Till vem skulle jag gå?

Att leva som kristen är att vandra på livets stig med Jesus. Det hade antagligen varit lättare att vandra på den stigen om jag hade haft en stark tro. Men det har jag inte.

Jag önskar att jag kunde vara lika trofast mot Jesus som Petrus var. Petrus, fiskaren, den råbarkade sillstryparen som vandrade med Jesus i tre år. Petrus, som hade gått på vatten tillsammans med Jesus, och som med egna ögon sett hur Jesus botade de sjuka och mättade de hungriga. Petrus, som den natt då Jesus blev förådd förnekade att han ens kände Jesus – inte en gång utan tre gånger. Hur många gånger dagligen förnekar jag att jag känner Jesus, genom mitt sätt att leva? 6 gånger om dagen? 13? Jag önskar att även jag kunde höra tuppen gala redan efter tredje gången…

Jag önskar att jag hade lika stark tro som Tomas hade. Tomas Tvivlaren, som inte kunde tro på Jesu upptåndelse om han inte fick sticka fingrarna i spikhålen i Jesu kropp. Tomas, som hade varit med när Jesus uppväckte döda, Tomas som själv hade drivit ut demoner. Det räcker med ett endaste uns av tro för att beordra demoner och tvinga dem att lyda. Ett uns – det är vikten på 4200 senapskorn, det är trefalt och sjufalt, hundra gånger om och dubbelt upp mot vad som krävs för att få ett träd att rycka upp sina rötter. Jag har inte ens tro nog att få ett träd att lyda mig…

Jag tänker ofta på Judas. Judas Iskariot, dolkmannen, frihetskämpen som ville återupprätta Gudsfolket, kasta ut romarna och befria det judiska folket. Judas som ville världens alla fattiga och förtryckta väl. Judas som älskade världen så äkta och osjälviskt att han blev besviken på Jesus, när Jesus inte gjorde tillräckligt mycket tillräckligt fort. Man kan göra mycket gott för de fattiga och förtryckta med 30 silvermynt… Men den stigen leder ut till en galge på åkern…

Målet med att vandra på livets stig att försöka bli så Jesuslik som möjligt. Det vore antagligen lättare att orka fortsätta den vandringen om jag kunde skönja målet vid horisonten. Men det kan jag inte. Jag kommer aldrig att kunna bli det minsta Jesuslik. Målet är utom räckhåll, hur mycket jag än anstränger mig. Men vilket annat val har jag, än att fortsätta vandra? Till vem skulle jag gå?

Jag önskar att jag vore lika trofast som Petrus Förnekaren och hade lika stark tro som Tomas Tvivlaren. Jag önskar att jag i vart fall inte vore en större förrädare än Judas Iskariot. Men önskningar är för barn som tror att de ska bli uppfyllda. Jag är vuxen, och jag vet bättre än att önska sådant som aldrig blir verklighet. Det enda jag kan göra är att be att Hans nåd skall vara så stor att den trots det räcker även åt mig, när Han kommer åter…

Värna Kyrkans vigselrätt!

"Ur ett vänsterperspektiv bör religionskritiken i princip vara ett avslutat kapitel. "

Joel Malmqvist

I utkanten av debatten kring könsneutral äktenskapslagstiftning har, för vilken gång i ordningen vet jag inte, krav åter rests på att frånta religiösa sammanslutningar vigselrätten. Att militanta ateister såsom Human-Etiska Förbundet (eller "Humanisterna" som de numera kallar sig) driver den frågan förvånar föga: Deras mission i livet förefaller vara att med varje till buds stående medel bekämpa människors sökande efter Gud.

Att diverse homofoba präster går i allians med de militanta ateisterna, och även de kräver att Kyrkan skall bli av med vigselrätten, förvånar mig inte heller. De homofoba prästerna vill, genom avskaffad vigselrätt, göra det enklare att fortsätta diskriminera homosexuella. Uppenbarligen anser homofoberna att kampen mot likabehandling är viktigare än tillgången till sociala arenor där människor på ett naturligt sätt kan möta Gud.

Vad som däremot förvånar mig är att diverse liberaler och vänstermänniskor, med diffusa hänvisning till religionsfriheten, hoppar på tåget och kräver avskaffad vigselrätt för Kyrkan.

Äktenskapslagstiftningen sköts, liksom all lagstiftning, av riksdagen. Det finns borgerliga (i bemärkelsen icke-religiösa) vigselförrättare att tillgå för den som vill gifta sig utan att blanda in religionen i äktenskapet. Det är bra. Religionstvång är enbart av ondo.

Men om nu privaträttsliga subjekt såsom Svenska Kyrkan, eller andra religiösa sammanslutningar med viss storlek och varaktighet, vill kunna erbjuda sina medlemmar en religiös cermoni vid äktenslapets ingående - och erbjuder staten att fullt ut att acceptera lagstiftningen - varför skulle då Svensla Kykan inte få företräda det allmänna och genom sin cermoni göra äktenskapet civilrättsligt bindande? Av vilken liberal eller socialistisk princip följer det att det är uteslutet att låta andra än staten sköta själva den praktiska handläggningen/ritualen? Vad är problemet med Kyrkans vigselrätt?

Vari ligger egenvärdet, för andra än militanta atesiter och debila homofober, i att frånta Svenska Kyrkan möjligheten att förrätta civilrättsligt bindande äktenskap?

Hur kan Gud...

Hur kan Gud, om han är så god och allsmäktig, tillåta

att barn dör av svält?
att 500 000 människor årligen säljs som sexslavar i EU?
att hemlösa fryser ihjäl i dagens Sverige?
att unga människor mår så dåligt att de skär sig?
att en av mina vänner blev våldtagen?

Jag vet inte. Och jag vet inte

Hur VI kan
tillåta en orättvis världshandel
sitta overksamma när människor säljs som sexslavar
låta bli att ge ett hem åt alla människor
blunda för ärren på andras armar
eller fråga vad gjorde du där vid den tiden på dygnet?

Det enda jag vet är att Gud älskar oss så mycket att Han dog på korset för vår skull.

Hur kan Gud älska oss, som tillåter så mycket hat och ondska?

Kristet ja till abort

I detta nu håller ett lagförslag på att tas fram, ett lagförslag som ger utländska kvinnor rätt att genomföra en abort i Sverige. Som vanligt, när det handlar om kvinnors mänskliga rättigheter och internationell solidaritet sätter sig det påstått kristna partiet (KD) på tvären. Som troende kristen känner jag mig därför föranledd att skriva några ord om kristen syn på abort.

Låt mig inleda med några ord om huruvida ett foster är ett mänskligt liv. I Bibeln står inte en stavelse om vid vilket ögonblick ett mänskligt liv har uppkommit. I den judiskt-kristna historiska traditionen är huvudregeln att mänskligt liv anses ha uppkommit i det ögonblick mamman känner den första sparken. Det ses som tecknet på att Guds Ande träder in i fostret och skapar en människa. Mellan tummen och pekfingret brukar detta inträffa runt vecka 28, vilket innebär att svensk abortlag är väl förenlig med såväl Bibeln som judiskt-kristen tradition. Den kristna högerns tal om att ett mänskligt liv uppkommer vid konceptionsögonblicket står däremot i direkt strid med kristen tro.

Vidare kan vi konstatera att Bibeln i grunden är positivt inställd till sexualitet. Ingenstans står det att sexualitetens syfte enbart är barnalstring, däremot att sexualitet att den metod vi använder för barnalstring. Sexualitetens primära syfte är att skapa närhet och ömhet mellan två människor. Bibeln tar därför avstånd från egoistiskt eller ansvarslöst utlevd sexualitet. När det tragiska inträffar att en oönskad graviditet uppstår är abort ett sätt att ta ansvar. Bibeln är alltså i grunden positivt inställd till rätten till abort.

Slutligen kan vi konstatera att Bibeln förespråkar ett solidariskt agerande. Den som har eller kan bör stödja den som inte har eller inte kan. I frågan om abort har således det svenska samhället, utifrån en kristen grundsyn, en moralisk förpliktelse att erbjuda exempelvis polska kvinnor möjlighet att genomföra en abort här i Sverige. I Polen är nämligen abort förbjudet. Detta eftersom den kristna högern som styr Polen hellre ägnar sig åt kvinnoförtryck och homohat än åt att praktisera det kristna kärleksbudskapet. Det är tragiskt att samma kristna höger finns företrädd i Sveriges riksdag genom (KD).

Stöd Polens kvinnor – låt den som vill genomgå en abort i Sverige!

Av nåd allena

En del av mina kristna syskon (syskon i symbolisk betydelse; jag har kristna "syskon" och socialistiska "kamrater") säger ibland att det "är viktigt att ta ställning för Jesus". Särskilt populärt är detta uttryck bland karismatiker och Livets Ord-liknande rörelser.

Med risk för att låta äppelkäck: jag har inte tagit ställning för Jesus - det är Han som tagit ställning för mig. Min tro - den tro som frälser - är inte resultatet av ett fritt val. Tvärtom: av nåd allena gjorde Kristus en som ville sin frälsning av en som inte ville den.

Det här är mer än nyanser och ordlekar, det är viktigt. Om den frälsande tron uppkommer till följd av eget val, då är frälsningen beroende av mänskliga gärningar och beslut. Gärningslära, med andra ord. Det är Gud som verkar tro i våra hjärtan, inte vi själva.

För mig var detta högst påtagligt. Jag var på väg att göra något verkligt dumt som hade varit oåterkalleligt när Han visa sig och hjälpte mig tillrätta. Det var inte det minsta hallelujastämning över det mötet. Snarare fick det mig att förstå hur Petrus antagligen kännde sig när tuppen gol på långfredagens morgon.

Jag har inte valt att tro, lika lite som en narkoman som blir inlagd och avgiftad har "valt" att bli ren. Syndfullhet är som narkotikaberoende - man behöver hjälp för att bryta med det. På egen hand uppnår man inget.

Man behöver inte "ta ställning för Jesus". Jag tackar Honom för att Han av nåd allena tog ställning för mig och skänkte mig saliggörande tro.