Enhetsfronten och kampen mot fascism

I Borås fullmäktige har den borgerliga majoriteten beslutat inrätta en arbetsgrupp om integration – till denna arbetsgrupp inbjöds även den socialistiska oppositionen (S+V) samt det fascistiska SD. S+V lät meddela att något samarbete med SD kring integration var inte aktuellt – skulle fascisterna ingå skulle socialisterna vägra medverka. Därmed utbröt viss oro bland de borgerliga demokraterna – vem skulle man bjuda in: socialisterna eller fascisterna?

Begreppet "enhetsfront" är ett begrepp från 20-talets marxistiska diskussion om förhållandet mellan olika arbetare-; och socialistiska rörelser. Enhetsfrontstaktikens syfte var att – genom eftergifter och kompromisser mellan revolutionära och reformistiska socialister av olika scharteringar – samla så stora delar av arbetarklassen som möjligt till enhet i handling kring konkreta minimikrav och minimiparoller, i kamp mot kapitalismen.

"Enhetsfront" är alltså en beskrivande term med bestämt politiskt innehåll. Rent begreppsmässigt är varje samarbete mellan S och V en enhetsfront. Om man i likhet med mig definierar Mp som reformistiska syndikalister skulle ett samarbete S-V-Mp per definition vara en enhetsfront. Vad denna enhetsfront borde kallas är en annan sak, men i brist på bättre alternativ har jag lanserat namnet Enhetsfront för Rättvisa.

Nå; enhetsfrontens taktik och strategi blev central i kampen mot fascismen. I Tyskland misslyckades försöken att skapa en enhetsfront, dels till följd av den stalinistiska teorin om socialdemokrater som ’socialfascister’ och dels till följd av socialdemokratins oförmåga/ovilja att röra vid kommunister med tång. Resultatet av den ömsesidiga misstron känner vi…

Under Spanska Inbördeskriget formerade de republikanska krafterna en enhetsfront – bestående av socialdemokrater, kommunister och anarkister – för att kunna motstå Francofascisterna. Dock inbjöds även vissa borgerliga demokrater, närmare bestämt de spanska liberalerna. (De konservativa och katolska rörelserna allierade sig med Franco.) Genom att blanda in borgerliga demokrater i fronten blev fronten tvungen att tona ner de antikapitalistiska kraven för att kunna bibehålla frontens enighet. Härigenom förvandlades fronten till en allmändemokratisk front – en folkfront. Även folkfront är alltså ett rent beskrivande begrepp med bestämt politiskt innehåll.

Att formera denna folkfront skulle visa sig vara ett misstag. För det första pacifiserades massorna i och med att de antikapitalistiska parollerna tonades ner till förmån för ett allmänliberalt hyllande av den ’rena demokratin’. Framför allt skulle det dock visa sig att liberalerna inte var att lita på. När striden stod som bittrast mellan republikanerna och fascisterna – då svek liberalerna Republiken och gick över till fascisterna.

Alltsedan dess har de bittra erfarenheterna från Spanska Inbördeskriget visat sig vara allmängiltiga: När frågan blir allvarlig och inte bara hypotetisk - då väljer många borgerliga demokrater fascism hellre än socialism. Detta innebär naturligtvis inte att alla liberaler i hemlighet är fascister. Historiska erfarenheter visar endast just detta: Om och när liberaler tvingas välja mellan socialism och fascism – då kommer många av dem att välja fascism. Alltför många för att de långsiktigt skall kunna gå att lita på i det antifascistiska arbetet.

Ett exempel på detta är situationen i Borås fullmäktige. "Boråsoppositionen" – en enhetsfront bestående av S och V i Borås kommun – vägrar samarbeta med SD om integrationsfrågor. Detta har försatt de borgerliga demokraterna i Borås i politiska bryderier – vem skall man välja att samarbeta med om integrationsfrågor? Socialisterna eller fascisterna? En som ger klart svar på frågan är boråsliberalen Joakim Malmberg, sekreterare i LUF-Borås. Han skriver om saken i Borås Tidning och försvarar ett samarbete med SD. Bland anat skriver han att "Det sd kan bidra med i gruppen är något som kallas för demokrati". Socialisternas vägran att samarbeta med fascister dömer han däremot ut som "odemokratiskt". Han vidhåller sin ståndpunkt i en debatt på V-politikern Lennart Andreassons blogg.

Hur det hela slutar i sakfrågan – vem som till sist blir inbjuden av den borgerliga majoriteten till att arbeta med integrationsfrågor – det får anses vara en öppen fråga. Enligt vissa uppgifter har den borgerliga majoriteten svängt i frågan och väljer att bjuda in socialisterna men inte fascisterna. Det är i så fall glädjande. Ingen har heller påstått att alla liberaler alltid väljer fascism hellre än socialism.

Men exemplet LUF-Borås bekräftar de historiska erfarenheterna från bland annat Spanska Inbördeskriget – i kampen mot fascism måste socialister vara försiktiga i sitt samröre med organiserade liberaler. De går nämligen inte alltid att lita på. Erfarenheterna från Tyskland är för övrigt ännu tydligare, och minst lika aktuella. Vill man effektivt kunna bekämpa de borgerliga partiernas härjningar – då krävs en enhetsfront.

För ett alliansfritt Sverige!
S-V-Mp – Enhetsfront för rättvisa i valet 2010!

För övrigt...

... så utsätter Johan Ingerö pajaskonstnärerna i SD för en alldeles lysande verbal avrättning på sin egen blogg. Tokliberal är han, men väl skriver han...

Bra, Kommunal!

Svenska kommunalarbetareförbundet är en fackförening, och som sådan syftar den till att upphäva konkurensen arbetare emellan. Kommunals medlemmar har på sina kongresser konkretiserat och utvecklat detta sitt syfte i stadgarna genom att fastslå att kommunal skall ”verka för en samhällsutveckling på demokratisk socialistisk grundval, innebärande social rättvisa, generell välfärdspolitik, full sysselsättning, jämställdhet mellan kvinnor och män samt internationell facklig solidaritet.”

Föreningsfrihet – för den som till äventyrs inte visste det – innebär att människor har rätt att bilda vilka föreningar de vill, med vilka syften de vill och med vilka kriterier för medlemskap de vill. Samt, givetvis, rätten att utesluta medlemmar som agerar illojalt eller motverkar föreningens grundläggande syfte.

Rätten för föreningar att utesluta illoja medlemmar är i själva verket en förutsättning för föreningsfriheten. I annat fall skulle illasinnade krafter alltid kunna mullvada sig in i en förening med det enda syftet att lamslå och skada föreningens verksammhet.

Möjligheten att utesluta illojala medlemmar används nu av Svenska kommunalarbetareförbundet för att utesluta en i Varberg boende Sverigedemokrat. Utmärkt! Sverigedemokraterna är ett parti som motverkar den demokratiska socialismen, motsätter sig generell välfärd och internationell solidaritet och rent allmänt verkar för en på etnicitet grundad konkurens arbetare emellan. Den uteslutningshotade sverigedemokraten har för övrigt försökt övertala enskilda medlemmar att lämna fackföreningen. Detta torde alltså röra sig om ett rent skolexemplet på illojalt agerande. Att ha högt i tak är en sak, att acceptera medlemmar som i ord och handling motverkar själva syftet med föreningen är naturligtvis en annan.

Jag avslöjar knappast någon hemlighet om jag nämner att många fackligt aktiva är socialdemokrater, men såväl borgerliga demokrater som kommunister är givetvis välkomna att på lika vilkor delta i det demokratiska samtalet om fackföreningens mål och verksamhet. Det är de fackliga medlemmarna själva som – på sina medlemsmöten och kongresser – avgör hur föreningen ställer sig till olika förslag och avtalserbjudanden från arbetsgivaren, om facket skall engagera sig politiskt, samt avgör om facket i så fall skall stödja ett politiskt parti och vilket parti det i så fall rör sig om. Kommunister, och även en del konstruktivt sinnade borgerliga demokrater, använder sig ibland av denna möjlighet genom att skriva motioner till de fackliga kongresserna eller genom att kandidera i fackliga val. Att den socialdemokratiska linjen och de socialdemokratiska kandidaterna vanligen segrar är i sammanhanget ointressant.

När fackföreningsrörelsen var ung hade många arbetsgivare som strategi att infiltrera fackföreningarna med hjälp av baggbölingar – köpta förrädare som innerst inne var svartfötter men som försökte framställa sig som fackföreningsmän (det rörde sig nästan uteslutande om just män.) Dessa baggbölingar försökte sedan omvandla fackföreningarna till gula fackföreningar, alltså fackföreningar som inte alls är några verkliga fackföreningar utan föreningar som springer ärenden åt arbetsgivaren. Dessa baggbölingar fick den behandling de förtjänade... Att den i Varberg boende sverigedemokraten är en baggböling torde vara ställt bortom allt rimligt tvivel med tanke på att han aktivt tas i försvar av den legitimerade fackföreningshatare och centerpartisten Fredrik Federley... Samma kamp nu som då.

Att Kommunal röker ut de bruna lössen ur den röda fanan länder dem till heder!

Globalisering och fascism

Varje samhällsklass har en, eller ett fåtal, så kallade ”objektiva ideologier.” Med det menas politiska ideologier som ur objektivt, historiematerialistiskt perspektiv svarar mot klassernas kollektiva ekonomiska intressen. Historiska erfarenheter visar att medelklassens objektiva ideologier är de största hoten mot demokrati och välfärd.

Arbetarklassens objektiva ideologi är socialismen. Socialismen som ideologi utgår från arbetareklassens erfarenheter och intressen och försöker skapa ett samhälle där det ekonomiska mervärdet i så hög grad som möjligt tillfaller de som faktiskt skapar mervärdet – proletariatet (må sedan mervärdet komma från offentlig eller privat produktion av endera varor eller tjänster). Exempel på socialistiska ideologier är socialdemokrati och kommunism.

Överklassens objektiva ideologi är nykonservatismen, som även den kommer i två versioner – nyliberalism och socialkonservatism. Moderaternas valframgångar beror delvis på omsvängningen från den förra till den senare. Det rör sig i båda fallen om ideologier som försöker göra motsatt fördelning av mervärdet. De vill fördela makt, pengar och social status till de som inte arbetar utan enbart äger eller bestämmer.

Medelklassen kallas ofta för en ”vacklande skikt.” Detta beror på att medelklassen så att säga sitter i kläm mellan de stora klasserna och vacklar mellan de i sin lojalitet. Medelklassen måste, i likhet med arbetareklassen, livnära sig på produktivt arbete men samtidigt är de ”sina egna herrar” eftersom de har ett avgörande inflytande över sitt eget arbete. Ofta är de egenföretagare. Detta gör att de har vissa gemensamma intressen med överklassen. Medelklassens objektiva ideologier är mycket spretiga och motsägelsefulla, vilket beror just på att de är ett vacklande skikt. Om vi utgår från historiska erfarenheter är deras objektiva ideologier socialliberalism, anarkosyndikalism eller fascism.

I en allt mer globaliserad ekonomi har utrymmet för socialliberal politik i det närmaste krympt bort fullständigt. Detta är förklaringen till att Lars Leijonborgs och Maud Olofsson styrt över sina socialliberala partier Fp och C till renodlad nyliberalism på riksplanet. M och KD är numera socialkonservativa partier båda två. Men socialliberalismen är politiskt död, och det är helt naturligt. Liket sprattlarfortfarande lite inom Fp-vänstern och folkrörelse-centern (samt hos S-högern) men det handlar om likryckningar. I en global ekonomi finns inget utrymme för socialliberal ekonomisk politik. Medelklassen i form av egenföretagare inom kunskapsbranschen, högre tjänstemän och högstatusakademiker rikerar idag att få sina arbetsuppgifter outsorcade till andra länder i och med den internetbaserade ekonomin. Människor kan numera utföra även dessa arbetsuppgifter i Indien, Kina eller Brasilien och sedan helt enkelt maila över resultatet till ett svenskt företag.

Varthän vänder sig då medelklassen med sina objektiva krav och intressen, i takt med att globaliseringen rullar på och nationalstaten försvagas? Det som återstår att välja mellan är anarkosyndikalism eller fascism, och häri ligger förklaringen till SD:s ökade väljarstöd. Som Sture Nordh TCO.s förbundsordförande konstaterar i dagens GP 4/4 –07 s. 63: ”Historiskt har vi sett eländiga utslag av nationalism och slutenhet när medelklassen förlorar tilltron till de samhälleliga systemen.” SD är måhända en ny slags fascism utan våldromantik, uniformer och koncentrationsläger, men fascister är de likafullt. Fascism är medelklassens objektiva ideologi i högertappning.

Globalisering i kombination med allmän politisk högervridning leder till att fascismen stärker sina positioner. Vill vi motverka fascismen krävs således tre saker, snarast möjligt:

A. Att vi formulerar ett alternativ till den globala nyliberala ekonomin utan att för den sakens skull förfalla till stalinistisk ”socialism-i-ett-land-antiglobalisering.”
B. Att detta alternativ är ett tydligt antikapitalistiskt radikalt vänsteralternativ.
C. Att detta alternativ tillvaratar medelklassens intressen utan att förfalla till anarkosyndikalistiskt influerad individualism eller antiparlamentarism.