Dubbelmakt i Palestina

Ett lika bräckligt som politiskt instabilt lugn har infunnit sig i Palestina efter en dryg veckas inbördeskrig. President Mahmoud Abbas (Fatah) har upplöst den palestinska enhetsregeringen och tillsatt en krisregering. I praktiken har Palestinas president därmed infört presidentstyre. Premiärminister Ismail Haniya (Hamas) har å sin sida fördömt presidentens beslut som ”olagligt” och har i praktiken avsatt presidenten till förmån för ett renodlat parlamentariskt system.

Presidenten/Fatah har reell kontroll över Västbanken, premiärministern/Hamas kontrollerar Gaza, även om det finns såväl Fatah-, som Hamastrogna väpnade grupper både på Västbanken och i Gaza. Både Fatah och Hamas har brett folkligt stöd, såväl presidenten som premiärministern är utsedda av det palestinska folket i god demokratisk ordning och både presidenten och premiärministern gör anspråk på att vara Palestinas legitimt företrädare. Det råder kort sagt dubbelmakt i Palestina.

Vid lika rätt avgör makt, sa en gång Karl Marx. Då talade Marx om fördelningen av mervärdet, men påståendet är lika sant när frågan gäller politisk dubbelmakt. Frågan är således inte vem som är demokratiskt vald - det är båda parter - eller vem som har lagen på sin sida - det har båda Fatah och Hamas. Frågan gäller vilken grupp som är värd att stöda, och ytterst sett vilken grupp som slutligen segrar i inbördeskriget.

I detta nu bombar Israel Gaza, vänstern i Sverige uttrycker stöd åt Hamas, USA stöder Fatahs strävan att bilda ett fritt Palestina... Låt oss ta ett djupt andetag, backa tillbaka bandet och försöka reda lite ordning på de politiska förutsättningarna:

A: Israel är en USA-stödd imperialistisk apartheidstat som olagligt och illegitimt ockuperar Palestina. Dess strategi att upprätta bosättarenklaver på Västbanken och byggandet av en apartheidmur är rena blåkopian av den Sydafrikanska apartheidregimens strategi för att upprätta ”hemländer” åt den svarta befolkningen. Israel har oavbrutet ägnat sig åt statsterrorism riktat mot det palestinska folket och det Ppalestinas politiska ledarskap.

B: Hamas är en fascistisk organisation med islamistiska förtecken, vilket kan jämföras med tyska NSDAP som var en fascistisk organisation med socialistiska förtecken. Hamas politiska program föreskriver judarnas fördrivning från området och inrättandet av ett totalitärt Storpalestina. I likhet med andra fascistiska rörelser präglats Hamas politiska praktik av verkliga sociala hjälpinsatser, och dess klassbas är Palestinas deklasserade medelklass och trasproletariat.

C: Fatah är till sitt program en demokratisk vänsternationalistisk organisation med observatörsstatus i Socialistinternationalen. Fatahs politiska praktik måste dock rimligen beskrivas som inomkapitalistiskt vilket är en direkt följd av att dess klassbas är den palestinska medelklassen. Från ett renlärigt radikalt socialistiskt perspektiv kan den som så önskar, möjligen, hävda att Fatah i realiteten är ett borgerligt-nationalistiskt parti.

För en socialist är det lika självklart att bekämpa Israels rasistiska och olagliga ockupation som att motsätta sig den fascistiska organisationen Hamas. Ser vi Fatah som ett demokratiskt vänsternationalistiskt parti, jämförbart med IRA/Sinn Fein (vilket jag gör) behöver frågan om vem vi stöder inte ens diskuteras. Då är det Fatah vi stöder.

Fatah och Hamas inte de enda organisationerna i Palestina. Även DFLP (Demokratiska Fronten för Palestinas Befrielse) är en del av den palestinska självständighetskampen. DFLP kämpar för ett fritt, demokratiskt och socialistiskt Palestina. I grunden är DFLP det bästa alternativet. Men frågan om stöd eller icke-stöd till Fatah ställs inte i ett politisk vacuum. Frågan om alternativet till Fatah är central. Stridslinjen är redan dragen, och striden står mellan Israel, Fatah och Hamas.

Att fördöma Fatah som ett borgerligt parti, måhända till och med som ”imperialistiska samarbetsmän” kan möjligen betraktas som en renlärigt socialistisk analys, även om jag själv inte delar den analysen. Men socialism handlar hur som helst inte enbart om programatisk renlärighet utan huvudsakligen om att förändra världen till det bättre. Den som inte klarar av att välja det minst onda av flera onda ting är filosof, inte politiker. Och frågan om Palestinas självständighet är politisk, inte filosofisk. Naturligtvis har det palestinska folket rätten att själva välja sina företrädare. Men nu råder dubbelmakt och då är valet mellan att stödja Fatah eller Hamas politiskt, inte juridiskt. Juridik och filosofi har sin plats – den platsen är någon annan stans än i den väpnade kampen för Palestinas befrielse.

För ett fritt och demokratiskt Palestina.
Fördöm Israel och Hamas – stöd Fatah och DFLP