Ordförandestriden i SSU

Som de flesta som läsare av politiska bloggar antagligen redan känner till, lär det bli votering om ordförandeposten på SSU:s kongress i augusti. Valberedningens förslag är Jytte Guteland, men även Laila Naraghi kandiderar till uppdraget.

Laila Naraghi och Jytte Guteland

Lite här och där, både i borgarpressen och bland kamrater, framställs det ibland – rätt ofta faktiskt – som ett problem att en votering om ordförandeposten är under uppsegling. För egen del förstår jag inte riktigt varför det skulle vara ett problem med en votering om ordförandeposten. Det är måhända inget självändamål med voteringar, men å andra sidan är det knappast något självendamål för SSU eller någon anna politisk organisation att likt SUKP(b) ständigt ha enhälliga beslut i alla beslut och personval.

Finns det meningsmotsättningar som det inte går att finna en kompromiss kring, då tar man en votering. Det är inget märkligt. Förekomsten av meningsmotsättningar, i sak eller kring en person, i ett politiskt ungdomsförbund eller parti, är enligt min mening inget problem. Jag blir orolig när människor upplever meningsmotsättningar som ett problem. Meningsmotsättningar ett sundhetstecken – ett bevis för att det pågår ett levande politiskt samtal med viss politisk bredd.

Om alla medlemmar i en politisk organisation ständigt är helt övernens om allt väsentligt, då har organisationen problem. Då har organisationen degenererat till en sekt, antingen för att den politiska skolningen slagit över till hjärntvätt eller för att ledningen helt förtrampat interndemokratin med resultatet att alla avvikande meningar tystas. Sådana saker är problem, meningsmotsättningar i sak eller inför ett personval är det däremot inte.

Om det räder permanenta meningsmotsättningar i en viss fråga, låt säga för eller mot EU, då har en organisation problem. Då fastnar organisationens medlemmar lätt i ett destruktivt ställningskrig kring denna fråga, ett ställningskrig som riskerar leda till handlingsförlamning. Men att det eventuellt råder olika åsikter om den övergripande inriktningen eller graden av radikalitet, må det sedan gälla i en vis sakfråga eller på ett mer övergripande plan, det är inget problem. Det är ett utslag av ett ständigt pågående strategiskt samtal. Det visar att många medlemmar bryr sig om organisationen och har åsikter om dess förehavanden.

Det är kort sagt skillnad på meningsmotsättningar och konflikt. Meningsmotsättningar är bra, konflikter är dåliga.

Konflikt har man om ledningen försöker mobba ut dem med en avvikande åsikt. Att bemöta sina meningsmotståndare i sak och vinna över dem i voteringar är däremot ett normalt inslag i demokratiskt beslutsfattande. Konflikt har man också den dagen då minoriteten inte längre accepterar majoritetsbeslutet. Problem har man för övrigt även den dag då minoriteten med automatik byter åsikt efter en förlorad votering. Acceptans för fattade beslut är en sak, blind lydnad en annan.

Meningsmotsättningar är med andra ord resultatet av att självständigt tänkande individer möts och samtalar. Konflikt bryter ut den dagen medlemmarna beter sig som bångstyriga idioter eller ledningen försöker tysta avvikande åsikter. Stora problem har en organisation om dess medlemmar både beter sig som bångstyriga idioter och dess ledning försöker tysta medlemmar med avvikande åsikter.

På SSU.s kongress i sommar blir det alltså troligen votering mellan kamraterna Guteland och Naraghi. Såvitt jag förstår har de två kamraterna delade meningar om vissa övergripande organisatoriska frågor och delvis olika sorters personligt ledarskap. Det råder således meningsmotsättningar kring frågan om vem som lämpligen borde bli SSU:s näste förbundsordförande. Någon konflikt i saken föreligger däremot inte. Gott så, en nyttig och demokratiskt uppfrächande votering är således i antågande...

Vem jag helst ser som min förbundsordförande? Det skall jag diskutera med kamraterna i min SSU-kommun, och med distriktets kongressdelegation, innan jag offentliggör på bloggen.

Ett liv

Jag träffade en kvinna en gång. Hennes namn spelar ingen roll. Jag kände henne inte sedan tidigare, men jag kände till den man hon levde med. Det var en sån man som man viker undan för när man möter honom på gatan.

Hon hade levt med honom i tjugo år. Hon hade rymt hemmifrån när hon var femton, tog droger och stal. När de träffades var hon sjutton och han var tjugoåtta. Han hade suttit i fängelse för grov misshandel och just bkivit utsläppt.

I tjugo år levde de tillsammans. Han slog henne vaje dag. Han tvingade henne att prostituera sig för att skaffa pengar. Han använde hennse kropp som insats när han spelade poker med sina kompisar.

De fick barn ihop. Båda gångerna hade han våldtagit henne och tvingat henne att föda barnen.

Barnen spran ofta omkring blåslagna på lekplatsen, och till sist ingrep socialen. De omhändertog barnen och satte dem i fosterfamilj. Det var då han gick loss fullständigt.

Kvinnan som berättade det här för mig bodde på en kvinnojour när vi träffades. Till sist hade hon varit tvungen att fly, och kvinnojouren var den enda plats som släppte in henne. När vi pratade sträckte jag mig vid ett tillfälle efter socker till kaffet och råka snudda vid hennes arm. Hon skyggade tillbaka som en strykrädd hund gör när man sparkar den.

Jag träffade en kvinna en gång. Hennes namn spelar ingen roll för jag kommer aldrig att träffa henne igen. Det sista hon någonsin gjorde var att skriva ett brev med en enda mening:

”Säg förlåt till mina barn.”

KD:s problem: De behövs inte

Efter avslutat riksting – kongress även kallat med begripligt språkbruk – återgår KD till att bekämpa sina vikande opinionssiffror genom att kämpa för... ja, för vadå?

Pigavdrag? Redan genomfört, kommer dessutom att avskaffas 20/9 2010. Övriga partier i alliansen är för övrigt för dessa pigavdrag de också.

Förändringar i fastighetsskatten som endast gynar de rika? Se kommentaren ovan.

Mer pengar till till de gamla? Jasså, jaha – någon emot?

Vård, skola, omsorg? Som sagt, någon emot?

Seriöst – vad vill KD, som inte något av de övriga borgerliga partierna också vill? Mig veterligen inget, bortsett möjligen från ett hysteriskt vurmande för religiösa friskolor nu sedan de släppt kravet på kristendomsundervisning i den gemensamma skolan. Och ett dödsdömt motstånd mot könsneutrala äktenskap. Med Göran Hägglund vid rodret har dessutom de pseudonekrofila abortmotståndarna en gång för alla fått på båten och avslöjats som de vrickade reaktionärer de är. Numera vill KD ”förebygga oönskade graviditeter.” Jag upprepar: någon emot?

I Marks kommun, där jag själv bor, har vi ett kommunalt småparti vid namn Markbygdspartiet. Som många liknande småpartier befolkas det av vettiga människor, leds av en kollerisk tokstolle, och ”stjäl röster” från två partier, SAP och KD, genom att fokusera på frågor om äldreomsorgen. Hur mitt eget parti skall förhålla sig till Mbp och liknande partier är en fråga för en annan bloggpost – det centrala i detta sammanhang är följande: KD har ingen egen vision, stratgi eller taktik – skild från de allmänborgerliga visionerna, strategierna eller taktikerna – för att lösa eller hantera någonting. Alltså tappar de väljare åt första bästa allmänborgerliga parti som ”fokuserar mer” på den ena eller andra sakfrågan som ligger väljarna varm om hjärtat.

Vilken ideologisk nisch har KD i den borgerliga Alliansen? Moderaterna är numera socialkonservativa, Fp är liberala och Centern har övertagit rollen som de bindgalna nyliberalerna (på riksplanet – på kommunal nivå kontrolleras fortfarande partiet av normalt funtade, folkrörelsedemokratiska borgare.) Vad återstår för KD? Moralkonservatismen är utkastad med slaskvattnet och kommer svårligen att kunna återuppstå på riksplanet.

Socialkonservatismen upptagen, liberalismen i dess olika former är ändå inte KD:s grej, moralkonservatismen dödförklarad (även om Ja till Livet, MRO och liknande bisarra rörelser fortfarande ger upphov till likryckningar)... Vad finns det kvar? Nationalistisk färgad islamofobi, ett allmänreaktionärt motstånd mot HBT-frågor och kvinnans frigörelse... Visst, rent teoretiskt, men det finns ett annat parti lite till höger om den borgerliga Alliansen som redan pinkat in det reviret. Sverigedemokraterna kallat. KD tappar för övrigt väljare till just det partiet, kan tilläggas.

Jag tror dock att Göran Hägglund har tillräckligt mycket skam i kroppen för att inte börja flörta med de mörkbruna krafterna. Faktiskt så tror jag det. Vilket naturligtvis innebär att KD som parti är dödsdömt, i brist på både sakfrågor att driva och tydlig ideologi.

Gott så...