Ordförandestriden i SSU

Som de flesta som läsare av politiska bloggar antagligen redan känner till, lär det bli votering om ordförandeposten på SSU:s kongress i augusti. Valberedningens förslag är Jytte Guteland, men även Laila Naraghi kandiderar till uppdraget.

Laila Naraghi och Jytte Guteland

Lite här och där, både i borgarpressen och bland kamrater, framställs det ibland – rätt ofta faktiskt – som ett problem att en votering om ordförandeposten är under uppsegling. För egen del förstår jag inte riktigt varför det skulle vara ett problem med en votering om ordförandeposten. Det är måhända inget självändamål med voteringar, men å andra sidan är det knappast något självendamål för SSU eller någon anna politisk organisation att likt SUKP(b) ständigt ha enhälliga beslut i alla beslut och personval.

Finns det meningsmotsättningar som det inte går att finna en kompromiss kring, då tar man en votering. Det är inget märkligt. Förekomsten av meningsmotsättningar, i sak eller kring en person, i ett politiskt ungdomsförbund eller parti, är enligt min mening inget problem. Jag blir orolig när människor upplever meningsmotsättningar som ett problem. Meningsmotsättningar ett sundhetstecken – ett bevis för att det pågår ett levande politiskt samtal med viss politisk bredd.

Om alla medlemmar i en politisk organisation ständigt är helt övernens om allt väsentligt, då har organisationen problem. Då har organisationen degenererat till en sekt, antingen för att den politiska skolningen slagit över till hjärntvätt eller för att ledningen helt förtrampat interndemokratin med resultatet att alla avvikande meningar tystas. Sådana saker är problem, meningsmotsättningar i sak eller inför ett personval är det däremot inte.

Om det räder permanenta meningsmotsättningar i en viss fråga, låt säga för eller mot EU, då har en organisation problem. Då fastnar organisationens medlemmar lätt i ett destruktivt ställningskrig kring denna fråga, ett ställningskrig som riskerar leda till handlingsförlamning. Men att det eventuellt råder olika åsikter om den övergripande inriktningen eller graden av radikalitet, må det sedan gälla i en vis sakfråga eller på ett mer övergripande plan, det är inget problem. Det är ett utslag av ett ständigt pågående strategiskt samtal. Det visar att många medlemmar bryr sig om organisationen och har åsikter om dess förehavanden.

Det är kort sagt skillnad på meningsmotsättningar och konflikt. Meningsmotsättningar är bra, konflikter är dåliga.

Konflikt har man om ledningen försöker mobba ut dem med en avvikande åsikt. Att bemöta sina meningsmotståndare i sak och vinna över dem i voteringar är däremot ett normalt inslag i demokratiskt beslutsfattande. Konflikt har man också den dagen då minoriteten inte längre accepterar majoritetsbeslutet. Problem har man för övrigt även den dag då minoriteten med automatik byter åsikt efter en förlorad votering. Acceptans för fattade beslut är en sak, blind lydnad en annan.

Meningsmotsättningar är med andra ord resultatet av att självständigt tänkande individer möts och samtalar. Konflikt bryter ut den dagen medlemmarna beter sig som bångstyriga idioter eller ledningen försöker tysta avvikande åsikter. Stora problem har en organisation om dess medlemmar både beter sig som bångstyriga idioter och dess ledning försöker tysta medlemmar med avvikande åsikter.

På SSU.s kongress i sommar blir det alltså troligen votering mellan kamraterna Guteland och Naraghi. Såvitt jag förstår har de två kamraterna delade meningar om vissa övergripande organisatoriska frågor och delvis olika sorters personligt ledarskap. Det råder således meningsmotsättningar kring frågan om vem som lämpligen borde bli SSU:s näste förbundsordförande. Någon konflikt i saken föreligger däremot inte. Gott så, en nyttig och demokratiskt uppfrächande votering är således i antågande...

Vem jag helst ser som min förbundsordförande? Det skall jag diskutera med kamraterna i min SSU-kommun, och med distriktets kongressdelegation, innan jag offentliggör på bloggen.

För ett verkligt SAP-Europa!

Socialdemokraternas grundorganisation är s-föreningen. En s-förening kan vara geografisk dvs samla alla socialdemokrater boende på en viss mindre ort (exempel: Horreds (s)-förening) eller ideologisk dvs organisera socialdemokrater utifrån specifika socialdemokratiska perspektiv på samhällsutvecklingen (såsom Broderskaps-klubbar som samlar kristna socialdemokrater eller fackliga s-föreningar som organiserar fackligt aktiva socialdemokrater). (S)-föreningen kan även vara separatistisk dvs organisera socialdemokrater utifrån ett social behov av självständig organisering för vissa grupper såsom exempelvis kvinnor och studenter som samlas i (S)-kvinnoklubbar och (S)-studentklubbar.

Alla (S)-föreningar- och alla medlemmar i (s)föreningarna - inom en kommun bildar en arbetarekommun. Arbetarekommunen har ett övergripande ansvar för kommunala frågor, och för att rent generellt samordna den politiska kampen inom en kommun. Såväl (s)-föreningar som arbetarekommuner är (normalt sett) direktstyrda dvs alla medlemmar har rätt att aktivt delta i debatt och beslut på alla medlemsmöten. Ett antal arbetarekommuner sammanslut i partidistrik (som motsvarar valkretsar vid val till riksdagen) som håller årliga kongresser. Kongressombuden utses av arbetarekommunerna på medlemsmöten. Distriktskongressen fattar beslut i politiska frågor på riks/EU-nivå och internationell nivå, samt utser riksdagskandidater och väljer en styrelse med uppgift att sammordna den politiska kampen på distriktsnivå.

Slutligen har vi kongressen där de valda ombuden från partidistrikten väljer partistyrelse, fastställer partiprogram och fattar beslut om den politiska inriktningen på nationell nivå. Alla partimedlemmar, inklusive riksdagsledamöterna, förutsätts självklart vara lojala mot kongressbesluten och att utifrån egna förutsättningar verka för att besluten förverkligas.

Det här upplägget (från s-förening till kongress) är förvisso lite tunggrott men har historiskt sett visa sig garantera enighet, interndemokrati, politisk tydlighet och rent allmänt förutsättningar för att bedriva slagkraftig politik på ett handlingskraftigt sätt.

Nå; Sverige är sedan 1995 ansluten till EU, och vart 5:e år hålls det därför val till EU-parlamentet där politiska beslut med nationsövergripande konsekvenser fattas. Av någon anledning är det dock suveräna nationella partier som kandiderar i vaen till Europaparlamentet. Svenska SAP har alltså en eget EU-politisk, spanska Socialistpartiet en annan, brittiska Labour en tredje och så vidare. Detta trots att Europas socialdemokratiska partier betraktar varandra som syskonpartier och är anslutna till Socialistinternationalen. I teorin förespråkar alltså dessa partier internationell demokratisk socialism. I praktisk handling agerar partierna dock i första hand som nationella partier som tilvaratar nationella intressen..

De socialdemokratiska/socialistiska partierna i EU-parlamentet samverkar givetvis med varandra i PSE – Europaparlamentets socialistgrupp. Men innehållet i denna politiska samverkan görs upp av parlamentarikerna dvs över huvudet på Europas alla socialdemokrater. PSE:s politiska linje utgör ingen europeisk socialdemokratisk politik utan är ett principlöst kompromissmakeri där varje nationell partigrupp slåss för sina egna nationella intressen. ”Parlamentarisk kretinism” är den vedertagna marxistiska termen för detta agerande. (Att PSE:s politk icke desto mindre är betydligt mer progressiv än den folkfientliga politik som tokborgarna i EPP bedriver är en annan sak.)

För mig är hela upplägget obegriplig, och fullständigt omöjligt att försvara rent principiellt. Om vi säger, som vi har sagt, att vissa politiska frågor måste beslutas på EU-nivå... om vi dessutom låtit inrättat ett parlament på EU-nivå... då måste vi givetvis ha en partiorganisation på EU-nivå.

PSE är ingen demokratisk partiorganisation – det är ett socialt forum för politiskt förtroendevalda. Det är i grunden djupt odemokratiskt att EU-politiken fastställs av PSE, långt bortom de socialdemokratiska partimedlemmarnas kontroll.

Demokratisk socialism på europeisk nivå. Jag är för det. Jag motsätter mig varje form av EU-kritik som bygger på ett försvar av nationalstaten. Nationalstaten som sådan är et borgerligt projekt som splittrar arbetarklassen, och dess tid är i vart fall förbi i em global värld. Vad jag vill, det är att dem demokratiska socialismen på EU-nivå skall vara just demokratisk. Inte som idag ett projekt för internationella toppolitiker.

Den organisation som fungerar effektivt och demokratiskt i Sverige – från ort och kommun, till distrikt och nationell kongress – måste utökas till att innefatta hela Europa. Ett medlemsbaserat europeiskt parti, med europeisk kongress, europeisk partistyrelse och europeiskt handlingsprogram. Nationsgränserna kan för all del få utgöra valkretsar vid val till denna europeiska kongress, där mandatfördelningen givetvis skall baseras på medlemsantalet i vaje enskild nationell sektion.

Det borde vara detta, och inte ”EU-konstitutionen”, som diskuterades i vårt part.. Det skulle vara en diskussion om att bevara och utöka folkrörelsedemokratin, socialdemokratins allra mest grundläggande värdering. Att skapa ett europeiskt socialdemokratiskt parti skulle vara en politisk diskusion, inte en statsvetenskaplig eller juridisk diskusion om liberala maktdelningsläror. Diskusionen om, och skapandet av ett europeiskt socialdemokratiskt parti är framför allt en nödvändighet om vi någon gång skall kunna lämna den handlingsförlamande Ja/Nej-debatten bakom oss för att tillsammans, i ord och handling, bygga ett socialdemokratiskt Europa i en socialistisk värld...

Avveckla kärnkraften!

Statsminister Fredrik Reinfeldt har låtit meddela att han inte tänker bygga fler kärnkraftsverk, detta eftersom ”Vi har tio, och har ju sagt att dessa tio får öka effektuttaget.”

Godag yxskaft. Jag vill minnas att det hölls en folkomröstning om saken för några år sedan. Resultatet blev, mellan tummen och pekfingret, följandet:

Linje 1 - Behåll och bygg ut 20%
Linje 2 - Avveckla långsamt 45%
Linje 3 - Stäng omgående 35 %

Inget alternativ fick alltså egen majoritet. Som jag ser det är dock tolkningen av folkomröstningen entydig: 80% av medborgarna röstade för att kärnkraften skall avvecklas, omgående eller i vart fall så snabbt som möjligt. Enligt min enkla mening bör resultatet i en folkomröstning respekteras. När statsministerna således meddelar att han inte tänker bygga ut kärnkraften – att han alltså tänker avstå från att bryta mot ett demokratiskt fattat beslut – är det en nyhet?

Värt att notera är däremot följande: När V/Mp envisas med att driva kravet på ”Sverige ut ur EU” då gnys och gnölas det över att V/Mp inte respekterar folkomröstningen om EU-medlemskap. När Folkpartiet kräver fler kärnkraftverk och altså går rakt mot en 80%-ig majoritet från folkomröstningen... då höjer däremot ingen på ögonbrynen.

Som sagt – för mig är saken enkel: Kärnkraften skall bort av en lång rad skäl – däribland miljöhänsyn med tanke på hur urangruvorna påverkar klimatet – men främst av det mycket enkla skälet att demokratiska beslut skall respekteras. Basta!

Federley och Alliansens demokratiska underskott

Centerpartiets riksdagsledamot, den fackföreningsfientlige Fredrik Federley, har med anledning av FRA-omröstningen ojat sig över förekomsten av partidiciplin inom Centern. Larv, enligt min mening – i Sverige röstar vi på partier och inte på personer. Riksdagen är således ingen lekstuga för kompromisslösa principryttare utan ett forum för förverkligande av demokratiskt fattade beslut. Närmare bestämt partibeslut. Förtroendevalda politiker förväntas kort sagt följa partilinjen.

Federleys personliga våndor – resultatet av att han upptäckt att världen inte graviterar kring hans personliga åsikter – är egentligen inte särskilt intressanta. Intressant är däremot att Centerns riksdagsgrupp i själva sakfrågan (att stödja FRA-förslaget) går emot ett beslut från partiets förtroenderåd. Partiledningen har nämligen förhandlat med övriga allianspartier – och resultatet av alliansförhandlingarna anses tydligen, enligt Centerns partiledning, vara överordnade småsaker som kongressbeslut eller beslut av förtroenderådet.

Kristdemokraterna ingår även de i Alliansen. I deras parti finns det gott om medlemar som är upprörda över att KD:s partiledning är i full fart att tillåta utländska kvinnor att genomföra abort i Sverige. Detta är nämligen ett tydligt avsteg från KD:s av kongressen fastslagna abortkritiska hållning. Även för KD:s partiledning förefaller alltså resultatet av alliansförhandlingarna vara överordnade struntsaker som demokratiskt fattade partibeslut.

Missförstå mig nu inte – jag betraktar KD:s abortmotståndare som en samling kvinnofientliga dinosaurier. FRA-förslaget kan jag för dåligt i dess detaljer för att vilja uttala mig om. Vad frågan gäller är vilket som är viktigast: Ett demokratiskt fattat kongressbeslut eller resultatet av alliansförhandlingarna mellan de fyra partiledarna?

Partier i en koalition måste per definition förhandla med varandra. Detta innebär att partierna måste kompromissa, och ibland helt släppa vissa politiska krav, för att bevara koalitionens enigheten. Detta är självklarheter, oavsett om koalitionen är en allians (borgerliga partier), en enhetsfront (socialistiska/arbetare-partier) eller en folkfront (partier från båda blocken.) Men i en demokratisk allians skall självklart förhandlingsresultatet underställas partimedlemmarna!

Så är upperbarligen icke fallet vad gäller Centern eller KD. Såvitt jag kan bedöma gäller detsamma för Fp – resultatet av allians- förhandlingarna är överordnat partibeslut. Moderaterna är stora nog att få som de vill i alla viktiga frågor, så huruvida alliansen fungerar demokratiskt eller ej spelar mindre roll för deras del. Troligen anser sig dock även Moderaternas partiledning ha rätten att köra över sin partistämma om alliansens enighet hotas på allvar.

Alla politiska beslut fattas alltså numera av partiledningarna i de fyra borgerliga partierna. Det är de slutna rummens princip som gäller. Partiernas kongresserna har smygvägen reducerats till arenor för politisk show utan varje tillstymmelse till verkligt inflytande över den förda politiken. Hur partimedlemmarna i de borgerliga partierna kan foga sig i detta är mig en gåta.

För egen del propagerar jag ihärdigt för ett gemensamt valmanifest från S-V-Mp. Ett valmanifest – resultatet av förhandlingar och kompromisser partierna emellan – bör tas fram och godkänns eller förkastas av partiernas medlemmar genom beslut av kongess, förtroenderåd eller någon liknande demokratisk metod. Endast på så sätt kan partidemokratin förenas med ett gemensamt valmanifest. Endast på så sätt kan folkrörelsedemokratins bevarande garanteras.

Fredrik Federleys våndor handlar dock inte i någon del om detta – ty folkrörelsedemokrati vet ultraliberaler som Federley sällan något om – utan våndorna handlar om hans egen privata ångest över att behöva foga sig i ett av riksdagsgruppen fattat beslut som går honom emot. Valet av orsak till upprördheten är en tragisk illustration av hur illa ställt det är med demokratin inom de borgerliga partierna. För övrigt valde Federley att avstå – vilket innebär att han varken finner sig i demokratiska beslut eller är trogen sina principer...

Konservativ demokratisyn

Jag sitter i Miljönämnden i Mark, vilket är mycket roligt, inte minst tack vare Göte Nilsson. Han är engagerad, påläst och ideologiskt välskolad samt väldigt trevlig. Jag gillar Göte. Däremot gillar jag inte Götes idéer eftersom han är moderat. Dock ger vår gemensamma närvaro i nämnden upphov till stimulerande och klargörande debatt.

Här i Mark styr en socialistisk enhetsfront bestående av S+V i minoritet. Den borgerliga alliansen + Mp samt Mbp (en lokal Ny Demokrati-rest) har fler mandat men kan inte enas om styret. I MN har vi 3 mandat (S 2 och V 1) och motståndarna har 3+1 mandat. (De tre är Mp, C och M).

På dagens MN-möte debatterade vi demokratins vilkor. Närmare bestämt hade moderaten Göte föreslagit att nämnden skulle sluta med öppna möten (för närvarande har väljarna rätt att sitta med och lyssna på debatterna) samt att förvaltningen kunde rationalisera ärendebeskrivningarna genom att lämna mindre information i form av färre illustrerande diagram till ekonomirapporten.

Med andra ord - på principnivå - föreslog Moderaterna att besluten borde tas bakom stängda dörrar, helst utan föregående debatt!

Nå; den socialistiska enhetsfronten motsatte sig givetvis moderaternas förslag. I den socialistiska enhetsfronten tror vi på öppen och informerad debatt. Tillsammans med de två gröna borgerliga partierna - alltså Mp och C - röstade vi ner Moderaternas förslag.

Med klassisk begreppsbildning skapde vi en folkfront. En folkfront föreligger per definition när socialistiska/arbetare-partier (i detta fallet S och V) samarbetar med folkrörelsedemokratiska borgerliga partier, vilket i det här fallet innebar Mp och C. (Övriga svenska borgerliga partier - alltså KD, Fp och SD - är inte folkrörelsedemokratiska. De sistnämnda slipper vi dock här i Mark)

Det länder Mp och C till politisk heder att i valet mellan socialistisk demokratisyn kontra konservativ demokratisyn ställde de sig denna gång på det arbetande folkets sida. Gemensamt såg vi till att även i fortsättningen får medborgarna närvara vid de politiska besluten och att såväl medborgarna som deras representanter får tillgång till relevant fakta före beslut.

Leve folkfrontens proggresiva demokratisyn!