Till följd av mitt ställningstagande till stöd för Shumail och Shahzina har jag (huvudsakligen via mail) fått ett antal kritiska frågor från undrande kristna syskon gällande min syn på könsbyten. Jag hade i och för sig föredragit om frågorna ställts i kommentatorsfälten till mina inlägg, men eftersom frågorna (huvudsakligen) är hövligt formulerade och undertecknade med namn tänker jag inte bråka om saken. Däremot tänker jag försöka svara på vad jag tror är Bibelns syn på transsexualitet och könsbyten.
En del kristna syskon menar att den som accepterar könsbyten indirekt hävdar att Gud ’gör misstag’ i och med att personer föds med fel kön. Jag har faktiskt svårt att förstå den invändningen. Personer föds med hjärtfel, med synfel, med alla möjliga fysiska funktionshinder. Inget av detta är några ’misstag’ av Gud. Det är resultatet av att vi lever i en ofullkomlig värld. Vad vi människor har att göra – det är att så gott vi kan åtgärda dessa medfödda ofullständigheter och brister. Hjärtfel opererar vi, synfel försöker vi korrigera så gott det går, detta anses allmänt som Gudi behagliga välgärningar … Jag har svårt att se varför just könskorrigerande kirurgiska ingrepp skulle vara fel ur Bibelns synpunkt?
Ett i och för sig mer begripligt argument mot könsbyten är hänvisningen till Gamla Testamentets förbud mot ’snöpning’ i exempelvis 5 Mos 23:1. Jag har dock svårt att se hur ett snöpningsförbud kan göras gällande när vi diskuterar Shumail Rajs könsbyte. Snöpning handlar om att göra testiklar obrukbara – Shumails operation (från kvinna till man) är väl snarast att betrakta som motsatsen till ’snöpning.’ Något Bibliskt förbud mot att avlägsna bröst, äggstockar eller andra kvinnliga attribut existerar mig veterligen inte…
Framför allt utgör dock förbudet mot ’snöpning’ per definition ett förbud mot att låta män göra sina testiklar obrukbara. Men ett könsbyte från man till kvinna handlar inte om att avlägsna en mans testiklar – det handlar om att avlägsna testiklar från en kvinna, så att hon kan få den kvinnokropp hon rätteligen borde ha. Rimligen måste vi väl vara överens om att det är en Gudi behaglig gärning att genom kirurgiska ingrepp avlägsna manliga könsorgan från en kvinnokropp?
Jag ser förvisso inget problem med att föra den här typen av teologiska samtal – hövliga samtal som syftar till att klargöra Skriftens Ord och innebörd kan endast vara av godo. Vad som däremot bekymrar mig är den nit varmed många av mina kristna syskon ständigt letar efter argument för att ställa sig i vägen för andra människors önskemål, lycka och välgång. Jag begriper inte varför ryggmärgsreflexen så ofta är att motsätta sig allt som inte uttryckligen är tillåtet?
För mig är hela saken med könsbyten och transsexualitet mycket enkel: Människor mår dåligt. De kommer att må bättre om de får genomgå en könsbytesoperation. Då skall vi hjälpa dem att göra det.
Showing posts with label schartaunism. Show all posts
Showing posts with label schartaunism. Show all posts
Monday, June 4, 2007
Friday, June 1, 2007
Bibeln är för könsneutrala äktenskap
På DN Debatt går ett antal riksdagsledamöter från M, KD och C till storms mot en statlig utredning (SOU 2007:17) som förordar könsneutrala äktenskap. Deras argument är ”att äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion”
Uppenbarligen har artikelförfattarna aldrig hört talas om kärlek. Den dag jag eventuellt gifter mig kommer det att vara för att jag älskar en annan människa – inte för att jag lider av någon okontrollerbar biologisk drift att skaffa barn. Väljer jag att eventuellt skaffa barn kommer barnet att ha ett egenvärde som människa – jag kommer inte att reducera barnet till ett medel för att säkerställa artens fortbestånd.
Saken är i själva verket mycket enkel:
Människor älskar varandra och vill ibland lova varandra evig kärlek och trohet. Barn mår bra av att växa upp i stabila och kärleksfulla relationer. Av dessa skäl finns äktenskapet.
Människor kan älska varandra oberoende av kön. Barn mår lika bra av att uppfostras av föräldrar som lever i en stabil och kärleksfull homosexuell relation som av att uppfostras av föräldrar som lever i en stabil och kärleksfull heterosexuell relation. Av dessa skäl bör äktenskapet vara könsneutralt.
Det är också Bibelns syn på saken:
I berättelsen om Rut – som finns i Gamla Testamentet – kan man läsa om kärleken mellan de två kvinnorna Rut och Noomi. Deras kärlek är stark, Rut säger till Noomi: ”Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. Där du dör, vill jag dö och där vill jag bli begraven. Herren må göra mig vad som helst - endast döden skall skilja oss åt." (Rut 1:16)
Rut och Noomi kan dock inte skaffa barn på egen hand, trots att de gärna vill bli föräldrar. Hjälp finns dock att få: Boas – en man som Rut är bekant med sedan tidigare – är behjälplig med de biologiska aspekterna och Rut blir gravid och föder en son, Oved.
Omgivningen inser vad som skett: ”Noomi har fått en son.” (Rut 4:17). Enligt Bibeln har barnet, Oved, två föräldrar – de två kvinnorna Rut och Noomi.
Berättelsen om Rut och Noomi är en del av den mångtusenåriga kristna traditionen. Det är berättelsen om kärleken mellan två kvinnor och det är berättelsen om assisterad befruktning. Berättelsen om Rut och Noomi är berättelsen om könsneutra äktenskap.
Det är hög tid att förverkliga Skriftens Ord och Guds kärleksbud.
Gör äktenskapsbalken könsneutral. Bums!
Uppenbarligen har artikelförfattarna aldrig hört talas om kärlek. Den dag jag eventuellt gifter mig kommer det att vara för att jag älskar en annan människa – inte för att jag lider av någon okontrollerbar biologisk drift att skaffa barn. Väljer jag att eventuellt skaffa barn kommer barnet att ha ett egenvärde som människa – jag kommer inte att reducera barnet till ett medel för att säkerställa artens fortbestånd.
Saken är i själva verket mycket enkel:
Människor älskar varandra och vill ibland lova varandra evig kärlek och trohet. Barn mår bra av att växa upp i stabila och kärleksfulla relationer. Av dessa skäl finns äktenskapet.
Människor kan älska varandra oberoende av kön. Barn mår lika bra av att uppfostras av föräldrar som lever i en stabil och kärleksfull homosexuell relation som av att uppfostras av föräldrar som lever i en stabil och kärleksfull heterosexuell relation. Av dessa skäl bör äktenskapet vara könsneutralt.
Det är också Bibelns syn på saken:
I berättelsen om Rut – som finns i Gamla Testamentet – kan man läsa om kärleken mellan de två kvinnorna Rut och Noomi. Deras kärlek är stark, Rut säger till Noomi: ”Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. Där du dör, vill jag dö och där vill jag bli begraven. Herren må göra mig vad som helst - endast döden skall skilja oss åt." (Rut 1:16)
Rut och Noomi kan dock inte skaffa barn på egen hand, trots att de gärna vill bli föräldrar. Hjälp finns dock att få: Boas – en man som Rut är bekant med sedan tidigare – är behjälplig med de biologiska aspekterna och Rut blir gravid och föder en son, Oved.
Omgivningen inser vad som skett: ”Noomi har fått en son.” (Rut 4:17). Enligt Bibeln har barnet, Oved, två föräldrar – de två kvinnorna Rut och Noomi.
Berättelsen om Rut och Noomi är en del av den mångtusenåriga kristna traditionen. Det är berättelsen om kärleken mellan två kvinnor och det är berättelsen om assisterad befruktning. Berättelsen om Rut och Noomi är berättelsen om könsneutra äktenskap.
Det är hög tid att förverkliga Skriftens Ord och Guds kärleksbud.
Gör äktenskapsbalken könsneutral. Bums!
Monday, May 28, 2007
Bra, Göran Hägglund
Det är sällan jag har anledning att säga något positivt om KD:s partiledare Göran Hägglund. När jag nu faktiskt har det tänker jag dock ta den chansen. Det är bra gjort av Göran Hägglund att – i egenskap av socialminister - förbereda ett lagförslag om utländska kvinnors möjlighet att göra abort i Sverige.
Förslaget läggs fram under vilda protester från somliga av hans partikamrater, skall tilläggas. En av de som är upprörda är Per-Olof Hermansson; KD:s partiledare i Mark och alltså en av mina kommunpolitiska trätobröder. Eftersom jag föreställer mig att Per-Olof är en typisk representant för KD:s mer städade abortmotståndare (allting är ju relativt) finns det faktiskt ett visst allmänintresse i att syna hur KD-Mark motiverar sin ”abortkritik”.
Städade som de är – det går faktiskt att ha Marks kristdemokrater i möblerade rum – så erkänner de numera att kvinnor rent principiellt har rätt till sin egen kropp. Vad som däremot ifrågasätts är innebörden av denna rätt. Närmare bestämt hävdas det att ”om kvinnan har rätt till sin egen kropp så följer därav inte att hon har rätt att amputera eller ta bort delar därav.” Till stöd för denna något säregna tes anförs att ingen svensk man har rätt att gå in på ett sjukhus och låta avlägsna ”en del av sin kropp: sin arm, eller sin penis”.
Nu beror dock sjukvårdens ovilja att genomföra amputationer inte på inskränkningar i rätten till den egna kroppen. Det beror på att önskemål om amputation vittnar om psykisk obalans – en person som ber att få armen amputerad erbjus givetvis psykiatrisk hjälp. Skulle ”amputationsönskemålet” gälla det manliga könsorganet kommer personen att erbjudas terapisamtal för att utröna sin könstillhörighet. Skulle det visa sig att personen är en kvinna född i en mans kropp... då operarer läkarna bort det manliga könsorganet, helt i enlighet med personens önskemål. Könsbyten är ovanligt, men inte unika. (Trogna läsare av denna blogg känner måhända till Shumail och Shahzina...)
Nå; insikten om att människor ibland frågar efter en sak när de behöver något annat kan rimligen inte göras till huvudregel inom sjukvården. Vill man motivera inskränkningar i aborträtten måste man således hävda att ett önskemål om abort per definition är ett bevis för psykisk obalans. En ståndpunkt som rimligen borde diskvalificera debattören från seriösa samtal...
Vilket för oss över till abortkritikens premiss numero uno – själva grundfundamentet i abortmotståndet: Föreställningen att ett foster är en självständig individ. Det är till syvende och sist nämligen det allting handlar om för abortmotståndarna. Så ock för KD-Mark.
För att komma från kristna människor är det dock ett mycket märkligt påstående, att ett foster är en människa. Enligt den judiskt-kristna traditionen anses nämligen en människa vara skapad när fostret första gången sparkar i mammans mage. Sparkandet har ansets vara tecknet på att Gud andas in livsande i fostret och därigenom skapar en levande varelse. Detta brukar som bekant inträffa långt in i graviditeten. Vill man göra gällande att en individ uppkommer i själva konceptionsögonblicket måste man låta (kontroversiella och omtvistade) läkarvetenskapliga utsagor väga tyngre än den judiskt-kristna etiska traditionen. Att den läkarvetenskapliga utsagan om livets uppkomst vid konceptionsögonblicket är omstridd – faktiskt allmänt betraktad som nonsens – kan vi lämna därhän. Jag resonerar om principen – vad bör väga tyngst för den enskilde kristne: läkarvetenskapliga utsagor eller judiskt-kristen etisk tradition?
För all del; som schartauan anser jag att”Traditionen” inte äger någon som helst självständig etisk, moralisk eller teologisk auktoritet (Sola Scriptura – Skriften allena!) men de kristdemokratiska abortmotståndarna påstår ju regelmässigt att deras motstånd grundar sig på den judiskt-kristna etiska traditionen. Det hela är kort sagt mycket märkligt...
Som schartauan – alltså inte trots min kristna tro utan just på grund av min kristna tro – menar jag att abort bör vara tillåtet. Alla barn har rätt att vara önskade och efterlängtade. Jag tror att Gud i sin vishet ordnade världen så, att kvinnan har ett foster i kroppen en period innan en människa skapas, bland annat för att säkerställa detta. Att ett relativt rikt och välmående land som Sverige erbjuder exempelvis Polens kvinnor möjligheten att komma till Sverige för att utföra en abort – det blir i ljuset av detta närmast att betrakta som god kristen solidaritet...
Göran Hägglund lär dock en tuff kamp att vänta på KD:s riksting i sommar. Varken judiskt-kristen etisk tradition eller allmän rim och reson brukar hjälpa när man har med abortmotståndare att göra. Trösterikt nog är jag ganska säker på att Hägglund ror hem segern - i potten ligger nämligen den borgerliga alliansens fortsatta existen. Jag tvivlar nämligen på att Folkpartiets liberaler tänker finna sig i att de kristdemokratiska abortmotståndarna sätter agendan. För att nu inte tala om Folkpartiets radikalfeministiska riksdagsledamöter, som exempelvis Birgitta Ohlsson...
Det skulle se ut det, om Alliansen skulle spricka på abortfrågan...
Förslaget läggs fram under vilda protester från somliga av hans partikamrater, skall tilläggas. En av de som är upprörda är Per-Olof Hermansson; KD:s partiledare i Mark och alltså en av mina kommunpolitiska trätobröder. Eftersom jag föreställer mig att Per-Olof är en typisk representant för KD:s mer städade abortmotståndare (allting är ju relativt) finns det faktiskt ett visst allmänintresse i att syna hur KD-Mark motiverar sin ”abortkritik”.
Städade som de är – det går faktiskt att ha Marks kristdemokrater i möblerade rum – så erkänner de numera att kvinnor rent principiellt har rätt till sin egen kropp. Vad som däremot ifrågasätts är innebörden av denna rätt. Närmare bestämt hävdas det att ”om kvinnan har rätt till sin egen kropp så följer därav inte att hon har rätt att amputera eller ta bort delar därav.” Till stöd för denna något säregna tes anförs att ingen svensk man har rätt att gå in på ett sjukhus och låta avlägsna ”en del av sin kropp: sin arm, eller sin penis”.
Nu beror dock sjukvårdens ovilja att genomföra amputationer inte på inskränkningar i rätten till den egna kroppen. Det beror på att önskemål om amputation vittnar om psykisk obalans – en person som ber att få armen amputerad erbjus givetvis psykiatrisk hjälp. Skulle ”amputationsönskemålet” gälla det manliga könsorganet kommer personen att erbjudas terapisamtal för att utröna sin könstillhörighet. Skulle det visa sig att personen är en kvinna född i en mans kropp... då operarer läkarna bort det manliga könsorganet, helt i enlighet med personens önskemål. Könsbyten är ovanligt, men inte unika. (Trogna läsare av denna blogg känner måhända till Shumail och Shahzina...)
Nå; insikten om att människor ibland frågar efter en sak när de behöver något annat kan rimligen inte göras till huvudregel inom sjukvården. Vill man motivera inskränkningar i aborträtten måste man således hävda att ett önskemål om abort per definition är ett bevis för psykisk obalans. En ståndpunkt som rimligen borde diskvalificera debattören från seriösa samtal...
Vilket för oss över till abortkritikens premiss numero uno – själva grundfundamentet i abortmotståndet: Föreställningen att ett foster är en självständig individ. Det är till syvende och sist nämligen det allting handlar om för abortmotståndarna. Så ock för KD-Mark.
För att komma från kristna människor är det dock ett mycket märkligt påstående, att ett foster är en människa. Enligt den judiskt-kristna traditionen anses nämligen en människa vara skapad när fostret första gången sparkar i mammans mage. Sparkandet har ansets vara tecknet på att Gud andas in livsande i fostret och därigenom skapar en levande varelse. Detta brukar som bekant inträffa långt in i graviditeten. Vill man göra gällande att en individ uppkommer i själva konceptionsögonblicket måste man låta (kontroversiella och omtvistade) läkarvetenskapliga utsagor väga tyngre än den judiskt-kristna etiska traditionen. Att den läkarvetenskapliga utsagan om livets uppkomst vid konceptionsögonblicket är omstridd – faktiskt allmänt betraktad som nonsens – kan vi lämna därhän. Jag resonerar om principen – vad bör väga tyngst för den enskilde kristne: läkarvetenskapliga utsagor eller judiskt-kristen etisk tradition?
För all del; som schartauan anser jag att”Traditionen” inte äger någon som helst självständig etisk, moralisk eller teologisk auktoritet (Sola Scriptura – Skriften allena!) men de kristdemokratiska abortmotståndarna påstår ju regelmässigt att deras motstånd grundar sig på den judiskt-kristna etiska traditionen. Det hela är kort sagt mycket märkligt...
Som schartauan – alltså inte trots min kristna tro utan just på grund av min kristna tro – menar jag att abort bör vara tillåtet. Alla barn har rätt att vara önskade och efterlängtade. Jag tror att Gud i sin vishet ordnade världen så, att kvinnan har ett foster i kroppen en period innan en människa skapas, bland annat för att säkerställa detta. Att ett relativt rikt och välmående land som Sverige erbjuder exempelvis Polens kvinnor möjligheten att komma till Sverige för att utföra en abort – det blir i ljuset av detta närmast att betrakta som god kristen solidaritet...
Göran Hägglund lär dock en tuff kamp att vänta på KD:s riksting i sommar. Varken judiskt-kristen etisk tradition eller allmän rim och reson brukar hjälpa när man har med abortmotståndare att göra. Trösterikt nog är jag ganska säker på att Hägglund ror hem segern - i potten ligger nämligen den borgerliga alliansens fortsatta existen. Jag tvivlar nämligen på att Folkpartiets liberaler tänker finna sig i att de kristdemokratiska abortmotståndarna sätter agendan. För att nu inte tala om Folkpartiets radikalfeministiska riksdagsledamöter, som exempelvis Birgitta Ohlsson...
Det skulle se ut det, om Alliansen skulle spricka på abortfrågan...
Sunday, May 27, 2007
Dödshjälp och självmord
Isstatyer är som vackrast i vårsolens sken.
När man talar om dödshjälp – vad man egentligen talar om är självmord. Då är det viktigt att inse och erkänna att det faktiskt finns människor vars liv enbart består av ensamhet, lidande och plåga. Människor, vars liv verkligen helt saknar mening. En del av de människorna väljer att avsluta det livet. De väljer att att till sist få lite ro, att äntligen få gå till vila.
En del människor, vars liv verkligen helt saknar mening, klarar inte ens av att avsluta det livet utan hjälp. Funktionshinder gör att de inte kan lämna sängen, ångest och depresioner gör dem alltför handlingsförlamade… Människor som inget hellre vill än slippa ensamhet, lidande och plåga men som inte klarar av att göra slut på det själva, inte utan hjälp av andra.
Det finns människor vars liv enbart består av ensamhet, lidande och plåga. Människor som lämnast ensamma, människor som utsätts för lidande och plåga. Människor, vars liv görs meningslösa av en hård och oförsonlig omvärld. Människor som blivit bestulna på alla andra val.
Vad är livet, om inte en enda lång vandring mot döden? Att vara människa innebär att födas i smärta, leva i ångest och ensamhet, för att till sist finna ro när man läggs till vila i marken.
Det är inte skäl nog för att sluta vara människa. När människor ber om en snara eller ett rakblad – då skall vi hålla dem i handen. Vår uppgift – som kristna, som politiker, som medmänniskor – vår uppgift är inte att hjälpa de ensamma och plågade att avsluta sina meningslösa liv. Vår uppgift är att fylla de liven med mening. När människor ber om dödshjälp – de skall vi ge dem livshjälp.
Sunday, May 20, 2007
Till vem skulle jag gå?
Att leva som kristen är att vandra på livets stig med Jesus. Det hade antagligen varit lättare att vandra på den stigen om jag hade haft en stark tro. Men det har jag inte.
Jag önskar att jag kunde vara lika trofast mot Jesus som Petrus var. Petrus, fiskaren, den råbarkade sillstryparen som vandrade med Jesus i tre år. Petrus, som hade gått på vatten tillsammans med Jesus, och som med egna ögon sett hur Jesus botade de sjuka och mättade de hungriga. Petrus, som den natt då Jesus blev förådd förnekade att han ens kände Jesus – inte en gång utan tre gånger. Hur många gånger dagligen förnekar jag att jag känner Jesus, genom mitt sätt att leva? 6 gånger om dagen? 13? Jag önskar att även jag kunde höra tuppen gala redan efter tredje gången…
Jag önskar att jag hade lika stark tro som Tomas hade. Tomas Tvivlaren, som inte kunde tro på Jesu upptåndelse om han inte fick sticka fingrarna i spikhålen i Jesu kropp. Tomas, som hade varit med när Jesus uppväckte döda, Tomas som själv hade drivit ut demoner. Det räcker med ett endaste uns av tro för att beordra demoner och tvinga dem att lyda. Ett uns – det är vikten på 4200 senapskorn, det är trefalt och sjufalt, hundra gånger om och dubbelt upp mot vad som krävs för att få ett träd att rycka upp sina rötter. Jag har inte ens tro nog att få ett träd att lyda mig…
Jag tänker ofta på Judas. Judas Iskariot, dolkmannen, frihetskämpen som ville återupprätta Gudsfolket, kasta ut romarna och befria det judiska folket. Judas som ville världens alla fattiga och förtryckta väl. Judas som älskade världen så äkta och osjälviskt att han blev besviken på Jesus, när Jesus inte gjorde tillräckligt mycket tillräckligt fort. Man kan göra mycket gott för de fattiga och förtryckta med 30 silvermynt… Men den stigen leder ut till en galge på åkern…
Målet med att vandra på livets stig att försöka bli så Jesuslik som möjligt. Det vore antagligen lättare att orka fortsätta den vandringen om jag kunde skönja målet vid horisonten. Men det kan jag inte. Jag kommer aldrig att kunna bli det minsta Jesuslik. Målet är utom räckhåll, hur mycket jag än anstränger mig. Men vilket annat val har jag, än att fortsätta vandra? Till vem skulle jag gå?
Jag önskar att jag vore lika trofast som Petrus Förnekaren och hade lika stark tro som Tomas Tvivlaren. Jag önskar att jag i vart fall inte vore en större förrädare än Judas Iskariot. Men önskningar är för barn som tror att de ska bli uppfyllda. Jag är vuxen, och jag vet bättre än att önska sådant som aldrig blir verklighet. Det enda jag kan göra är att be att Hans nåd skall vara så stor att den trots det räcker även åt mig, när Han kommer åter…
Jag önskar att jag kunde vara lika trofast mot Jesus som Petrus var. Petrus, fiskaren, den råbarkade sillstryparen som vandrade med Jesus i tre år. Petrus, som hade gått på vatten tillsammans med Jesus, och som med egna ögon sett hur Jesus botade de sjuka och mättade de hungriga. Petrus, som den natt då Jesus blev förådd förnekade att han ens kände Jesus – inte en gång utan tre gånger. Hur många gånger dagligen förnekar jag att jag känner Jesus, genom mitt sätt att leva? 6 gånger om dagen? 13? Jag önskar att även jag kunde höra tuppen gala redan efter tredje gången…
Jag önskar att jag hade lika stark tro som Tomas hade. Tomas Tvivlaren, som inte kunde tro på Jesu upptåndelse om han inte fick sticka fingrarna i spikhålen i Jesu kropp. Tomas, som hade varit med när Jesus uppväckte döda, Tomas som själv hade drivit ut demoner. Det räcker med ett endaste uns av tro för att beordra demoner och tvinga dem att lyda. Ett uns – det är vikten på 4200 senapskorn, det är trefalt och sjufalt, hundra gånger om och dubbelt upp mot vad som krävs för att få ett träd att rycka upp sina rötter. Jag har inte ens tro nog att få ett träd att lyda mig…
Jag tänker ofta på Judas. Judas Iskariot, dolkmannen, frihetskämpen som ville återupprätta Gudsfolket, kasta ut romarna och befria det judiska folket. Judas som ville världens alla fattiga och förtryckta väl. Judas som älskade världen så äkta och osjälviskt att han blev besviken på Jesus, när Jesus inte gjorde tillräckligt mycket tillräckligt fort. Man kan göra mycket gott för de fattiga och förtryckta med 30 silvermynt… Men den stigen leder ut till en galge på åkern…
Målet med att vandra på livets stig att försöka bli så Jesuslik som möjligt. Det vore antagligen lättare att orka fortsätta den vandringen om jag kunde skönja målet vid horisonten. Men det kan jag inte. Jag kommer aldrig att kunna bli det minsta Jesuslik. Målet är utom räckhåll, hur mycket jag än anstränger mig. Men vilket annat val har jag, än att fortsätta vandra? Till vem skulle jag gå?
Jag önskar att jag vore lika trofast som Petrus Förnekaren och hade lika stark tro som Tomas Tvivlaren. Jag önskar att jag i vart fall inte vore en större förrädare än Judas Iskariot. Men önskningar är för barn som tror att de ska bli uppfyllda. Jag är vuxen, och jag vet bättre än att önska sådant som aldrig blir verklighet. Det enda jag kan göra är att be att Hans nåd skall vara så stor att den trots det räcker även åt mig, när Han kommer åter…
Thursday, May 3, 2007
Ormen
Jag är ingen god människa. Har aldrig gjort anspråk på att vara det. Jag är självcentrerad, ofta spydig, inte sällan aggressiv. Jag är människa, och att vara människa är att vara självisk och full av synd, att ha en orm kring halsen, en orm som ständigt väser i ens öra att man inte behöver bry sig om andra människor.
Ormen runt halsen väser ofta att det är skillnad på folk, att det till exempel är skillnad mellan rika och fattiga och de fattiga har sig själva att skylla. Därför behöver vi inte bry oss om de som har det sämre ställt än oss själva, behöver inte handla rättvisemärkt, kan blunda för tiggarna. Ormen lindar sig hårt, hårt, runt människans hals och viskar förföriskt att alla människor är nog inte människor, judar och romer och bruna människor är något annat och därför ska de bort, långt bort, gärna in i ett läger med duchrum och förbränningskammare.
Ormen trycker sin mun mot varje människas huvud och droppar gift i örat och säger att det är skillnad på heterosexuella och homosexuella, och de homosexuella borde också in i lägren, eller kanske spetsas på pålar eller dränkas i svavel, men allra minst ska de i alla fall anklagas för att leva i synd, och därför förnekas rätten att gifta sig med den de älskar.
Att vara människa är att ständigt tvingas lyssna på ormens väsande. Alltför ofta förförs vi av dess hypnotiska röst. Men ibland kan jag höra Vinden. Vinden är mjuk och varm och viskar ömt att alla människor är lika på insidan, alla är lika mycket värda, för vi har alla samma Pappa.
Att höra Vinden är ingen belöning för att man är god, eller ens för att man försöker vara god. Hade så varit fallet hade jag, våldsman och brottsling, varit den siste som fått höra Vinden. Vinden blåser vart den själv vill. Jag kan bara vara tacksam för att jag, våldsman och brottsling, får höra den ibland, och stilla be för att också de giriga, rasisterna och homofoberna en dag skall få höra Vinden de också.
P.S
Läs gärna även Kalles och Tors bloggar
Ormen runt halsen väser ofta att det är skillnad på folk, att det till exempel är skillnad mellan rika och fattiga och de fattiga har sig själva att skylla. Därför behöver vi inte bry oss om de som har det sämre ställt än oss själva, behöver inte handla rättvisemärkt, kan blunda för tiggarna. Ormen lindar sig hårt, hårt, runt människans hals och viskar förföriskt att alla människor är nog inte människor, judar och romer och bruna människor är något annat och därför ska de bort, långt bort, gärna in i ett läger med duchrum och förbränningskammare.
Ormen trycker sin mun mot varje människas huvud och droppar gift i örat och säger att det är skillnad på heterosexuella och homosexuella, och de homosexuella borde också in i lägren, eller kanske spetsas på pålar eller dränkas i svavel, men allra minst ska de i alla fall anklagas för att leva i synd, och därför förnekas rätten att gifta sig med den de älskar.
Att vara människa är att ständigt tvingas lyssna på ormens väsande. Alltför ofta förförs vi av dess hypnotiska röst. Men ibland kan jag höra Vinden. Vinden är mjuk och varm och viskar ömt att alla människor är lika på insidan, alla är lika mycket värda, för vi har alla samma Pappa.
Att höra Vinden är ingen belöning för att man är god, eller ens för att man försöker vara god. Hade så varit fallet hade jag, våldsman och brottsling, varit den siste som fått höra Vinden. Vinden blåser vart den själv vill. Jag kan bara vara tacksam för att jag, våldsman och brottsling, får höra den ibland, och stilla be för att också de giriga, rasisterna och homofoberna en dag skall få höra Vinden de också.
P.S
Läs gärna även Kalles och Tors bloggar
Friday, April 6, 2007
Jesus och äktenskapsbryterskan
Feminism är att ta byhorans parti mot mobben.
Anarkistiskt slagord
Anarkistiskt slagord
Jag antar att de flesta känner till historien om Jesus och äktenskapsbryterskan? Fariséerna hade tillfångatagit en kvinna som blivit påkommen med att begå äktenskapsbrott, ett brott belagt med dödsstraff genom stening. De frågade Jesus vad som borde göras. Jesus svarade: Den som är utan synd skall kasta första stenen. Alla fariséer lämnar då platsen, och Jesus säger till kvinnan: Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.
Det finns ett antal präster och predikanter som fått för sig att homosexualitet är synd. Jag bestrider det påståendet. Föreställningen att Skriften fördömer homosexualitet som syndigt bygger på en Bibel-tolkning där man förutsätter det som skall bevisas. Till skillnad från de påstått kristna antigay-aktivisterna försöker jag läsa Bibeln utan några homofobiska glasögon. Homofobin, den heterosexuella matrisen och det patriarkala kvinnoförtrycket är nämligen en del av "världen" alltså ett resultat av syndafördärvet. (Ni vet; Adam, Eva och äpplet.) Jag tolkar, med dessa utgångspunkter, Bibeln som att homosexuella kärleksrelationer skall likabehandlas med heterosexuella. Min ståndpunkt i sakfrågan beror alltså inte på att jag är liberalteolog – jag är schartauan, vilket kan sägas vara ett slags strängt bibeltrogen form av kristen fundamentalism.
Nå; när man sätter berättelsen om Jesus och äktenskapsbryterskan i händerna på de påstått kristna antigay-aktivisterna brukar de säga: "Visst, visst, vi skall vara förlåtande. Men Jesus säger ju faktiskt åt kvinnan att sluta synda. Älska syndaren och hata synden. Därför måste vi rättfärdiga och rättroende kristna också våga säga att utlevd homosexualitet är en synd." Ungefär så brukar det låta.
Låt oss för ett ögonblick bortse från att själva grundantagandet (att homosexualitet är synd) är fel. Låt oss, rent hypotetiskt, anta att homofoberna har rätt i den delen (vilket alltså egentligen bestrides.) Då är det fortfarande fariséiskt hyckleri att fördöma utlevd homosexualiteten!
Först ser Jesus till att sätta stopp för hot, våld, förtryck mot den utsatta kvinnan/syndaren. Först av allt ser Jesus till att de rättfärdiga och rättroende ser, erkänner och fokuserar på sin egen syndfulla natur. Därefter, enskilt och när faran är över, tar Jesus ett resonemang med kvinnan om hennes synd. Vilket för övrigt lika gärna kan gälla hennes allmänna syndfullhet, som äktenskapsbrottet eller vilken annan enskild synd som helst hon begått – Jesus säger alltid åt alla människor att sluta synda, efter att Han har förlåtit dem.
Alla dessa rättfärdiga och rättroende präster och predikanter som står i predikstolen och fördömer den homosexuella "livsstilen." Jag skall ta dessa rättfärdiga och rättroende kristnas åsikter på allvar den dagen jag ser dem gå vakt runt RFSL-lokalen för att förhindra nynazistiskt våld mot homosexuella. Jag skall lyssna på deras teologiska argument den dagen jag hör dem hålla förbön i kyrkan till stöd för alla homosexuella som utsätts för våld, trakasserier, förföljelser. Jag kommer att respektera deras ståndpunkter den dagen de besöker fängslade homosexuella och försöker få dem frigivna. Om de gör som Jesus gjorde – avstår från all form av offentlig tillrättavisning. Den dagen dessa rättfärdiga och rättroende präster och predikanter tar byhorans parti mot mobben!
Alla dessa rättfärdiga och rättroende präster och predikanter som står i predikstolen och fördömer den homo- sexuella "livsstilen" inför felfria och garanterat heterosexuella åhörare – vem liknar de mest? Jesus eller fariséerna?
Subscribe to:
Posts (Atom)
