi har ingen demokrati, vi är ett fattigt land, men vi har något som ni inte har och det vill vi dela med oss av, till er. Så de öppnade dörrarna till sjukhusen, släppte in de svenska kvinnorna, och gav dem ett val.

40 år. Det kan hända mycket på 40 år. I Sverige har kvinnan idag kontroll över sin egen sexualitet, för det är olagligt att våldta någon, även om man är gift med henne. Och kvinnan har kontroll över sin egen kropp, för abort är tillåtet i Sverige idag.

Idag är Polen en demokrati. Diktaturen har fallit och i Polen har man yttrandefrihet, demokratiska val och fria fackföreningar. Men för Polens kvinnor har tiden rullat baklänges. Idag är abort förbjudet i Polen.

40 år. För 40 år sedan var min mamma gravid. Hon hade ett litet foster i magen som ännu inte blivit en människa. Men det blev en människa. Det blev jag.

Och jag har fått så mycket kärlek av min mamma. Så otroligt mycket kärlek. Och jag har vetat att den kärleken är äkta för jag vet att jag var önskad och efterlängtad. Jag vet att jag var önskad och efterlängtad för min mamma hade ett val. Ett val hon inte gjorde. Ett val hon fått av Polens kvinnor.

Idag kan Polens barn inte vara säkra på att de är önskade och efterlängtade, för Polens kvinnor har inte det valet. Min mamma gav mig kärlek, och Polens kvinnor gav mig trygghet i att den kärleken är äkta.

Jag vill ge det till Polens barn, som jag fick.

Jag vill ge samma val till Polens kvinnor, som min mamma fick.

Jag vill ge det enda jag har att ge, jag vill öppna sjukhusdörrarna för Polens kvinnor och ge Polens kvinnor rätten att kontrollera sina egna kroppar.

Kristet ja till abort

I detta nu håller ett lagförslag på att tas fram, ett lagförslag som ger utländska kvinnor rätt att genomföra en abort i Sverige. Som vanligt, när det handlar om kvinnors mänskliga rättigheter och internationell solidaritet sätter sig det påstått kristna partiet (KD) på tvären. Som troende kristen känner jag mig därför föranledd att skriva några ord om kristen syn på abort.

Låt mig inleda med några ord om huruvida ett foster är ett mänskligt liv. I Bibeln står inte en stavelse om vid vilket ögonblick ett mänskligt liv har uppkommit. I den judiskt-kristna historiska traditionen är huvudregeln att mänskligt liv anses ha uppkommit i det ögonblick mamman känner den första sparken. Det ses som tecknet på att Guds Ande träder in i fostret och skapar en människa. Mellan tummen och pekfingret brukar detta inträffa runt vecka 28, vilket innebär att svensk abortlag är väl förenlig med såväl Bibeln som judiskt-kristen tradition. Den kristna högerns tal om att ett mänskligt liv uppkommer vid konceptionsögonblicket står däremot i direkt strid med kristen tro.

Vidare kan vi konstatera att Bibeln i grunden är positivt inställd till sexualitet. Ingenstans står det att sexualitetens syfte enbart är barnalstring, däremot att sexualitet att den metod vi använder för barnalstring. Sexualitetens primära syfte är att skapa närhet och ömhet mellan två människor. Bibeln tar därför avstånd från egoistiskt eller ansvarslöst utlevd sexualitet. När det tragiska inträffar att en oönskad graviditet uppstår är abort ett sätt att ta ansvar. Bibeln är alltså i grunden positivt inställd till rätten till abort.

Slutligen kan vi konstatera att Bibeln förespråkar ett solidariskt agerande. Den som har eller kan bör stödja den som inte har eller inte kan. I frågan om abort har således det svenska samhället, utifrån en kristen grundsyn, en moralisk förpliktelse att erbjuda exempelvis polska kvinnor möjlighet att genomföra en abort här i Sverige. I Polen är nämligen abort förbjudet. Detta eftersom den kristna högern som styr Polen hellre ägnar sig åt kvinnoförtryck och homohat än åt att praktisera det kristna kärleksbudskapet. Det är tragiskt att samma kristna höger finns företrädd i Sveriges riksdag genom (KD).

Stöd Polens kvinnor – låt den som vill genomgå en abort i Sverige!