Tuesday, July 3, 2007

Ett liv

Jag träffade en kvinna en gång. Hennes namn spelar ingen roll. Jag kände henne inte sedan tidigare, men jag kände till den man hon levde med. Det var en sån man som man viker undan för när man möter honom på gatan.

Hon hade levt med honom i tjugo år. Hon hade rymt hemmifrån när hon var femton, tog droger och stal. När de träffades var hon sjutton och han var tjugoåtta. Han hade suttit i fängelse för grov misshandel och just bkivit utsläppt.

I tjugo år levde de tillsammans. Han slog henne vaje dag. Han tvingade henne att prostituera sig för att skaffa pengar. Han använde hennse kropp som insats när han spelade poker med sina kompisar.

De fick barn ihop. Båda gångerna hade han våldtagit henne och tvingat henne att föda barnen.

Barnen spran ofta omkring blåslagna på lekplatsen, och till sist ingrep socialen. De omhändertog barnen och satte dem i fosterfamilj. Det var då han gick loss fullständigt.

Kvinnan som berättade det här för mig bodde på en kvinnojour när vi träffades. Till sist hade hon varit tvungen att fly, och kvinnojouren var den enda plats som släppte in henne. När vi pratade sträckte jag mig vid ett tillfälle efter socker till kaffet och råka snudda vid hennes arm. Hon skyggade tillbaka som en strykrädd hund gör när man sparkar den.

Jag träffade en kvinna en gång. Hennes namn spelar ingen roll för jag kommer aldrig att träffa henne igen. Det sista hon någonsin gjorde var att skriva ett brev med en enda mening:

”Säg förlåt till mina barn.”

3 comments:

Anonymous said...

Blev väldigt berörd av din text. Och hon är verkligen inte den enda, det är otroligt sorgligt.

Toppis/Lotta said...

Så starkt och smärtsamt...:-(

Som sagt var..så många fler finns det.

Tack för att Du synliggör.

Värme från toppis

Luftrum said...

Håller med ovanstående. Upptäckte din blogg här och nu, och finner den mycket intressant. Hoppas det är ok att jag länkar till dig?