Feministiska reformer i Mark

Häromdagen – tisdagen 28/5 – beslöt kommunstyrelsen i Mark att erbjuda gymnasieeleverna utbildning i feministiskt självförsvar. Utbildningen kommer, om förslaget antas av fullmäktige (vilket allt talat för att det gör) inom kort att ingå i den valbara kursen Livskunskap.

De rådande patriarkala samhällsnormerna leder till att kvinnor får sitt självförtroende underminerat från födseln och framåt. Män lär sig att det är möjligt och nästan lite häftigt att utsätta kvinnor för olika sexuella övergrepp. Även de kvinor som inte själva utsätts för övergrepp tvingas därför leva i en värld där risken för övergrepp är en realitet. Härigenom begränsas alla kvinnors valfrihet och livsutrymme. För att bryta denna patriarkala maktordning behöver samhället ta ett aktivt ansvar och skapa förutsättningar för kvinnor att själva försvara sina rättigheter och sin värdighet.

Lisa Dahlberg – en lila reformist

Feministiskt självförsvar handlar om att bryta könsmaktsordningen genom att lära tjejer att deras kroppar och integritet är värda att försvara. Det handlar om att ge tjejer förutsättningar och trygget att med styrka och auktoritet säga Nej på ett sätt som respekteras, och att som en yttersta åtgärd själva se till att det nejet respekteras. Detta är självklara rättigheter som tjejer idag berövas av det patriarkala samhället.

Socialdemokratena och Vänsterpartiet i Mark har gemensamt krävt att feministiskt självförsvar skall ingå i gymnasieutbildningen, och nu har denna reform alltså blivit verklighet. Utbildningsnämnden i Mark – under ledning av socialdemokraten Lisa Dahlberg – kommer att se till att feministiskt självförsvar snarast möjligt ingår i den valbara kursen Livskunskap. Härigenom kommer det patriarkala förtrycket att försvagas, och Mark blir en kommun där inte bara män, utan även kvinnor räknas...

Marks kommun – en feministisk bastion!

Därför stödjer vi Venezuelas beslut om RCTV

Nedanstående artikel är ett initiativ för att samla arbetarrörelsen och vänstern kring solidaritet med samhällsomvandlingen i Venezuela. Undertecknarna till debattartikeln kommer från olika delar av vänstern, men vi förenas i att vi inspireras av utvecklingen i Venezuela, som tar allt fler steg mot en demokratisering av samhället. Venezuela blir dag för dag mer och mer ett samhälle där människor tas tillvara, där deras behov tillfredställs - kort sagt, ett socialistiskt samhälle.

I helgen demonstrerade högern i Venezuela mot beslutet att inte låta tv-kanalen RCTV fortsätta sända via marknätet.Detta har uppmärksammats mycket i media, och vi vill därför utreda några felaktigheter i rapporteringen, och samtidigt uttrycka vårt stöd för den venezolanska regeringens beslut. Det är uppenbart att kampanjen mot Venezuela i media har intensifierats i takt med att folket börjat ta sig makt underifrån, och drivit på regeringen att föra en verklig vänsterpolitik.Åtgärden har beskrivits som en nedstängning. Detta är helt felaktigt, RCTV får fortsätta sända via kabel eller satellit, men lyfts ut ur marknätet då man aktivt deltog i statskuppen mot regeringen i april 2002, och dessutom upprepade gånger brutit mot lagarna som reglerar visande av reklam, nakenhet osv. I Sverige liksom i Venezuela finns en begränsad mängd marksända tv-kanaler, och därmed en uppsättning regler för att få sända via marknätet. Det är dessa regler som gjort att TV4 tidigare inte kunnat sända reklam obegränsat.

RCTV:s deltagande i kuppen uttryckte sig på en rad sätt. Stationens ägare Marcel Granier besökte t.ex. personligen presidentpalatset för att uttrycka sitt stöd till den tillfällige presidenten Pedro Carmona, som upplöste alla Venezuelas demokratiska institutioner. Man kunde också på RCTV se hur oppositionsledaren Carlos Ortega i den demonstration som inledde kuppen skrek att man skulle bege sig till presidentpalatset för att “kasta ut denna förrädare mot det venezolanska folket”. Samtidigt kunde man se en textremsa över bilderna av människor på väg till en konfrontation med de tiotusentals Chávezanhängare som då befann sig vid presidentpalatset: “Inte ett steg tillbaka” var budskapet. Utöver dessa tydliga övertramp bjöd RCTV in kuppmakare till studion, och när miljoner venezolaner gick ut på gatorna för att kräva att Chávez skulle komma tillbaka till presidentposten, vägrade de privata tv-kanalerna visa detta. Istället sände RCTV tecknad film. Man kan fråga sig hur länge TV4 skulle få fortsätta sända om de aktivt deltog i en statskupp mot den sittande regeringen.

Vi anser att det avgörande problemet i Venezuela är att ett litet fåtal mångmiljonärer kontrollerar den överväldigande delen av massmedia. Av dagstidningarna är 100 % privata, liksom 97% av tv-kanalerna och 99% av radiokanalerna. Sedan den bolivarianska revolutionen inleddes 1998 har dock de alternativa och lokala medierna blomstrat, till att nu omfatta hundratals radiostationer och webbsidor i hela landet. Fortfarande domineras medialandskapet i Venezuela kraftigt av en stark kritik mot regeringen, medan den stora majoritet av befolkningen som stödjer Hugo Chávez har svårare att göra sig hörd. Vi vill uttrycka vårt stöd för den venezolanska regeringens kamp för att bredda mediespektrat genom att stödja alternativa och lokala medier, och dess beslut att inte förnya marksändningstillståndet för RCTV när detta löper ut den 27:e maj.

Undertecknare:
Erik Andersson, Hands off Venezuela
Kalle Holmqvist, journalist och vårdare
America Vera-Zavala, författare
Kristin Linderoth, ledamot i SSU:s förbundsstyrelse
Seluah Alsaati, distriktsordförande Ung Vänster Storstockholm
Bosse Strömbäck, Vänsterpartiets partistyrelse
Peter Stolpe, ordförande SSU-Facken Stockholm
Jorge Capelán, antirasistiska tidskriften MANA
Emma Nilsson, SSU Västerbottens distriktsstyrelse
Albin Skog, vice ordförande Vänsterpartiet Västra Södermalm
Åsa Björnerbäck, ordförande SSU-Umeå
Krister Andersson, ordförande Vänsterpartiet Falun
Philip Gredfors, distriktsstyrelseledamot SSU Skåne
Mikael Åhman, styrelseledamot Marks SSU-kommun
John Lyshag, Hands off Venezuela
Martin Lööf, Hands off Venezuela
Fredrik Andersson, vice Ordförande Ung Vänster Tranås

Fängelse för Shumail och Shahzina

Igår måndag dömdes Shumail Raj och Shahzina Tariq till 3 års fängelse vardera. De dömdes dock - formellt sett - inte för sitt äktenskap utan för att de uppgett att Shumail var man, vilket domstolen förnekar att Shumail är då den inte erkänner könsbytet.

Trots att domstolen hävdar att såväl Shumail som Shahzina är kvinnor säkerhetskontrollerades dock Shumail av domstolens säkerhetsvakter, något som endast utförs på män.

Shumail - som även betecknas "he" i pakistansk press - kommer att överklaga domen till Lahores högsta domstol.

Fortsätt maila till Pakistans ambassad och skriv:

Let love and mercy prosper – Free Shumail and Shazina!

Bra, Göran Hägglund

Det är sällan jag har anledning att säga något positivt om KD:s partiledare Göran Hägglund. När jag nu faktiskt har det tänker jag dock ta den chansen. Det är bra gjort av Göran Hägglund att – i egenskap av socialminister - förbereda ett lagförslag om utländska kvinnors möjlighet att göra abort i Sverige.

Förslaget läggs fram under vilda protester från somliga av hans partikamrater, skall tilläggas. En av de som är upprörda är Per-Olof Hermansson; KD:s partiledare i Mark och alltså en av mina kommunpolitiska trätobröder. Eftersom jag föreställer mig att Per-Olof är en typisk representant för KD:s mer städade abortmotståndare (allting är ju relativt) finns det faktiskt ett visst allmänintresse i att syna hur KD-Mark motiverar sin ”abortkritik”.

Städade som de är – det går faktiskt att ha Marks kristdemokrater i möblerade rum – så erkänner de numera att kvinnor rent principiellt har rätt till sin egen kropp. Vad som däremot ifrågasätts är innebörden av denna rätt. Närmare bestämt hävdas det att ”om kvinnan har rätt till sin egen kropp så följer därav inte att hon har rätt att amputera eller ta bort delar därav.” Till stöd för denna något säregna tes anförs att ingen svensk man har rätt att gå in på ett sjukhus och låta avlägsna ”en del av sin kropp: sin arm, eller sin penis”.

Nu beror dock sjukvårdens ovilja att genomföra amputationer inte på inskränkningar i rätten till den egna kroppen. Det beror på att önskemål om amputation vittnar om psykisk obalans – en person som ber att få armen amputerad erbjus givetvis psykiatrisk hjälp. Skulle ”amputationsönskemålet” gälla det manliga könsorganet kommer personen att erbjudas terapisamtal för att utröna sin könstillhörighet. Skulle det visa sig att personen är en kvinna född i en mans kropp... då operarer läkarna bort det manliga könsorganet, helt i enlighet med personens önskemål. Könsbyten är ovanligt, men inte unika. (Trogna läsare av denna blogg känner måhända till Shumail och Shahzina...)

Nå; insikten om att människor ibland frågar efter en sak när de behöver något annat kan rimligen inte göras till huvudregel inom sjukvården. Vill man motivera inskränkningar i aborträtten måste man således hävda att ett önskemål om abort per definition är ett bevis för psykisk obalans. En ståndpunkt som rimligen borde diskvalificera debattören från seriösa samtal...

Vilket för oss över till abortkritikens premiss numero uno – själva grundfundamentet i abortmotståndet: Föreställningen att ett foster är en självständig individ. Det är till syvende och sist nämligen det allting handlar om för abortmotståndarna. Så ock för KD-Mark.

För att komma från kristna människor är det dock ett mycket märkligt påstående, att ett foster är en människa. Enligt den judiskt-kristna traditionen anses nämligen en människa vara skapad när fostret första gången sparkar i mammans mage. Sparkandet har ansets vara tecknet på att Gud andas in livsande i fostret och därigenom skapar en levande varelse. Detta brukar som bekant inträffa långt in i graviditeten. Vill man göra gällande att en individ uppkommer i själva konceptionsögonblicket måste man låta (kontroversiella och omtvistade) läkarvetenskapliga utsagor väga tyngre än den judiskt-kristna etiska traditionen. Att den läkarvetenskapliga utsagan om livets uppkomst vid konceptionsögonblicket är omstridd – faktiskt allmänt betraktad som nonsens – kan vi lämna därhän. Jag resonerar om principen – vad bör väga tyngst för den enskilde kristne: läkarvetenskapliga utsagor eller judiskt-kristen etisk tradition?

För all del; som schartauan anser jag att”Traditionen” inte äger någon som helst självständig etisk, moralisk eller teologisk auktoritet (Sola Scriptura – Skriften allena!) men de kristdemokratiska abortmotståndarna påstår ju regelmässigt att deras motstånd grundar sig på den judiskt-kristna etiska traditionen. Det hela är kort sagt mycket märkligt...

Som schartauan – alltså inte trots min kristna tro utan just på grund av min kristna tro – menar jag att abort bör vara tillåtet. Alla barn har rätt att vara önskade och efterlängtade. Jag tror att Gud i sin vishet ordnade världen så, att kvinnan har ett foster i kroppen en period innan en människa skapas, bland annat för att säkerställa detta. Att ett relativt rikt och välmående land som Sverige erbjuder exempelvis Polens kvinnor möjligheten att komma till Sverige för att utföra en abort – det blir i ljuset av detta närmast att betrakta som god kristen solidaritet...

Göran Hägglund lär dock en tuff kamp att vänta på KD:s riksting i sommar. Varken judiskt-kristen etisk tradition eller allmän rim och reson brukar hjälpa när man har med abortmotståndare att göra. Trösterikt nog är jag ganska säker på att Hägglund ror hem segern - i potten ligger nämligen den borgerliga alliansens fortsatta existen. Jag tvivlar nämligen på att Folkpartiets liberaler tänker finna sig i att de kristdemokratiska abortmotståndarna sätter agendan. För att nu inte tala om Folkpartiets radikalfeministiska riksdagsledamöter, som exempelvis Birgitta Ohlsson...

Det skulle se ut det, om Alliansen skulle spricka på abortfrågan...

Visst pakistanskt stöd för Shumail och Shahzina

I Pakistan rasar debatten om Shumail och Shahzina. I den pakistanska dagstidningen Daily Times uttalar sig på söndagen flera tunga namn till deras försvar:

Zahid Hussain Bokhari, pensionerad domare, menar att det saknas kagligt stöd för att förhindra två kvinnor att leva tillsammans - och definierar man Shumail som man finns det ännu mindre lagligt stöd att ingripa mot deras relation. Deras äktenskap kan enligt Bokhari inte erkännas lagligt, men eftersom någon homosexuell penetration inte ägt rum kan lagparagrafen om förbud mot homosexualitet inte göras gällande.

SM Masood, f.d. justitieminister (oklart om han varit f.d. minister i den nationella regeringen eller i någon delstatsregering) menar att den enda relevanta regel som kan göras gällande i sammanhanget är den regel som ger kvinnan - Shahzina - rätten att skilja sig om mannen inte fullgör sina äktenskapliga sexuella förpliktelser. En rätt Shazina är helt ointresserad av att göra bruk av, då hon inget hellre vill än att få leva med Shumail.

Maulana Hanif Jalandhri och Allama Syed Abbas Sherazi , med olika positioner som "Wafaqul Madaris" (fråga mig inte vad det betyder - jag får dock av sammanhanget intrycket att de är någon slags religiösa ledare) menar att visserligen är homosexuella relationer förbjudna enkigt islam, men något straff fastställs inte. Maulana Hanif Jalandhri anser att en lämplig åtgärd vore att säga åt dem att be sina aftonböner ordentligt, Allama Syed Abbas Sherazi förefaller vara inne på samma spår när han talar om deras "ulema" i deras fredagsbön. Vad "ulema" innbär har jag ingen aning om, men såvitt jag kan bedöma den paikstanska pressen verkar dessa två religiös ledarne förespråkar ett humant och överseende förhållningssätt även om de vägrar säga att Shumails och Shazinas relation är "godkänd" enligt muslimsk lag.

Javed Ahmad Ghamdi, ledamot av Muslimska Ideologiska Centret, menar att Shumails och Shahzinas relation är homosexuell, men att det är upp till domstolen att avgöra huruvida de skall straffas för detta eller ej. Det är upp till Imamerna att upplysa det pakistanska folket om sina förpliktelser enligt islam.

Om detta betyder något när domstolen idag måndag återupptar förhandlingarna om Shumail och Shazina har jag ingen aning. Men ju mer stöd de får - ju större är chansen att det slutar lyckligt. Tillsammans kan vi rädda dem! Fortsätt maila till Pakistans ambassad och skriv:

Let love and mercy prosper – Free Shumail and Shazina!

Dödshjälp och självmord

Isstatyer är som vackrast i vårsolens sken.

När man talar om dödshjälp – vad man egentligen talar om är självmord. Då är det viktigt att inse och erkänna att det faktiskt finns människor vars liv enbart består av ensamhet, lidande och plåga. Människor, vars liv verkligen helt saknar mening. En del av de människorna väljer att avsluta det livet. De väljer att att till sist få lite ro, att äntligen få gå till vila.

En del människor, vars liv verkligen helt saknar mening, klarar inte ens av att avsluta det livet utan hjälp. Funktionshinder gör att de inte kan lämna sängen, ångest och depresioner gör dem alltför handlingsförlamade… Människor som inget hellre vill än slippa ensamhet, lidande och plåga men som inte klarar av att göra slut på det själva, inte utan hjälp av andra.

Det finns människor vars liv enbart består av ensamhet, lidande och plåga. Människor som lämnast ensamma, människor som utsätts för lidande och plåga. Människor, vars liv görs meningslösa av en hård och oförsonlig omvärld. Människor som blivit bestulna på alla andra val.

Vad är livet, om inte en enda lång vandring mot döden? Att vara människa innebär att födas i smärta, leva i ångest och ensamhet, för att till sist finna ro när man läggs till vila i marken.

Det är inte skäl nog för att sluta vara människa. När människor ber om en snara eller ett rakblad – då skall vi hålla dem i handen. Vår uppgift – som kristna, som politiker, som medmänniskor – vår uppgift är inte att hjälpa de ensamma och plågade att avsluta sina meningslösa liv. Vår uppgift är att fylla de liven med mening. När människor ber om dödshjälp – de skall vi ge dem livshjälp.

Förbjuden kärlek

Shumail Raj och Shahzina Tariq sitter för närvarande häktade (i olika fängelser.) Deras "brott" - att de älskar varandra. Måndag 28:e maj planerar domstolen i Lahore, Pakistan att återuppta förhandlingarna. Samtidigt växer solidariteten med det fängslade kärleksparet. Den pakistanska dagstidningen Daily Times har publicerat följande insändare jag skickade till tidningen, till stöd för Shumail och Shazina .


Love rules

Sir: I write to express my solidarity with Shumail Raj and Shahzina Tariq, whom I have read about in your newspaper. I feel that it is wrong to persecute and jail two persons whose only crime is that of loving each other. True love, such as the love between Shumail Raj and Shahzina Tariq, should be held in the highest regard — not be the target of lawsuits.
Let love and mercy prosper — Free Shumail and Shahzina!

MIKAEL AAHMAN
Sweden



Jag vill ta tillfället i akta att tacka Jonas Morian, Johan Hellström, Tor Billgren, Karin Långström-Vinge och alla andra syskon&kamrater Sverige och världen över, som jag inte vet vilka de är men som alla hjälper till att sprida berättelsen om Shumail och Shahzina. Snälla, fortsätt! Tillsammans kan vi rädda dem! Fortsätt maila till Pakistans ambassad och skriv:

Let love and mercy prosper – Free Shumail and Shazina!